Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Mot den gängse eskatologiska föreställningen gäller det att komma ihåg att messias’ tid för honom [Paulus] inte kan vara en kommande tid. Uttrycket med vilket han hänvisar till denna tid är alltid ho nyn kairos, ”nuets tid”. Som han skriver i 2 Kor. 6, 2: ”Idou nyn, nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag.” Paroikia och parousia, att vistas som främling och messias’ närvaro, har samma struktur, som på grekiska uttrycks genom prepositionen pará: en närvaro som sträcker ut tiden, ett redan som även är ett ännu inte, ett uppskov som inte är ett uppskjutande till senare utan ett glapp och ett avstånd inom nuet som tillåter oss att fatta tag i tiden.

Erfarenheten av denna tid är alltså inget som Kyrkan skulle kunna välja att göra eller inte göra. Det finns ingen Kyrka förutom i denna tid och genom denna tid.

Hur är det ställt med denna erfarenhet i dagens Kyrka? Det är denna fråga jag kommit för att ställa här och nu till Kristi Kyrka som vistas i Paris. Åberopandet av de yttersta tingen känns så till den grad försvunnet från Kyrkans ord att man inte utan ironi kunnat hävda att Kyrkan i Rom stängt sin eskatologiska kassa. Och det är med en än bittrare ironi som en fransk teolog har kunnat skriva: ”Kristus kungjorde Riket, och det som kom var Kyrkan.” Det är ett alarmerande konstaterande, som jag inbjuder er att reflektera över.

Efter vad jag sagt er om den messianska tidens struktur, står det klart att det här inte rör sig om att i radikalismens namn förebrå Kyrkan dess kompromiss med världen. Och inte heller rör det sig om att, med gesten hos artonhundratalets störste ortodoxe teolog, Fjodor Dostojevskij, porträttera Roms Kyrka i Storinkvisitorns figur.

Det rör sig snarare om Kyrkans förmåga att läsa det som Matteus (Matt. 16, 3) kallar ”tidens tecken”, ta semeia ton kairon. Vad innebär dessa ”tecken”, som aposteln ställer mot det fåfänga begäret efter att lära känna himmelrikets karaktär? Om historien är näst ytterst i förhållande till Riket, har detta – som vi sett – emellertid sin plats inom den. Att leva messias’ tid innebär då förmågan att läsa tecknen på hans närvaro i historien, att i dess gång känna igen frälsningshistoriens signatur. I Kyrkofädernas ögon – men även i de filosofers som reflekterat över historiefilosofi, som är och förblir (till och med hos Marx) en väsentligen kristen disciplin – visar sig historien som ett spänningsfält genomkorsat av två motsatta krafter: den första – som Paulus, i en lika berömd som enigmatisk passage i Andra Thessalonikerbrevet, kallar för to catechon – håller tillbaka och fördröjer oupphörligt slutet längs den kronologiska tidens linjära och homogena förlopp; den andra, som etablerar en spänning mellan ursprung och slut, avbryter och fullbordar oupphörligt tiden. Vi kallar den första för Lag och Stat, vigd åt ekonomin, det vill säga åt det oändliga styrandet av världen; och vi kallar den andra för messias och Kyrka, vars ekonomi, i egenskap av frälsningsekonomi, tvärtom är konstitutivt ändlig. En mänsklig gemenskap kan bara konstitueras och överleva om dessa två polariteter är samtidigt närvarande och om det består en spänning och ett dialektiskt förhållande mellan dem.

Det är just denna spänning som i dag tycks omintetgjord. Allt eftersom förnimmelsen av frälsningshistorien i den historiska tiden försvagas och utplånas, utvidgar ekonomin sitt blinda, skrattretande herravälde över alla aspekter av samhällslivet. Det eskatologiska anspråket, som övergivits av Kyrkan, återkommer i sekulariserad och parodisk form i det profana vetandet, som genom att återupptäcka profetens obsoleta gest inom varje område kungör oåterkalleliga katastrofer. Det permanenta kris- och undantagstillstånd som världens regeringar proklamerar överallt är blott och bart en sekulariserad parodi på det oupphörliga uppskjutandet av Yttersta domen inom Kyrkans historia. Mot bortfallet av den messianska erfarenheten av lagens och tidens fullbordan svarar en ojämförlig hypertrofi av rätten, som, i det den gör anspråk på att kunna stifta lagar om allt, genom ett överskott av legalitet röjer förlusten av varje legitimitet. Jag säger det här och nu och väger mina ord: i dag finns ingen legitim makt på jorden, och världens mäktiga är själva övertygade om sin illegitimitet. Den fullkomliga juridifieringen och ekonomiseringen av de mänskliga förbindelserna, förvirringen mellan det som vi kan tro på, hoppas på och älska och det som vi är tvingade att göra eller att inte göra, att säga eller inte säga, betecknar inte bara rättens och statens, utan även och framför allt Kyrkans kris. För Kyrkan kan existera som institution bara genom att stå i omedelbar relation till sitt eget slut. Och – man gör gott i att inte glömma bort det – enligt den kristna teologin finns bara en enda legal institution som varken känner avbrott eller slut: helvetet. Modellen för den samtida politiken, som gör anspråk på en oändlig ekonomi över världen, är alltså i egentlig mening helvetisk. Och om Kyrkan stympar sin egen ursprungliga relation till paroikia kan den inte annat än att förlora sig i tiden.

Därför är den fråga som jag kommit hit för att ställa er, utan att för detta ha annan auktoritet än en envis vana att läsa tidens tecken, följande: kommer Kyrkan slutligen att bestämma sig för att fatta tag i sin historiska möjlighet och återfinna sitt messianska kall? Annars är risken att den dras ned i den ravin som hotar alla jordens regeringar och institutioner.

GIORGIO AGAMBEN

[Övers. Gustav Sjöberg]

Utdrag ur Kyrkan och Riket som publicerades i sin helhet i SUBALTERN 2010:3 tillsammans med mycket viktiga texter som Om Kosmos av (Pseudo)Aristoteles, In effegie och En misslyckad berättelse av Giorgio Manganelli, Bergson och Mondäniteten av Rikard Johanson, Vetenskapen om världen av Franz Rosenzweig, essäer av Anna Holmström, Ulrich Schlotmann, Helena Granström, dikter av Faltonia Betitia Proba och George Oppen, och mycket mer material som är nödvändigt för var och en i dessa  tider.

Annonser

%d bloggare gillar detta: