Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

erba20

I Subaltern 2015 3-4 ”I slutet”, som vi ännu inte presenterat på denna blogg, introducerades den italienska filosofen Gianni Carchia till en svensktalande publik. Här nedan följer Gustav Sjöbergs introduktion till Carchia samt Sjöbergs översättning av Carchias essä Glossa om humanismen. Vid sidan av Carchia innehåller ”I slutet”, som kan beställas härifrån, texter av bland annat Arnold Gehlen, Günther Anders, Immanuel Kant, Anna Sjöberg, Karolina Enquist, Lord Byron, Paul Verlaine, Simone Kotva, med flera. Köp gärna numret och teckna en prenumeration. 

GLOSSA TILL GIANNI CARCHIA

Gustav Sjöberg

Den här översatta texten publicerades ursprungligen i vad som kom att bli det sista numret av tidskriften L’erba voglio. L’erba voglio grundades av psykoanalytikern Elvio Fachinelli och den feministiska teoretikern Lea Melandri, och utkom 1971–1977 i sammanlagt trettio nummer. Tidskriften, vars ledstjärna var föreställningen om en ”kontrapunkt” som skulle motverka att verklighetens olika språk underordnades ett centralt och förhärskande perspektiv, samlade – bland mycket annat – dokumentation om samtidens kamper för andra livsformer, texter om ”icke-auktoritär pedagogik” och politisk filosofi av den kraft och karaktär som möter oss i Gianni Carchias text. 1977, året som skulle beteckna den italienska efterkrigstidens främsta sociopolitiska cesur, upphörde tidskriften i insikten om att den praktiska och teoretiska uppgiften numera såg annorlunda ut.

Gianni Carchia (1947–2000), som av Giorgio Agamben allt oftare nämns som en av 1900-talets viktigaste italienska filosofer, bedrev till en början antropologiska studier – han reste som tjugoåring till Sahara och planerade en avhandling om bytesformer inom olika stamekonomier –, men brist på intresse från akademiskt håll fick honom att ändra inriktning till filosofi. Carchias examensarbete, skrivet under Gianni Vattimo, avhandlade språk och sanning hos den unge Walter Benjamin. En annan viktig tidig influens var den så kallade kritiska teorin. Men som Glossa till humanismen visar var Carchias kritik av det ”falska alternativet mellan humanism och anti-humanism” betydligt mer radikal. För den som främst är bekant med Carchias senare och mer exklusivt filosofiska verk kan textens militanta karaktär närmast komma som en överraskning. Dess skoningslösa uppgörelse med den ”humanistiska referenten” och med de diskursiva försöken att negativt eller positivt ärerädda den – Carchia avfärdar strukturalismen som ”förklädd humanism” – står i uppenbar dialog med den biopolitiska teori som vid denna tid utvecklades av Giorgio Cesarano, Gianni Collu och Jacques Camatte. Snarare än att se denna konstellation som en historisk parentes gäller det att läsa Glossa till humanismen i ljuset av Carchias senare filosofi och, omvänt, låta hans mogna verk fördjupa förståelsen av hans tidiga militans. I en sådan ömsesidig belysning blir det plötsligt omöjligt att skilja mellan filosofiska, antropologiska och politiska kategorier, vilka tvärtom tycks sammanfalla i en lika våldsam som fint utmejslad kritik av en värld där ”det som inte har funnit eller inte har velat finna en specifik form av konservering, det som inte har trätt in i historiens talföra kortege, inte har någon rätt att existera”. I en text om Henri Bergson och en ”vetenskap utan symboler” talar Carchia mycket riktigt uttryckligen om att ”anden” inte bör tänkas ”i enlighet med utbytets och arbetets instrumentella modell, en modell som däremot genomsyrar alla föreställningar om språkets transcendentala karaktär och ’mänsklig- het’”. Det är här Carchias försök att skriva sig mot ett ”icke-mänskligt”, bortom kapitalets dialektik mellan mänskligt och omänskligt, antar formen av en reflexion över en ”utomsymbolisk hermeneutik”, som söker det intelligibla i själva den sinnliga världen. Carchias verk är i sin helhet en uppgörelse inte bara med kapital och arbete som ”poler i ett och samma förhållande”, utan med själva den mytologiska konstruktion enligt vilken människan är ett språkligt väsen.

GLOSSA TILL HUMANISMEN

Gianni Carchia

Sedan det borgerliga samhällets inträde, och under loppet av hela dess existens, har emfasen på människan varit det pris som måste betalas för bytesvärdets utveckling och autonomisering, liksom för den progressiva reifieringen av mänskliga förhållanden. Ju mer den kapitalistiska dehumaniseringen – samhällets och individernas ”organiska komposition” – stegrades, desto mer och oberoende av förtecken blev ideologins referent – mot dessa förhållandens artificiella, fiktiva och despotiska karaktär – till det naturliga, genuina och mänskliga. Men om den borgerliga apologetiken såg människonaturens invarians som en uppenbar garanti för den planetära utsugningens system, var det en fatal tvetydighet som inom just detta område fick den proletära rörelsen att, mot kapitalet och produktionsförhållandenas orättvisa, upphöja arbetet och produktivkrafternas rena utveckling, postulerade som det befriade subjektets och den befriade människans allmänna ekvivalent. Inte ens Marx påminnelser och uppmaningar i Kritik av Gothaprogrammet räckte till – eftersom teorin hårdnackat slagit rot i ett alternativ som, om än kritiskt, var naturalistiskt och positivistiskt – för att upplysa proletärerna om det faktum att, vilket ju ändå framgick klart och tydligt i demaskeringen av den eko- nomiska politiken, kapital och arbete är poler i ett och samma förhållande som måste antas eller överges som helhet, inte bara i en av dess komponenter. Där Hegel hade identifierat och förhärligat utvecklingen hos det kapitalistiska samhällets väsen som en process inom vilken substansen blir subjekt, föresatte sig hans omedelbara motståndare, materialister och existentialister, att finna det sanna autentiska subjektet i omkullkastandet av kapitalets ”automatiska” subjekt, som framskrider genom alienation och belysts av den hegelianska dialektiken: detta subjekt blev åter, bitvis mytologiskt, till mänsklig substans och natur, men inte läng- re förställda och förvridna. Det mänskliga antog här formen av något underjordiskt, ett substratum som temporärt gått förlorat och på nytt täckts över av exterioriseringen av varje omedelbar vital relation, men som, efter alienationens smärta, efter odyssén hos historien som ”förhistoria” eller ”fall”, ”exterioritet”, är dömt att åter träda fram och triumfera. Ur detta kom sig den blinda kapitulationen, såväl tillitsfull som desperat, inför det objektiva förnuftets och det historiska framstegets krafter. Den teori som hävdade det mänskliga inför dess alienation och kapitalisering kunde hur som helst bara göra det genom att bortse från att just en sådan förstörelse, långt från att stå i kontrast till det mänskliga väsen som uppenbarat sig historiskt, varken var mer eller mindre än resultatet av dess upphöjande, förlängningen av dess naturliga drag, utplånande och bärande på döden.

Det är därför som den humanistiska och antihumanistiska hållningen, sedan de blivit fullständigt dechiffrerade, inte visar sig vara alternativa utan omedelbart identiska. Om det genom en bitter ironi finns nå- got sant i stalinismens förebråelse av den Lukács som skrev Historia och klassmedvetande och av den radikala kommunismen för idealism, beror det på att det som hos dem visar sig farligt idealistiskt inte är den revolutionära gestens brist på tålamod, utan insisterandet på förfrämligande och på förnyelsen av det mänskliga som grundvalar i kritiken av kapitalismen, ett insisterande som – i egenskap av kritik av fetischismen och åberopande av ”upplevelsen” – är gemensamt för fenomenologin och existentialismen. Inget är mer paradoxalt än anspråket på ett övervinnande av alienationen genom återvändandet till ett mänskligt subjekt, vilket om möjligt ska bli till än mer ägande än vad det redan är, som om antihumanismen, det slutliga giftermålet mellan kapitalism och barbari, inte vore inskriven i den generaliserade självbevarelsens mekanism, i det universellt mänskliga som stryker ut och utplånar allt som inte återspeglar det. I dag står det till sist klart att den humanistiska referenten, även i sina mest radikala varianter, inte är något annat än det upp-och-nedvända uttryck- et för ”kapitalets antropomorfosis”, för ”människans död”. Men antihumanismen som teoretiseras av det förhärskande tänkandet och framför allt av strukturalismen – vilken, med en lika djup som ofrivillig ironi, er- sätter filosofin med ”humanvetenskaperna” – förblir just i egenskap av ”dödens mimesis” alltid riktad mot självbevarelsens och subjektets ändamål: förklädd humanism. Ett bevis för den saken är det faktum att frågan om en tänkandets vändning alltid ställs – som en fråga om ”beslut”, ”val” och ”vilja” – i termer som är i högsta grad subjektiva. Att verkligen tänka på ett sätt som inte längre är humanistiskt motsvaras därmed inte av att tänka i antihumanistiska termer, vilka alltjämt och alltid är despotis- ka, godtyckliga och våldsamma: med ett ord humanistiska. Det går inte att träda ut ur dialektiken, ur en dålig historias skada, genom att blott och bart ändra dess förtecken och ”vända den upp och ned”: varje bestämd omkullkastning är bara ytterligare en bekräftelse av den. Att ta avstånd från människan, från hennes historia som possessivt subjekt inom vilket den oförsonade naturen fortsätter att inte vara erkänd, innebär inte att identifiera sig med förövaren och ge sig hän den pågående dehumaniseringen, objektiviteten i ett öde som vid närmare betraktande styrs av om än opersonliga subjekt.

Kritiken av ideologin, konfrontationen mellan verkligheten och dess ideala premisser, demaskeringen av det falska medvetandet och den fal- ska försoningen har – även i den extrema form som de antar inom den ”kritiska teorin” – i dag blivit fåfängliga genom att de områden som är säregna för framträdelsen och det mänskliga, utanför herraväldet och det reifierade, helt och hållet har integrerats i det senkapitalistiska samhället: kulturen, kritiken och demokratin. Men om även denna integrering har visat att hänvisningen till signifikatet, det fulla och bruksvärdet: med ett ord, till människan, inte är något annat än ett alibi för barbariet och inte längre kan åberopas med gott samvete, är de konsekvenser som bör dras från allt detta inte en kapitulation inför faktasanningen och in- för det omänskliga i överlevnaden. Det icke-mänskliga, det som har förblivit utanför dialektiken och det falska alternativet mellan humanism och antihumanism, kanske är detta tänkandets utopi: något som inte ligger i bejakelsen av människan och framträdelsen eller omvänt av deras våldsamma död, utan snarare i att de upphävs och skingras. Vilken profil skulle ett tänkande ha som livnärde sig av det icke-mänskliga, av spåret från det som inte längre eller ännu inte existerar, av det ännu inte eller aldrig ännu mänskliga, av det som i människan inte är hänsynslöst subjektivt och naturligt? Även om förutsägelsen av det – i egenskap av gräns, oro, löfte – livnär hela idealismen, från Kants teori om det intelligibla till den absoluta andens självigenkännelse hos Hegel, ända till frihetens rike hos Marx, har det här emellertid fortfarande bara funktionen av gottgörelse, kompensation, ersättning. Det icke-mänskliga, som konstitueras utifrån framträdelsens, självigenkännelsens och historiens smärta, tycks inom idealismen aldrig på allvar kunna befrias från sina dåliga och skyldiga rötter: dess tillfredsställelse bär på dess odyssés alla kännemärken, om än med omvända förtecken.

Icke-mänskligt, radikalt annorlunda, vore kanske i stället ett moment som öppnar sig i avskedstagandet från den idealistiska dynamiken, i egenskap av ett farväl från upphöjandet av det mänskliga som nått den punkt där det måste explodera. Det vore en vägran att ersätta den dö- de guden med ett mänskligt som, då det förlorat sin identitets innebörd ur sikte, i enlighet med en glupskhetsprincip sprider så till den grad att det – som totalitet – tömmer och annekterar varje gräns, varje transcendens, varje oändlighet. Det vore subjektets vägran att hävda, kräva och göra – en disposition att ge sig åt det som är förtryckt och tvingat i det och utanför det, uppta det i sig och på så vis ta bort dess dåliga omedelbara nödtvång. Det vore – som skillnad – den linje där den orena sammanblandningen av subjekt och objekt, som är den förverkligade dia- lektikens karaktär, till sist separeras genom att upplösas. Således är det icke-mänskliga, liksom det inte faller in i historiens rörelse, inte heller mytens orörlighet: snarare är det historiens avstannande; och liksom det inte sammanfaller med subjektets utvidgning är det inte heller dess rena utplåning: snarare är det dess sprickning; liksom det inte blir ett med upphöjandet av medvetandet är det inte heller det omedvetnas formlösa tystnad: snarare dess irreducibla röst. Upplösning av identiteterna, upplösning av totaliteterna: inte för att deras fragment – asymmetrierna och det formlösa som är tvungna att ”träda ut” – åter ska bli till motsägelser, drivande rörelser i världens öde, men inte heller för att de ska ge sig hän sin blinda avdrift, återigen enkla måltavlor för dialektikens domslut: snarare för att de ska hejda sig i sin egen icke-identitet.

Översättning: Gustav Sjöberg
 L’erba voglio, 29–30, september–oktober 1977

 

002_d181d0bad0bed0bfd18cd0b51-830x696

Vårt kommande dubbelnummer av Subaltern – serie 2 – med ny layout, nya redaktionsmedlemmar och delvis ny inriktning, undersöker kapitalismens antropologi och kartlägger de olika livsformer som produceras av det kapitalistiska produktionssättet. Vi publicerar klassiska texter, såsom Pierre Klossowskis långessä Levande valuta, Shulamith Firestones Ned med barndomen! och Elettra Stimillis Den ekonomiska makten: våldet hos en skuldsättande kult tillsammans med nyskrivet material av bland annat Moses Dobruška, fransk aktivist och filosof en gång knuten till tidskriften Tiqqun. Vi publicerar här inledning och innehållsförteckning för den hågade läsaren. 

KAPITALISTISKA LIVSFORMER

SUBALTERN – SERIE TVÅ – 1-2: 2016

”Tiden”, skriver Karl Marx, ”är allt, människan är inte längre något; på sin höjd förkroppsligandet av tiden.” Dessa rader från Filosofins elände skulle kunna sägas inleda en kapitalismens antropologi, en undersökning av de mänskliga livsformer som skapas av det kapitalistiska produktionssättet. För vad är kapitalism, och vilket slags människor genererar den, om inte en rik samling av olika typer som alla struktureras kring behovet av lön och pengar? Pengar är emellertid mycket mer än ett medel för utbyten. De är måttet för skillnaden mellan skulder och kapital och ytterst vad som möjliggör de entiteter som fått namnet företag, men också vad som hotar dem att gå i konkurs. Det kapitalistiska produktionssättet är trots allt inget annat än ett ekonomiskt system där företags, staters och inte minst enskilda hushålls balansräkningar blir en tvingande princip. Enbart den som har större tillgångar än skulder när olika kostnader ska betalas kan överleva och blomstra under kapitalismen. Enbart den vars rikedom växer kan utöka sin verksamhet. Skuld och spekulation blir därför ett tvillingpar till lön och pengar. Den som vill starta ett företag, eller köpa ett hus, behöver i regel ta ett lån och försäkra sig om att hon kan sälja företaget eller huset för ännu mer pengar i framtiden. Det kräver i sin tur en stat som försäkrar att banker får tillbaka pengarna de lånar ut, därtill med ränta, och som går i god för vilka pengar som är acceptabla betalningsmedel. Staten fordrar i sin tur normsystem och kulturella vanor som avkräver dem som står i skuld att vara beredda att betala tillbaka. Den kapitalistiska moralen blir, som den italienska teoretikern Elettra Stimilli säger i en text översatt till detta dubbelnummer av Subaltern, omöjlig att separera från våldet hos en skuldsättande kult. Hushållens skulder kan aldrig avskrivas eller förlåtas. Företags och staters balansräkningar tenderar därför att bli en sorts livsform och producerar sina fattiga och rika, sina chefer och arbetare, sina fordringsägare och gäldenärer. Den som inte har ett överskott på sitt konto hamnar i värsta fall på gatan och blir utan mat och husrum. Men om kapitalismens grundläggande princip är förvånansvärt banal framträder kapitalismen inte desto mindre som en oerhörd mångfald av människotyper, subkulturer och varusamlingar. Kapitalismen är i mycket en vacker och fascinerande värld och skapar en tillvaro där människor börjar uppträda som vad den franske författaren, filosofen och översättaren Pierre Klossowski passande nog kallat levande valuta.

Föreliggande dubbelnummer av Subaltern, med en ny redaktion, ny layout och delvis ny inriktning, fokuserar frågan om kapitalismens antropologi och de kapitalistiska livsformerna genom att följa Klossowskis och den tyske filosofen Hugo Fischers tankar om att kapitalismen inte bara är en ekonomi utan en infrastruktur för våra affekter och driftsliv. Genom en spektakulär tolkning av Charles Fourier och markis de Sade visar Klossowski att penningen ingenting annat är än ett effektivt medel för att på en och samma gång täcka över den levande valutan och hushålla med människornas krafter. Men han visar också att det inte är förnuftet som hushåller. Industrialiseringen är inte en del av en rationaliseringsprocess; den är helt enkelt ”fortplantningsinstinktens långsamma seger över känslan av vällust”. All verksamhet som inte bidrar till artens fortbestånd och försörjning faller bort. I Fischers bok om Marx från 1932, som inspirerade Walter Benjamin djupt i arbetet med sitt passageverk, undersöks hur kapitalismen framträder som en industriell och urbaniserad värld, en värld av teknologi, som mänskligheten knappast kan lämna bakom sig i någon enkel bemärkelse. Kapitalismen är mycket mer än en ekonomi med förvånansvärt anspråkslösa förutsättningar, nämligen möjligheten att använda pengar som betalningsmedel för att kontraktera arbetare i fabriker och på företag. Snarare bör den förstås som en hel civilisation bestående av olika livs- och gemenskapsformer. Kapitalismen, påminner den amerikanska radikalfeministen Shulamith Firestone, utmärks inte bara av arbetaren och den moderna konsumenten, eller riskkapitalisten och den informella arbetaren i världens kåkstäder – för att ta två mer samtida exempel –, utan även av det märkliga djur som kallas barnet. Och barnen och deras föräldrar packas ihop i städerna som lägger sig som ett väldigt lager av cement och betong över jordskorpan. Vår gamla art, Homo sapiens sapiens, är instängd i vad det italienska kommunistpartiets sedermera uteslutna grundare och förste sekreterare, Amadeo Bordiga, i en profetisk text från femtiotalet passande nog kallar ”mänskliga bikupor”. Gemensamt för alla de stackars ”mänskliga sardiner” som bebor städerna är att de måste blunda för att kapitalismen ”grundar städer i mänskligt exkrement (som Engels sa) och gör detta på ett så ’funktionellt’ sätt att invånaren i detta ultrarationella system inte längre kommer kunna skilja badkaret från avloppet”.

Om Klossowski hoppades på en värld där den levande valutan skulle erkännas som sådan och där penningen och balansräkningen följaktligen skulle tas ur bruk noterar Moses Dobruška, filosof och aktivist knuten till den franska tidskriften Tiqqun, i en text skriven för detta dubbelnummer av Subaltern att Klossowskis önskan delvis infriats. Värdets ”logik har sammanfallit med det organiserade livets: ekonomin som livsform har sedan länge lämnat ekonomin som sfär bakom sig. Utvärderingens vanvett dominerar givetvis det samtida arbetet i alla dess aspekter, men det härskar även oinskränkt över allt som undandrar sig arbetet och bestämmer till och med den ensamma joggarens självuppfattning, eftersom han eller hon för att förbättra sin prestationsförmåga måste känna till den i förväg.” Kapitalismen framträder med andra ord alltmer som en veritabel anhopning av livsformer som alla är mer eller mindre instängda i de gemenskaper och den infrastruktur som texterna i detta nummer undersöker, analyserar och kritiserar. Vad finns kvar av de mänskliga gemenskaperna om de alla är reducerade till tid? Till behovet av lön och pengar? Finns det i dagens värld något annat än antropomorfiserat kapital och levande valuta? Finns det fortfarande, som Amadeo Bordiga och den logiske positivisten och utopiske penningkritikern Otto Neurath hoppades, en möjlighet till ett liv bortom ”företagens penningräkning och bokföring”?

Red.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING FÖR SUBALTERN – SERIE 2- 1-2 2016: 

Red: Inledning

Pierre Klossowski: Levande Valuta

Moses Dobruška: Utvikning om Jacques Camatte och Pierre Klossowski

Elettra Stimilli: Den ekonomiska makten: våldet hos en skuldsättande kult

Shulamith Firestone: Ned med barndomen! 

Mårten Björk: Mänskligt förfall och ekonomiskt överflöd

Amadeo Bordiga: Rum mot betong

Hugo Fischer: Det dödas herravälde i form av varans och penningens herravälde

Otto Neurath: Socialistisk nyttoberäkning och kapitalistisk vinstberäkning

 

omslag_subaltern_2015_2_crop_webVarje ålder i människosläktets historia tycks ha varit en dockålder. Vi vet inte med exakthet när någon av våra förfäder eller släktingar för första gången bröt kvistarna av en gren och gav den drag av mänskligt eller djuriskt liv. Men vi vet att dockan, må det vara som leksak eller gudabild, sedan dess har följt oss som en ständig följeslagare och vidgat vår inbillningskraft.

Androider, automater, idoler, ikoner, fetischer, figuriner, sexdockor, mannekänger, marionetter, statyer, totemfigurer, robotar – alla dessa dockor visar den tillsynes oöverskådliga mängd användningsområden som vår arts äldsta leksak medfört.

Länge gick dockorna i våra spår. Vi var deras mästare. Men ska vi tro vår samtids mest ihärdiga och oroväckande rykten håller våra artificiella syskon på att tränga ut oss kött- och själsdroider från vår plats i skapelsehierarkin.

Vår art utgörs möjligtvis inte längre av marionettspelare som med stilfull suveränitet härskar över sig själva och naturen, men vi är likväl ett djur som gång på gång snubblar ut ur organismernas naturliga värld och som av en olycklig slump träder in i historien, där vi fabricerar en andra värld, en dockvärld.

Kanske är det därför enbart inom dockans hägn och domäner som vi kan förklara vad som gör människan till en människa: detta djur som ständigt skapar en andra natur och förlorar sig i sina egna skapelser.

 

Medverkande: Julia Bondesson, Edward Gordon Craig, Helena Eriksson, Gunnar Holmbäck, Erik Holmström, Heinrich von Kleist, Mari Lindman, Paul M. Malone, Victora Nelson, Marina Warner, Alexander Wireen

omslag_subaltern_2015_web

Sorgen utgör ett grundläggande livsvillkor, och vi betraktar den gärna som oproblematisk, naturlig och med självklarhet given oss. Detta är emellertid en föreställning som man på flera håll har velat komplicera – inte minst i förlängningen av den psykoanalytiska teoribildningen.

I en bred introduktion till denna kritiska strömning presenteras ett antal tänkare som på olika sätt har tagit frågan om sorg som utgångspunkt för en kritisk analys av vår tillvaro. Vid sidan av de filosofiska texterna finner vi också en rad historiska och skönlitterära punktnedslag i vilka dagboken, poetiken och medicinalhandboken erbjuder ytterligare perspektiv på sorgens natur.

Sörjandet är ingen oskyldig företeelse, men just därför är den också avgörande för sättet som vi väljer att leva våra liv.

Medverkande:

Georges Didi-Huberman, Sara Edenheim, Rebecka Eriksson, Erik Erlanson, Peter Henning, Jens Karlsson, Jean-François Lyotard, Nicole Loraux, Novalis, Catherine Malabou, Abu Al-Hasan Ahmad Ibn Muhammad At-Tabari, Cesare Pavese, Laurence A. Rickels, Liu Xie, Ludwig Schmitz

Numret kan beställas här: Subaltern #1:2015

omslag_subaltern_2014_cut_web

I väntan på 2015 års första nummer, som kommer om ett par veckor, så presenterar vi det eftersläntrande sista numret från föregående år som just sett dagens ljus: ELD OCH ANDE.

Ryktet om det gudomliga har trots många dödförklaringar knappast tystnat. Det ljuder i mediernas rapporter från krigs- och oroshärdar, i populärkulturen och i det klassiska arvet, i folkvimlet och i det fördolda. Vi delar fortfarande värld med gudar och gudomligheter av olika slag och valör. De närmar sig oss när vi minst anar det och kräver sin tribut, pockar på uppmärksamheten. Med namnet Gud stavas det outsägliga såväl som det konkreta fram, om det så sker från en troende horisont eller ej – likgiltig lämnas ingen. Vilka frågor ställer detta det största av frågetecken till oss, och hur lyder svaren?

Med texter och bilder av: Wendell Berry, Jonna Bornemark, Ann Böttcher, Peter Carlsson, Hjalmar Ekström, T.S. Eliot, Karolina Enquist Källgren, Sten Hidal, Mechthild von Magdeburg, Jasmina Nedevska, Andreas Nordlander, Eva Kristina Olsson, Origenes, Ola Sigurdsson, Anna Sjöberg, Roland Spjuth.

Beställ numret här:Subaltern #4:2014

omslag_subaltern_2014_2-3_www

”NÄSSLANS FRÖN” – NYTT DUBBELNUMMER UTE NU!

Sent ska syndarna vakna – nu finns vårt försenade dubbelnummer #2-3:2014 äntligen att avnjuta.

Frågan om det goda livet, nära förbunden med den om friheten, ser olika ut från tid till annan men förblir lika trängande, lika central. Kring den välvs inte bara enskilda öden utan också ideologier, levnadsmönster och statsbildningar.

Vid föreställningarna om det goda livet drabbar hedonismen samman med avhållsamheten, det offentliga med det privata, kulturen med naturen.

Lyckan och friheten är allmänt åtrådda men är samtidigt ofta omgärdade av förgivettaganden och en avsaknad av kritisk reflektion. Hur ser dessa storheter ut, och vad vill vi egentligen med dem? 

I texter som bland annat försöker utröna sinnesfridens grunder, vad som gör livet värt att leva och som redogör för den existentiella liberalismen, ges ett bidrag till förståelsen av detta på samma gång personliga och djupt gemensamma fält.

”Vad levde han då av härute där mänskan icke fanns? Kanske nässlans frön?” – ”Solrök”, August Strindberg

Med bidrag av:

Volker Gerhardt, Gunnar Holmbäck, Panagiotis Ioannidis, Rolf Jonsson, Elisabeth Mansén, Daidō Moriyama, Renzo Novatore, Adam Persson, Plutarchos, Franz Rosenzweig, Cecilia Sjöholm, Jan Henrik Swahn, Sven-Tage Teodorsson.

 BESTÄLL NUMRET HÄR

omslag_subaltern_1_2014_web

Vad innebär det att drömma något? Vilken relation finns det mellan kapitalism, arbete och drömmens bedrägliga illusoriskhet? Nytt nummer ute nu med fokus på antik drömteori, avförtrollning, natten, kapitalism och sanndrömmar. Numret rymmer också en rad nyöversatta litterära pärlor från drömmens domäner.

Medverkande: Joseph Addison, Martin Andersson, Hans Blumenberg, Fredrika Bremer, Artemidoros Daldianus, Lord Dunsany, Lafcadio Hearn, Susanne Johansson, Georg Christoph Lichtenberg, Rob Lucas, Anders Piltz, Guy G. Stroumsa, Quintus Septimius Florens Tertullianus.

Beställ numret här

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 35 andra följare