Skip to content

Tidskriften Subaltern

Allt som människan hittills har företagit sig och gjort var inget annat än ett NEDERLAG!!!! En ny civilisation! Omedelbart!

041226b1v1

 

Här följer en översättning av Giorgio Agambens senaste text om coronakrisen. Texten publicerades för första gången på förlaget Quodlibets hemsida igår (17 mars 2020). Denna översättning kommer, tillsammans med en serie andra texter om världsläget, att publiceras i Subaltern # 2 2020 som planeras vara ute före sommaren. Stöd gärna vår verksamhet genom att teckna en prenumeration. 

KLARGÖRANDEN

En italiensk journalist har, i enlighet med gängse praxis i hans yrke, vinnlagt sig om att förvrida och falsifiera mina betraktelser om den etiska förvirring i vilken epidemin kastar vårt land, i vilket man inte längre visar hänsyn ens för de döda. Liksom det inte har någon poäng att nämna hans namn, tjänar det inte heller något till att korrigera de billiga manipulationerna. Den som vill kan läsa min text Contagio [smitta] på förlaget Quodlibets hemsida. I stället publicerar jag här andra reflexioner som, trots sin klarhet, förmodligen även de kommer att förfalskas.

Rädslan är en dålig rådgivare, men får många saker att framgå som man låtsades att inte se. Det första som den våg av panik som har paralyserat vårt land tydligt visar, är att vårt samhälle inte längre tror på något annat än det nakna livet. Det är uppenbart att italienarna är beredda att offra praktiskt taget allt, livets normala villkor, sociala förhållanden, arbete, ja, till och med vänskap och religiösa och politiska känslor och övertygelser, till en rädsla för att insjukna som, åtminstone i nuläget, statistiskt inte ens är så allvarlig. Det nakna livet – och rädslan för att förlora det – är inget som förenar människor, utan förblindar och separerar dem. De andra människorna, likt i den av Manzoni beskrivna pesten, betraktas nu uteslutande som möjliga smittbärare som det till varje pris gäller att undvika och från vilka det gäller att hålla sig på åtminstone en meters avstånd. De döda – våra döda – har inte rätt till en begravning och det är oklart vad som kommer att ske med liken av de personer som vi håller kära. Vår nästa har utplånats och det är besynnerligt att kyrkorna tiger om detta. Vad sker med förhållandena mellan människor i ett land som vänjer sig att leva på detta sätt under obestämd tid? Och vad är ett samhälle som inte har något annat värde än överlevnad?

Den andra saken, inte mindre oroväckande än den första, är att epidemin gör det klart och tydligt att undantagstillståndet, vid vilket regeringarna har vant oss sedan en tid tillbaka, verkligen har blivit till normaltillstånd. I det förflutna har det funnits mer allvarliga epidemier, men ingen kom någonsin på tanken att för den skull förklara ett nödläge som det pågående, vilket till och med hindrar oss från att röra oss. Människorna har blivit så pass vana att leva i tillstånd av permanent kris och permanent nödläge att de inte tycks inse att deras liv har reducerats till ett rent biologiskt villkor och att det har förlorat inte bara varje social och politisk, utan till och med mänsklig och affektiv dimension. Ett samhälle som lever i ett permanent nödläge kan inte vara ett fritt samhälle. Vi lever i själva verket i ett samhälle som har offrat friheten till så kallade ”säkerhetsskäl” och därför har dömt sig självt till att leva i ett evigt tillstånd av rädsla och osäkerhet.

Det förvånar inte att man talar om krig med avseende på viruset. Nödlägets åtgärder tvingar oss de facto att leva i ett utegångsförbud. Men ett krig mot en osynlig fiende som kan nästla sig in i varje annan människa är det mest absurda krig som går att tänka sig. Det är, i själva verket, ett inbördeskrig. Fienden är inte utanför, den är inom oss.

Det som oroar är inte så mycket eller inte bara nuet, utan det som kommer efteråt. Liksom krigen har lämnat freden en serie olycksdigra teknologier i arv, från taggtråd till kärnkraftverk, är det mycket troligt att man även efter det sanitära nödläget kommer att försöka fortsätta de experiment som regeringarna tidigare inte lyckats förverkliga: att man stänger universitet och skolor och endast ger lektioner på nätet, att man en gång för alla upphör att förenas och samtala av politiska och kulturella skäl och endast utbyter digitala meddelanden, att det överallt är möjligt att maskinerna ersätter varje kontakt – varje smitta – mellan människorna.

17 mars 2020

Giorgio Agamben

Översättning: Gustav Sjöberg

 

picture-2

 

I takt med tidsresenären Greta Thunbergs och andra ungdomars engagemang för planetens liv, Extinction Rebellions protester, och nu senast de tyska böndernas protester i Berlin har den agrara frågan seglat upp på den politiska dagordningen. Samhälleliga låsningar och systemets konflikter uppträder som demonstrationer, kravaller, och blockader när krav på hårdare miljölagstiftning ställs mot kampen för billigare bensin- och dieselpriser.

I Subaltern 1-2 # 2017, med titeln ”Politisk gastronomi”, introducerade vi en mängd tänkare som behandlat jordbrukets politiska ekonomi och frågan om mat och näring. Genom ett axplock av texter diskuterade matens, jordbrukets och energiproduktionens filosofiska och politiska konsekvenser. Vi sökte med Ludwig Feuerbach en idé om ”näringen som identiteten mellan ande och natur”.

En av texterna var litteraturvetaren och aktivisten Jasper Bernes både spekulativt rika och vardagligt-ekonomiskt torra essä, ”Revolutionens mage”, som vi nu publicerar på bloggen. Med jordbruket som fond tecknas en mörk bild av framtiden. Bernes kritiserar den teknikoptimism, vad som kallas ”fjättringstesen”, som varit förhärskande i den marxistiska idétraditionen och som återlanseras av vår tids teorientreprenörer som något nytt. Bernes slutsatser är det nog inte många som är beredda att acceptera, men hans analys och kritik av exempelvis Andreas Malm är tänkvärd i en tid då vad Semprun och Riesel kallar katastrofism blivit förhärskande i samtalet om politik och klimat.

Här kan ni ladda ned essän: Revolutionens mage.

”Många på vänsterkanten håller sig fortfarande med en teknik- syn som G.A. Cohen i sin rekonstruktion av Marx tänkande kallade ”fjättringstesen”. Ur detta perspektiv är de teknologiska krafter som kapitalismen tar i anspråk i sin strävan efter produktivitetsdriven vinst den grund på vilken en befriad mänsklighet kommer att resa sin nya boning. Det mänskliga bruket av dessa krafter är emellertid ”fjättrat” av kapitalistiska samhällsförhållanden. Kapitalismen är fullastad med det som skulle kunna vara, ett nyttjande i konditionalis av givna produktivkrafter. I de malmfullt klingande, segervissa formuleringar- na i slutet av första bandet av Kapitalet beskriver Marx hur kapitalismen rör sig i riktning mot ett krisläge där banden som reglerar dess ägandeförhållanden ”sprängs” genom framväxten av alltmer centraliserade och koncentrerade produktivkrafter. För Marx är följderna uppenbara: ”Den kapitalistiska ägande- rättens timme slår. Expropriatörerna blir själva exproprierade.” I ett kritiskt ögonblick i kapitalismens utveckling blir den fragmenterade, oplanerade fördelning av tillgångar som utmärker den vinstinriktade produktionen på konkurrensutsatta marknader oförenlig med de moderna arbetsplatsernas invecklade, industrialiserade arbetsprocess: endast med socialistisk plane- ring och direkt producentkontroll kan man effektivt utnyttja den teknik som växte fram under borgarklassens överinseende. Många som i dag för fram dessa argument gör det endast med betydande förbehåll och undviker på så sätt en del av de mer pinsamma varianterna. Till exempel skulle få hävda att fabrikssystemets mekaniserade, socialiserade arbete rymmer fröet till en ny värld i vardande. De kommer emellertid inte att tveka att hälla nytt vin i gamla läglar och säga ungefär detsamma om 3D- skrivare och självkörande bilar.”

 

 

h0223-l19356898

 

INTERVJU MED ANNE STEINER OM GULA VÄSTARNA

Subaltern 1-2 2019

Som docent i sociologi vid l’Université Paris Ouest Nanterre La Défense,forskar Anne Steiner om politiskt våld. På bokförlaget l’Échapée har hon publicerat två verk om de syndikalistiska upploppen: Le goût de l’émeute: manifestations et violences de rue dans Paris et sa banlieur à la ”Belle Époque”(Smaken för uppror: manifestationer och gatuvåld i Paris och i förorten under Belle Époque) och Le Temps des révoltes: Une histoire en carte postales des luttes sociales à la ”Belle Époque” (Revolternas tid: en historia om sociala strider under la Belle Époque på vykort). I samtalet med den franska nättidskriften Le Média Presse om de gula västarnas mobilisering återkommer hon till likheten mellan dem och de syndikalistiska rörelserna från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

 

***

”De gula västarna har blockerat både köpcentrum och varulager. Deras veckovisa demonstrationer i stadskärnorna resulterade i att den viktiga handeln inför jul och nyår minskade drastiskt. Dessa högtider, som hade kunnat upplösa rörelsen, minskade inte deras beslutsamhet att protestera det minsta. Här finns hoppet om att se rörelsen utvecklas till ett ifrågasättande av de vardagliga konsumtionsmönstren. Flera inom de gula västarna har framhållit att de inte frossade som traditionen påbjöd och att de föredrog att spendera högtiderna i de små stugorna som man uppfört i de ockuperade rondellerna, dessa mikroområden av självbestämmande. De har smakat på kamratskapen, som under de kommunis- tiska strejksoppköken från förr där man samlade in matvaror som man tillredde och åt tillsammans. Från de här icke tidigare upplevda erfaren- heterna, kommer nya konsumtionsmönster att kunna födas. Dessa nya livsmönster kommer att kunna leda till ett avståndstagande från de mass- producerade och ohälsosamma matvarorna som i sista hand även blir dyra, för att istället producera och byta det man behöver äta. Det handlar också om att tillverka eller återvinna kläder och andra föremål, att dela på vissa tillgångar såsom fordon. Allt detta på en lokal nivå, utan att passera de mekanismer som förvandlar allt som ges, lånas eller delas, till varor.”

Intervjun kan läsas i sin helhet här.

 

80-38

Not om kriget, spelen och politiken

Giorgio Agamben

SUBALTERN 1-2 2019

De agonala krigens sociala funktion är här uppenbar: det rör sig om att skapa allianser och philía mellan grupper som inte betraktar sig som fiender, utan snarare som xénoi i termens dubbla bemärkelse: främlingar och gäster. Vi kan därmed föreslå hypotesen – motsatt den som formuleras av Schmitt att kriget ursprungligen är en aspekt av den agonal-lekfulla funktionen, som är konsubstantiell med samlevnaden människor emellan, genom vilken förhållanden av integration och philía byggs mellan främmande grupper eller, inom ramarna för samma gemenskap, mellan olika åldersklasser. Kriget som vi känner det är i gengäld det dispositiv genom vilket den agonal-lekfulla funktionen fångas in av staten och omdirigeras för andra ändamål.

 

Här kan Agambens essä laddas ned.

ernstfuhrmann

Brev till Subaltern om Greta Thunberg

Jacques Camatte

Subaltern 1-2 2019

Jag kan konstatera att medieuppbådet omkring ”klimatkrisen” döljer de väsentliga problemen: fiendskapen, den dynamik som gör att man inte kan leva utan en fiende, undertryckandet av naturligheten, i synnerhet och i första hand hos barnen, förlusten av sinnligheten, flykten in i konstgjordheten och därmed ett djupt förverkligande av den process som gör arten föråldrad.

”Affären” Greta Thunberg illustrerar detta. Denna flicka har använt sig av klimatkrisens allvar för att formulera sin stora olycka: att inte erkännas i sin naturlighet. Hon har omedelbart rekupererats på denna nivå, först av sina föräldrar och därefter av vänner till dem, den gröna kapitalismens militanter. 

Gretas manifestation indikerar att en möjlighet har ”uppstått” bara för att omedelbart kvävas. Men därmed inte sagt att 1) Greta låtit sig kväsas fullständigt, under loppet av en djupgående splittring i henne (återupprepning än en gång av det som hon har upplevt) kan hon på nytt ifrågasätta sin väg, för hon har en stor makt; 2) att fenomenet inte skulle kunna uppstå igen och med större kraft.

Den progressiva och frigörande rörelse som skulle ta mänskligheten ur dess omyndighet har lett till en upplösning; den reaktionära, auktoritära håller männen och kvinnorna kvar i barnets stadium. De måste uppfostras, tillrättavisas. Framsteg och regression kompenserar varandra. Det får oss att se i vilken mån teorin om framsteget gör fiendskapen nödvändig och väcker den.

Det hindrar ändå inte att den eftergivenhet som blommar med autonomiseringen av kapitalformen möjliggör vad man skulle kunna kalla passiva revolter, revolter som kan breda ut sig och växa till djupgående ifrågasättanden inom ramen för en dynamik som inte är belastad av mystifikation.

 

Jacques Camattes brev till Subaltern kan läsas i sin helhet här.

 

 

 

 

30323

Sex som kulturell form: Sexdiskursens antinomier

Chris Chitty

Subaltern 1-2 2019

I en situation där våra liv i varje stund utsätts för ett bombardemang av lockrop från reklamen, av de senaste lyriska eufemismerna för sexualakten och av skvaller om någon bekants eller mediekändis otrohet, och där kritiken av sexualiteten blivit helt igenom institutionaliserad vardagsmat, så frestas man att säga något som alla egentligen redan känner till: Sex har blivit något olidligt banalt. Sexuella praktiker som en gång uppfattades som socialt marginella eller extrema har blivit till ämne för ett slags uttråkat, andefattigt kulturellt småprat och till in- stanser att bocka av på en växande politisk checklista över diverse personer som är i behov av ”tolerans”. Den tvångsmässiga besattheten av att i sitt tal och sitt lyssnande hålla igång en ständig diskurs om sexualitet, verkar vara ett definierande drag i en kulturell samtid som ännu befinner sig i eftersvallet av de sociala rörelser som på 1960-talet utmanade den för- härskande sexuella ordning och den sociala konformism som präglade den amerikanska och europeiska kulturen efter andra världskriget – något som indikerar att när de världsvana kosmopoliternas bondförstånd säger att ”inget är nytt under solen”, så missar de något väsentligt med denna kulturella form och de historiska betingelserna för dess uppkomst. Om det nu är så banalt – varför fortsätter sex att vara ett så förhäxande objekt för oss som kollektiv i vår kultur?

Texten kan läsas i sin helhet här.

04125801

FÖRORD TILL SUBALTERN 1-2 2019:

VÄRLD, LEK, VÄNSKAP: TILL EN KRITIK AV DET EKOLOGISKA MEDVETANDET

Vår planet tyngs av den kapitalistiska civilisationens industriella teknomassa och stora delar av biosfären håller på att sjunka ned i ett mänskligt tillverkat Hades. I denna värld där varje sommar är farligt nära ett nytt värmerekord sägs det vara enklare att föreställa sig undergången än ett annat sätt att leva. Denna tanke tog under en tid några stapplande steg mot en kritik av det rådande, men har idag blivit en tröttsam trop upprepad av aktivister, journalister, författare och politiker ad nauseam. Genom att betona det fantasiunderskott som gör oss oförmögna att tänka en tillvaro där fabrikscivilisationens Behemot är nedmonterad, och påpeka det verklighetsfrämmande hos alla som förnekar den pågående miljökrisen, vill man hävda allvaret i vår situation och framkalla en schism. Men hur djup kan en sådan konflikt bli när allt fler av katastrofens förkunnare bedriver ”propaganda för en planerad överlevnad – det vill säga för en mer auktoritärt förvaltad version än den som redan existerar”.

 

Hela inledningen till Subaltern 1-2 2019 kan laddas ned och läsas här: Subaltern_2019_1-2_Inledning