Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Nej, monsieur, jag är ingen politiker och jag företräder inget politiskt parti eftersom alla partiers övertygelser tycks mig lika felaktiga. Jag är bara en excentriker, en drömmare som vill leva ett fritt och nomadiskt liv långt borta från den civiliserade världen, och med en önskan om att berätta om det hon sett och till ett fåtal förmedla den tjusning, melankoli och spänning jag upplevt i mötet med Saharas sorgsna storslagenhet … Det är allt.

Frihet och skrivande. Så formulerade Isabelle Eberhardt sin livsdröm i ett brev till redaktören för tidningen Dépêche Algérienne i juni, 1901. Hon fick det att låta som en enkel önskan. Ändå visste hon vid det laget hur svårt det var, och hur slätt de sköra drömmarna stod sig mot en sträv verklighet. Isabelles brev publicerades i tidningen eftersom hon vid 24 års ålder hunnit bli en ryktbar person på båda sidor om Medelhavet. Men trots att hon redan publicerat ett antal reportage, översättningar och noveller i fransk och rysk press, var det inte i första hand i egenskap av författare hon tilläts beträda den offentliga scenen. På våren samma år hade de franska kolonialmyndigheterna utvisat henne från Algeriet. För hennes egen säkerhets skull sade man. Ett halvår tidigare hade hon överfallits av en man som sa sig ha handlat på Guds uppdrag för att ”döda den europé som skapade oreda i vår religion”.

Nu satt hon i Marseille som smått celeber men ovälkommen gäst hos sin bror Augustin, och väntade på att kallas som vittne till rättegången där förövaren Abdallah ben Mohammeds öde skulle avgöras. Målsägande var republiken Frankrike vars representanter tänkte använda rättegången för att slå flera flugor i en smäll. Abdallah skulle ge det som fransmännen kallade den ”muslimska fanatismen” ett ansikte och goda skäl att ytterligare förstärka militärmaktens grepp om Algeriet. Och Isabelle Eberhardts för kolonialmakten så obekväma karaktär skulle blottläggas inför publik. Det var den sortens politik som Isabelle tydligt tog avstånd från i sitt brev.

Vilket inte betyder att hon var politiskt naiv. Tvärtom. Hela hennes liv hade formats av storpolitiska krafter. Hennes barn- och ungdom i Genève vid de snöiga Jurabergens fot hade utspelats i Tsarrysslands skugga, i kretsen av exilryssar på flykt från hemlandets vita terror mot liberaler och anarkister, tolstojaner och socialister. Och från det ögonblick hon som 20-åring för första gången kom till Algeriet hade fransmännen bevakat varje steg hon tog. Som oäkta dotter till en rysk generalsänka i schweizisk exil var Isabelle född till att väcka maktens misstänksamhet och illvilja.

I en tid och miljö som präglades av en febrig dyrkan av den heliga familjen och nationen, av sexism och rasism, var hon en oroande påminnelse om att inte alla lät sig prydligt infogas i den hierarkiska samhällsordningen. Hon var en rysk medborgare som aldrig satte sin fot i Ryssland, en kvinna som levde en mans fria liv, en europé som konverterat till islam och vänt den europeiska civilisationen ryggen. Både för hennes samtid och för oss framstår hennes livsval som politiska, upprorsmärkta, konfrontatoriska. För henne själv som det enda möjliga sättet att leva. När Isabelle skriver om sin dröm om frihet ger hennes öde de slitna orden en ny meningsfullhet.

I den svit av dagböcker i fyra delar som hon påbörjade i januari 1900 och avslutade nästan exakt tre år senare, kan man följa hennes kamp för att förverkliga den drömmen. Hon ville leva av sin penna och hon ville leva i Maghreb. De yttre hindren var brutalt påtagliga. Genom sitt giftermål på hösten 1901 med algeriern Seliman Ehnni – hennes älskade Ouïha – hade Isabelle visserligen blivit fransk medborgare och det var inte längre så enkelt att kasta ut henne ur Algeriet. Ändå lät fransmännen henne aldrig glömma att hon var en oönskad närvaro, och den avsky för ”les colons” som hon beskriver i dagboken var i hög grad ömsesidig. För ”de pretentiösa brackorna” i det lilla samhället Ténès var den unga kvinnan som gift sig med en arab och som iklädd arabiska manskläder red runt bland byarna och umgicks med och bad vid sidan av den infödda befolkningen ett hot mot det koloniala styrets fundament: den absoluta skillnaden mellan européer och icke-européer.

Ett halvt sekel senare, på randen till den algeriska självständigheten, formulerade Charles de Gaulle det grundantagandet när han spotskt deklarerade att ”de som förespråkar integration har hjärnor som kolibrier! Försök blanda ihop olja med vinäger. Skaka om flaskan. Efter en stund skiljer de sig åt igen. Araber är araber, fransmännen är fransmän”. När Isabelle vid 1900-talets början skakade om den koloniala flaskan steg istället en farlig ande ur dess mynning: en gränsöverskridare som bevisade att den absoluta skillnaden var en chimär av samma slag som de hägringar öknens hetta framkallar.

I sina reportage och noveller tecknade Isabelle med bister detaljskärpa bilden av vad kolonialismen gjorde med och mot människorna och landet. Dagböckerna ägnar mer utrymme åt de hinder som hon upplever finns i hennes eget inre. I sina egna ögon är hon aldrig tillräckligt disciplinerad och sidorna fylls med långa listor på vad hon ”måste” göra: böcker som ska studeras, texter som ska skrivas, viktiga litterära kontakter som måste knytas i Paris. Hon bannar sig själv för sin rastlöshet och sin oförmåga att leva i enlighet med islams anda. Hon beskriver kluvenheten mellan sin vandringsfeber å ena sidan, och längtan efter att leva ett stilla, kontemplativt liv å den andra.

Dagböckerna är skrivna av en fortfarande mycket ung människa med höga krav på sig själv och en stark känsla av att hon måste bevisa sig för världen. Hennes fantasier sträcker sig mot framtiden men det förflutna går i dagen i hennes såriga åkallan av de döda familjemedlemmarna. Främst bland dessa modern som Isabelle längtansfullt kallar den Vita Anden, eller ”duvan som var mitt livs sötma och ljus”, men också fadersfiguren Vava som väckte hennes kärlek till litteratur och konst, och som i arv lämnade språkkunskaper och en avsky för Europas förkvävande borgerlighet. Genom dagbokens inåtvända reflektioner vandrar de döda, konflikterna, oron och den ständiga penningbristen. Bara i författandet är hon ensam och fri.

Därför går dagböckerna också att läsa som skrivövningar där Isabelle mejslar fram en egen stil. Hon skissar platser och karaktärer, samlar på sig adjektiv, verb och ortsnamn. Dagböckerna blir en säck full av osorterade skatter som hon tömmer över författarskapets ännu blanka sidor: sorterar, ordnar upp och skapar mönster. Att skriva är ett hantverk och som författare speglar hon världen med lyhördhet, men utan den sårbarhet som präglar dagböckerna. Under de sista åren av sitt korta liv skrev hon sina bästa texter, på resor i sydvästra Algeriet i de omstridda gränsområdena mot Marocko.

I reportagets form fann hon sin litterära röst och de tidiga novellernas svulstighet tycks långt borta. De filosofiska utsvävningarna och orientalismromantiken finns också här, men ornamentiken överskuggar aldrig de konturskarpa bilderna av människor, det myllrande livet och Isabelles påtagliga glädje över att röra sig i denna verklighet. Med anteckningsblocket i hand, till häst eller fots genom öknen och i flyktiga möten med vitt skilda människoöden kände hon sig hemma. Fri och skrivande.

Den 2 oktober 1904 återvände hon från en reportageresa till den lilla garnisonstaden Aïn Sefra. Den malaria hon dragits med under alla sina år i Maghreb hade på nytt givit sig tillkänna med svår feber, och hon las in på militärsjukhuset i staden. Drygt två veckor senare kom Seliman och de hyrde ett hus i den infödda delen av Aïn Sefra som låg nedanför den höjd på vilken fransmännen byggt sina militärbaracker. Isabelle skrev ett brev till en vän i Paris: ”Jag arbetar hårt och har äntligen slutfört min utskrift av Södra Oran. Så snart jag mår bättre ska jag ge mig av söderut igen…”. Den 21 oktober lämnade hon trots läkarnas protester sjukhuset och vandrade ner mot staden. På vägen träffade hon en bekant och berättade glatt för honom att hon just skickat en manus till Paris och väntade på arvodet på 500 francs.

Några minuter senare dränktes den civila delen av Aïn Sefra av en flodvåg som plötsligt forsade fram i den uttorkade flodbädden som delade staden. Den tyske främlingslegionären Richard Kohn bevittnade händelserna uppifrån barackernas trygghet:

En bubblande, gul störtflod rusade längs flodfåran som löpte mellan staden och lägret… Plötsligt hördes ett åskliknande muller och halva bron föll ner i det strömmande vattnet… Vi stod framför våra baracker och såg med fasa hur floden svalde staden.

Isabelle Eberhardt drunknade i störtfloden. Hon var 27 år gammal och begravdes redan dagen därpå på den närbelägna begravningsplatsen Sidi-bou-Djemâa. Dagböckerna och hennes efterlämnade manuskript hittades först en månad senare instoppade i en stor lerkruka. Papperen var fuktiga och skadade men fortfarande läsbara. Räknat i antal ark är det litterära arv Isabelle Eberhardt lämnade efter sig försvinnande litet. Men i de många drömmar om vilka dessa sidor bär vittnesbörd kan vi se oss själva och världen återspeglad: imperiedrömmar, kärleksdrömmar, frihetsdrömmar.

Moa Matthis

Texten publicerades i Subaltern 2/2009 tillsammans med ett urval ur Eberhardts dagböcker i översättning av Monika Lundgren.

Annonser

%d bloggare gillar detta: