Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Monthly Archives: maj 2011

Illustration: Mattias Nihlénur Hoppets princip av Ernst Bloch

ÄNNU-ICKE-MEDVETET SOM NY MEDVETANDEKLASS OCH SOM MEDVETANDEKLASS OM DET NYA: UNGDOM, BRYTNINGSTID, PRODUKTIVITET

The cistern contains, the fountain overflows.

William Blake

Psichis esti logos eauton avkson
Till själen hör det gemensamma, som växer i omfattning.

Herakleitos

 

Den dubbla betydelsen hos det förmedvetna

Själslivet är alltid infattat i såväl morgon som kväll. Nattdrömmen rör sig i det bortglömda, bortträngda, dagdrömmen i det som överhuvud taget ännu aldrig upplevts som närvarande. Det som ligger utanför det medvetna fältet har i cirka tvåhundra år allmänt kallats för det omedvetna. Att själsliv inte är identiskt med medvetande var en stor upptäckt. Men där man tänker sig att det omedvetna kan träda fram i medvetandet, kan detta inte vara rätt och slätt omedvetet, ungefär som en sten; det måste vara förmedvetet. Också med detta synsätt har man, och gör det än idag, uppfattat det psykiskt omedvetna enbart som något, som ligger under medvetandets nivå och har sjunkit bort ur detta.

Enligt denna uppfattning håller det omedvetna till i bottensatsen; det tar vid där medvetandet börjar avta i styrka. Här är det alltså uteslutande icke-längre-medvetet; som sådant befolkar det enbart den cerebrala förlustens månskenslandskap. Därför är det inte ett gryende medvetande om något innehållsligt nytt, inte ens i de fall, där psykoanalysen kallar det ett förmedvetet, utan ett gammalt medvetande med gamla innehåll, som bara har sjunkit under tröskeln och på nytt kan kliva över denna genom att bli ihågkommet under större eller mindre grad av motstånd. På så sätt är det omedvetna hos Freud enbart det bortglömda (hos honom det egentligt förmedvetna, som i normala fall utan vidare kan hämtas fram i medvetandet) eller det bortträngda (hos honom det egentligt omedvetna, det »inte bara deskriptivt, utan också dynamiskt omedvetna«, det som inte utan vidare kan göras medvetet på nytt).

Visserligen betonar den senare Freud, att det utöver det glömda och bortträngda omedvetna finns ett tredje slag, nämligen ett omedvetet »i jaget självt«. »Också en del av jaget, gud vet hur viktig, kan vara omedveten, är säkert omedveten«; men Freud fortsätter likväl direkt ovanpå detta: »Om vi ser oss nödsakade att uppställa ett tredje, icke bortträngt omedvetet, så måste vi tillstå att omedvetandets karaktär förlorar i betydelse för oss« (Das Ich und das Es, 1923, s. 17). Förlorar i betydelse, eftersom detta tredje omedvetna (Freud anger överraskande nog till och med den omfattande andliga produktionen som en av dess yttringar) inte låter sig infogas i bortträngningens schema. Därmed tangerar vi det slag av förmedvetet, som överhuvud taget inte passar in i Freuds koncept, det förmedvetna i den andra betydelsen, åt det andra hållet, där det inte finns något bortträngt, utan något gryende som behöver förtydligas.

Nattdrömmen må vara relaterad till icke-längre-medvetet, den regredierar i den riktningen. Men dagdrömmen är en skiss av något åtminstone för drömmaren nytt, och väl också för sig själv nytt, om man ser till det objektiva innehållet. I dagdrömmen möjliggörs så den viktiga bestämningen av ett vilket är den klass till vilken dagdrömmen hör. Därmed har en sista psykologisk bestämdhet hos dagdrömmen framträtt, nu gäller det att belysa den. Till dags dato har den helt saknat begrepp, det finns fortfarande inte någon psykologi för den andra sidans, den framåtriktade gryningens omedvetna. Detta omedvetna har inte uppmärksammats, trots att det utgör den egentliga orten för beredskapen till och produktionen av det nya.

Det ännu-icke-medvetna är visserligen förmedvetet i lika hög grad som det bortträngda och bortglömda omedvetna, och är på sitt sätt rentav ett lika svårt och motspänstigt omedvetet som det bortträngda. Men det är under inga omständigheter underordnat det aktuella, manifesta medvetandet, utan hör ett framtida medvetande till, ett som ännu bara är i antågande. Det ännu-icke-medvetna är på så sätt endast det förmedvetna till det kommande, det nyas psykiska födelseort. Och det håller sig förmedvetet framför allt för att det själv just rymmer ett medvetandeinnehåll, som ännu inte blivit fullt manifest, ett som höjer sig över horisonten ur framtiden. Eventuellt ett innehåll som uppstår objektivt i världen först nu; vilket är fallet för alla produktiva tillstånd, som går havande med något dittills aldrig skådat. I denna riktning är den framåtriktade drömmen disponerad, detta innehåll uppfyller det ännu-icke-medvetna, som vårt sätt att bli medvetna om något anryckande; här vädrar subjektet inte unken källarlukt, utan morgonluft.

***

[Översättning: Christer Persson. Illustration: Mattias Nihlén.]

Ursprungligen publicerad i det Subaltern 2:2007 (slutsålt), tema: Utopi.

Och marken och stenarna och människohjärtat ropar efter försoning; ända till dess solen går ner den allra sista dagen och den eviga natten nalkas utifrån havet, och dess mörker är mer bländande än något ljus – ända till dess ropar allt som är till av hunger och törst efter försoning.  –                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                

 Birgitta Trotzigs berättelse En berättelse från kusten (1961) utspelar sig i Åhus på den skånska ostkusten under fjortonhundratalets sista årtionden. Det är en mörk och svår tid; de apokalyptiska förebuden är många och domedagen tycks nära. Berättelsen följer ett antal människoöden som alla på var sitt sätt går igenom vad som närmast kan beskrivas som en själens dunkla natt, och skeendet sugs som av en inre kraft obönhörligt mot slutets katarsiska offerhandling. Man skulle kunna säga att berättelsen vecklar ut sig i brytpunkten mellan en mytisk, cirkulär tidsuppfattning och en apokalyptisk, linjär, som skaver mot varandra och skapar friktion i texten. Men En berättelse från kusten är inte bara på ett historiskt plan genomsyrad av en apokalyptisk problematik. Även människan får ytterst sett sin bestämning i dragkampen mellan den mytiska, överindividuella meningsstruktur som personerna och skeendet i stort är inlemmade i, och den radikala historicitet som kännetecknar människans vara. Den enskildes historia är oupprepbar och hennes tid på jorden är linjär – den har en början och ett slut. Därför kan det enskilda människolivet och den enskilda människodöden inte vara annat än en reva i tiden, ett öppet sår i naturens cykliska ordning.

Men hur ska man förstå förhållandet mellan begrepp som mytisk, apokalyptisk och messiansk? Och på vilket sätt står det ontologiska och det historiska skiktet i berättelsen i relation till varandra? Jag vill i denna text uppmärksamma och förhoppningsvis i någon mån klargöra den komplexa tids- och meningsstruktur som kommer till uttryck i En berättelse från kusten.

 

Vad är mythos? Vad innebär att tala om en mytisk meningsstruktur hos Trotzig? Den mest basala definitionen av det mytiska skulle i själva verket kunna sägas vara just meningsstruktur: myten säger något om meningen bakom fenomenen, på ett sådant sätt att den förespeglar en helhet och ett samband mellan alla ting. Det rör sig om ett semiotiskt kitt, där föremål och företeelser inom sig gömmer en hänvisning till en övergripande berättelse om världens ursprung och mål. I Trotzigs värld är mening och myt oavvisligt förbundna. Så snart ett skeende överhuvudtaget framträder som meningsalstrande, står det redan i relation till en mytisk struktur.

Redan i baksidestexten till En berättelse från kusten sägs att bokens huvudtema enligt Trotzig själv är hur den enskildes historia är ”sammanflätad med det hela”, hur var och en ”lever och dör för hela staden, för alla” – en beskrivning som svarar mycket väl mot berättelsens uppbyggnad. Det gäller därför i första hand att söka förstå vad den ”helhet” som därmed underförstås innebär.

Trotzig har ett egensinnigt sätt att luckra upp gränserna mellan olika former av liv: mellan naturen och det gudomliga, mellan människan och djuret och mellan det gudomliga och människan. Många av hennes personporträtt uppehåller sig vid gränsen för vad vi av hävd tenderar att definiera som det mänskliga – vid den punkt där förnuftet och självmedvetenheten ger vika och blottar ett rent vegetativt varande. Dessa karaktärer är även på ett samhälleligt plan ett slags gränsvarelser, de lever i det djupaste armod där den sociala anknytningen är i det närmaste obefintlig. I En berättelse från kusten gäller detta i högre eller lägre utsträckning till exempel Merete, Meretes mor och livlänningen. Samtidigt är det hos Trotzig just i den mest totala utblottning som den enskildes gudomliga härkomst och utvaldhet ger sig till känna. Det måste dock inskärpas att det aldrig rör sig om en utvaldhet som kan sättas i relation till en livsuppgift eller självförståelse. Just när hon avklätts de attribut som skiljer henne från naturen, framträder hon i sin gudslikhet.

Särskilt naturen får i detta sammanhang en mycket speciell funktion. Naturskildringarna utgör det slags sammanhållande kitt som jag beskrivit ovan – genom dem sätts det berättade skeendet i relation till en hinsides verklighet vars konturer allt eftersom berättelsen vecklar ut sig blir mer och mer tydliga. Men naturen lierar sig inte bara med det gudomliga, utan återspeglar även de oanade djup som ryms i det enskilda människolivet. Sett från ett visst perspektiv fungerar naturen i berättelsen som en projektionsyta för såväl den enskildes som ”stadens” undermedvetna. Den utgör ett slags levande fond av stämningar och outgrundliga djup mot vilken människornas liv utspelar sig, och representerar på samma gång det som ligger allra närmast, hitom människornas självmedvetande, och en skrämmande kraft som kommer annorstädes ifrån: 

Utanför allt detta Meretes möda och elände låg det stora havet. Och havet slog och slog mot stranden som blodet bultar i ett sår.

     Men det fanns dock kvällar när havet det obarmhärtigt levande stora bruset vilade: olyckans svidande svultna djup var gjort alldeles genomskinligt lysande. Så kan ett öga lysa. (s. 144-45) 

Havets obändiga liv blir här till en bild för Meretes högst partikulära olycka, men på ett sådant sätt att havet i kraft av det gudomligas inbrytande blir en del av detta lidande. Det gudomliga ljuset bryter in där ingen annan ljuskälla finns och förvandlar den djupaste olycka till klarhet. Citatet vittnar om närheten mellan människan, naturen och det gudomliga. De går in och över i varandra, och kan aldrig förekomma i absolut ”ren” form. Genom att på så sätt låta dessa tre storheter spegla sig i varandra får läsaren en stark förnimmelse av alla tings djupa förbundenhet med varandra – av en helhet som likväl inte är harmonisk utan härbärgerar det paradoxala och disruptiva. Relationen mellan människa och Gud kan därmed inte skäras ut och förstås utanför Guds relation till skapelsen i dess helhet. Liksom himlen speglar sig i haven återspeglar såväl människan som naturen hos Trotzig en gudomlig tid och en gudomlig verklighet. Av den anledningen kan det vara missvisande att tala om ett ”undermedvetet” om man inte samtidigt påpekar att det undermedvetna i sin tur står i relation till det gudomliga. Det religiösa, kristendomen inbegripen, är för Trotzig mytiskt – religionen tillhandahåller en genomgripande semantik och införlivar det jordiska livet i en berättelse om världens begynnelse och destination, om frälsning. Vad det här ytterst sett kommer an på är hur även naturen har del i den frälsningshistoria som utgör ramverket för berättelsens skeende. Den mytiska strukturen gör sig dock inte bara gällande som frågan om helhet, utan griper även in i romanens berättade tid: 

Det är nu senhöst. Dagen lutar mot sitt slut. De låga bjärta solstrålarna faller över det frostätna höstgräset: jordens sista ljus innan utslocknandet – flammande, klart och starkt men dött, redan med allt det skapades verklighet nästan helt borttärt ur det. Liksom urfrätt. Och starkt i kraft av någonting annat, en annalkande obekant värld.

[…]

Det är nu sent på hösten, sent på året, allting lutar mot det yttersta. Barnen leker vid stranden. Mörkret kramar jorden.

Är det nu i det tilltagande mörkret som fikonträdet börjar savas? Börjar grenverkets bark att vekna av savens kraft, är det i det tilltagande vintermörkret de vintertysta grenarna börjar te sig späda, grönt och vekt doftande med blanka knoppar som bryter sig fram ur trädets föryngrade hud, är det nu fikonträdet till sist börjar savas?  (s. 113)

Berättelsens tid situeras mytiskt som tiden just före och efter korsfästelsen: ångesten och rädslan i Getsemane, sönderslitande förtvivlan och djupaste sorg på Golgata och utanför graven. Ännu är uppståndelsen utom räckhåll – Kristi återkomst inte fullbordad. Samtidigt låter sig en svag strimma av ljus anas i detta kompakta mörker, men blott ögonblicksvis och alldeles för vagt för att kunna hållas fast. Hela världen har blivit till väntan, skälver av hopp om förlossning. Men denna teleologiska väntan förblir alltjämt en del av den semantiska kodning av världen som vi uppehållit oss vid ovan. Den mytiska helheten införlivar människans öde i en övergripande frälsningshistoria, som i sista hand inte kan utgöra annat än ett brutalt övergrepp på det enskilda människolivet i dess oupprepbarhet. Inom ramarna för berättelsen, för vilken korsfästelsen tjänar som arketyp, leder den oss med säker hand mot offerhandlingen:                         

     Och brodern som hade lämnat allt för att leva för Gud, såg att en måste dö för folket för att inte hela folket skulle förgås.

     Och han kände ett lidande som steg i staden, ett lidande som förbereddes någonstans djupt nere i staden, djupt nere i människorna: ett lidande steg och växte och beredde sig långsamt att födas i dagen.(s. 180)

Men i berättelsen sker även en glidning från den teleologiska väntan som är en del av den mytiska berättarstrukturen, till en annan form av väntan som häftar vid människans vara. Särskilt tydlig blir denna dubbelhet om vi tittar närmare på Meretes karaktär. Man skulle kunna säga att Merete blir till ett slags synekdoke för hela stadens öde, och som sådan kan hon även bidra till en djupare förståelse av Trotzigs människosyn.

Meretes karaktär är starkt knuten till den mytiska sfär som vi uppehållit oss vid ovan. Minnesvärd är scenen då hon som barn ”döps” i den enligt folktron helbrägdagörande källan, som hennes mor har vallfärdat till i hopp om att rädda henne från puckeln. Om än puckeln blir kvar får vi veta att Merete sedan dess har tecknet över sig, att hon inom sig bär gudsmoderns blick. Hon är en av Guds utvalda. Boken inleds med hennes födelse och avslutas med att hon brutalt stenas till döds av en ansiktslös mobb av stadens invånare. Denna djupt förtvivlade handling, utförd i det vidskepliga hoppet om att offrandet av syndabocken ska stoppa den barnadöd som härjar och föra frälsningen närmare, sluter den mytiska cirkel som berättelsens tid blivit en del av. Man skulle kunna säga att Merete på ett metaforiskt plan tilldelas frälsarens roll, men att den historiska verklighetens brutalitet i sista hand bryter upp den mytiska cirkeln och överröstar varje föreställning om försoning. Det historiskt-apokalyptiska och det mytiskt-religiösa skiktet är parallella, och de är och måste vara i olöslig konflikt med varandra. Såsom historiskt liv kan människan djupast sett aldrig gripas utifrån en meningsstruktur; hon är med Hölderlins ord ett tecken som saknar tydning (deutungslos). Men i egenskap av tecken är hon likväl – likt marken och stenarna i det inledande citatet – själv riktadhet. Hennes sätt att vara är väntan:

 Människornas liv utsöndrar sin väntan som sällsynta växter sin dyrbara saft i fåtaliga, smärtsamt doftande tunga droppar. De sugs upp av den mörka jorden, här vid denna mötesplats är den mycket mörk, mycket djup, allting försvinner i den. Nu är han död. Nu är han i jorden. Var allt förgäves? (s. 215)

Väntan är därmed knuten både till den mytiska ordningen och till människans historicitet, och man skulle kunna se det som att berättelsens hjärtpunkt står att finna just i förhållandet dem emellan.

Den mytiska formen av väntan är tätt förbunden med de apokalyptiska stämningar som genomsyrar såväl den tid som berättelsen skildrar – slutet av fjortonhundratalet – som berättelsens egen struktur. Som vi sett blir detta särskilt tydligt i skildringen av hur den apokalyptiska tidsandan ger upphov till mordet på Merete, där hennes död förbinds kausalt med föreställningen om förlossning. Människornas väntan orienterar sig i detta fall mot ett mål och en föreställning om fullbordan. Jag skulle därför vilja benämna denna form av apokalyptik som mytisk, och särskilja den från en mer renodlat historisk förståelse av det apokalyptiska. Vad som kännetecknar det mytiska är i sista hand dess oförmåga att tänka slutet. Det utgör ett slags cyklisk teleologi, som kontinuerligt införlivar det historiska, finita livet i en meningsstruktur som omvandlar slut till mål. I stenandet av Merete ställs vi inför ett extremt fall av denna process, då hennes död investeras med religiös mening: en måste dö för folket för att inte hela folket skulle förgås. Här vore det dock ett felslut att restlöst identifiera den mytiska approprieringen med en religiös verklighetsförståelse. Värld och myt är för Trotzig i själva verket omöjliga att skilja åt. Den obönhörliga insikt som hennes verk lär oss är att människans sätt att investera också de mest vardagliga ting med mening – människans semantiska impuls – följer en mytisk logik. Trotzig visar hur denna logik, som skänker oss tröst och förmår göra livet uthärdligt, samtidigt bär på ett ohyggligt våld och täcker över det historiska livet. Det mytiskas oförmåga att tänka historicitet har att göra med dess utgångspunkt i helheten: den enskilda människans död blir här ett moment i en berättelse om världen som fortsätter också efter att hon upphört att finnas till.

All apokalyptik tar i grund och botten sitt avstamp i det historiska livets predikament, då det rör sig om ett tänkande som syftar till ett avtäckande av slutet. I den form vi mött den ovan kan man säga att apokalyptiken utgör en parning mellan det historiska och det mytiska. I denna ”orena” form sviker apokalyptiken sitt ursprung i människans förgänglighet, och det uppstår ett glapp mellan människan död och det världens slut som profeteras. Det som kännetecknar historicitet – i motsats till mytisk tidslighet – är att den är abrupt och oupprepbar, oförenlig med föreställningen om fullbordan. Apokalyptiken förstådd i radikalt historiska termer syftar därför inte till att sätta oss i relation till ett hinsides, utan talar om slutets ankomst inifrån världen. Slutet förblir här en katastrof, ett absolut brott. Därvid bevaras en närhet mellan apokalyptikens kommande slut och det definitiva i varje människas död. Den enskildes dödlighet får dock hos Trotzig minst av allt en teleologisk funktion, utan ger sig till känna blott som frånvaro, som en individualitetens frånsida. Man skulle kunna beskriva det som ett slags intighet, något som under människans levnad förblir oförlöst och intakt i sin oåtkomliga tomhet:

 […] det var den blicken som var botten i henne, under allt, den såg henne men hon såg inte sig själv, hon var gömd för sig själv som i en klar nattlig blindhet i den, i dess stora seende som omvärvde henne och inte lämnade henne. (s. 145)

 I kraft av denna oförlösthet ger sig människan till känna som väntan. Men det rör sig med andra ord om en väntan berövad varje föreställning om uppfyllelse. Den är oskiljaktig från det som i människan öppnar sig mot framtiden såsom radikalt obestämbar: det som, ytterst sett, karaktäriserar människan som historicitet. Det som saknas henne är därmed fullbordan, den punkt där begynnelse och slut strålar samman och bildar en helhet. Men liksom vi, som Heidegger lärt oss, inte kan skilja människa från värld, kan vi således heller inte skilja mellan den enskilda människans (eller djurets) och världens slut. Världen såsom mythos bär således på sitt eget slut, men på ett sådant sätt att slutet ständigt glider undan och åter ger sig till känna som mythos, som teleologi. Samtidigt som Trotzigs verk åskådliggör denna process, vittnar den om möjligheten av en motsatt rörelse, en rörelse som jag i vidare bemärkelse skulle vilja beteckna som messiansk.

                      En berättelse från kusten iscensätter, som vi sett, på ett flertal nivåer en mytisk struktur som tillskriver skapelsen mening. Men genom skildringen av Merete för Trotzig in ett element som befinner sig på kollisionskurs med denna struktur; hon skriver med stor subtilitet fram en diskrepans mellan den mytiska ordningen och Meretes död. Man skulle kunna säga att den mytiska ordningen imploderar i mötet med människans partikulära historicitet (det vill säga: hennes död). Trotzig skriver sig dock inte mot den punkt där den mytiska ordningen blir upphävd eller övervunnen, utan mot det skeende där hela skapelsen dras in i historiens spänningsfält. Om naturen ovan karaktäriserats som bärare av ett mytiskt, cirkulärt narrativ, bryts den här lös från den mytiska strukturen och upphör att beteckna; den omvandlas till historia. I och med denna omvandling står vi inför det messianskas inträde i Trotzigs verk. Det gäller dock att ha klart för sig att den messianska praktik som En berättelse från kusten ger prov på ingalunda utmynnar i metafysisk eller historisk segervisshet: brottet med det mytiska innebär tvärtom att människan ställs inför det historiska livet i dess absoluta utsatthet, förvägrad varje tröst. Som läsare ställs vi inför offerhandlingen fundamentala meningslöshet – den löser ingenting, utan utgör blott ett vittnesbörd om våldets absoluta godtycklighet. Genom att låta denna meningslöshet framträda inom ramen för en mytisk struktur, kan man säga att Trotzig återbördar Meretes död till dess historiska fakticitet. Hon omvandlar mytisk tid till historisk tid, det vill säga till messiansk tid. Med Gershom Scholems ord: ”Kanske är den messianska idéns sista centrum naturens upphävande i den rena historien, då den messianska tiden skall definieras som den tid i vilken allt skeende är historiskt.”

ANNA HOLMSTRÖM

Kapitel II

Även om internets ursprung idag är väl känt så är det inte obefogat att ännu en gång belysa dess politiska betydelse. Internet är en krigsmaskin som har uppfunnits för att fungera på samma sätt som motorvägssystemet, vilket också konstruerades av den amerikanska armén som ett inhemskt, decentraliserat verktyg för mobilisering. Den amerikanska militären behövde en mekanism som kunde bevara befälsordningen i händelse av kärnvapenanfall. Lösningen blev ett elektroniskt nätverk som automatiskt kan återta kontrollen över själva informationen när praktiskt taget alla förbindelselänkar förstörts, vars syfte är att göra det möjligt för de makthavare som ännu är vid liv att kommunicera med varandra och kunna fatta beslut. Med en sådan mekanism kan den militära auktoriteten upprätthållas även när den står inför de mest allvarliga katastrofer. Internet är följaktligen frukten av en nomadisk förändring i den militära strategin. Om internet har sin grund i denna föresats finns det skäl att tvivla på dess påstått anti-auktoritära egenskaper. I likhet med internet, som den härrör från, är cybernetiken en krigskonst vars ändamål är att bevara samhällskroppens överhuvud oskatt vid en katastrof. Det som kännetecknar mellankrigstiden historiskt och politiskt, och vilket den cybernetiska hypotesen svarade mot, var det metafysiska problemet att skapa ordning ur oordning. Under seklets första hälft störtade hela det vetenskapliga projektet samman vad gäller vad den ärvt av den newtonska fysikens deterministiska begrepp. Vetenskapen kan vid denna tid liknas vid ett landområde som slits sönder mellan ett nypositivistiskt återupprättande och den probabilistiska revolutionen, och som sakta rör sig mot en historisk kompromiss för att lagen ska kunna återinföras efter kaoset, liksom vissheten efter sannolikheten. Cybernetiken genomkorsade hela denna rörelse – som hade sitt ursprung i Wien vid seklets början och nådde England och USA på 1930- och 40-talen – vilken utgjorde ett Förnuftets Andra Imperium för vilket idén om Subjektet, som ditintills hade ansetts oundgängligt, var frånvarande. Som kunskapsform sammanförde den en uppsättning heterogena diskurser som alla behandlade praktiska problem med att hantera osäkerhet. I grunden uttryckte dessa diskurser på sina respektive områden en önskan att återställa ordningen och dessutom att vidmakthålla den.

Det som låg bakom cybernetikens etablering var det totala krigets kontext. Det vore fåfängt att söka påvisa en ondskefull avsikt eller spåren av en komplott: det man finner är helt enkelt en handfull vanliga människor som hade mobiliserats av USA under andra världskriget. Norbert Wiener, en amerikansk vetenskapsman av ryskt ursprung, gavs i uppdrag att tillsammans med några kollegor utveckla en maskin som kunde förutsäga och övervaka fiendeplanens position så att de enklare skulle kunna förstöras. Vid denna tid var det bara möjligt att med säkerhet förutsäga vissa samband mellan ett flygplans position och dess rörelsemönster. Utformningen av ”The Predictor”, den maskin för förutsägelser som man hade beställt av Wiener, krävde alltså en särskild metod för behandling av flygplans positioner och en förståelse för hur vapnet växelverkar med sin måltavla. Cybernetikens hela historia har strävat efter att göra sig fri från omöjligheten att simultant kunna bestämma kroppars position och rörelsemönster. Wieners innovation var att artikulera problemet med denna osäkerhet som ett informationsproblem, uttryckt som en tidsserie i vilken vissa data redan är kända och andra inte är det, samt att betrakta kunskapens objekt och subjekt som en helhet, som ett ”system”. Lösningen bestod i att i den ursprungliga datan oavbrutet föra in det gap som observerades mellan önskat beteende och faktiskt beteende, så att dessa sammanfaller när gapet sluts, i likhet med hur mekanismen i en termostat fungerar. Upptäckten går långt utöver den experimentella vetenskapens gränser: att kontrollera ett system skulle när allt kommer omkring kräva skapandet av ett omlopp för informationen som benämns ”feed-back” eller återkoppling. Att dessa resultat hade omfattande konsekvenser för natur- och samhällsvetenskaperna blev tydligt i ett verk publicerat i Paris 1948 med den förebådande titeln Cybernetics, vilket för Wiener innebar en doktrin för ”kontroll av och kommunikation mellan djur och människa”.

Cybernetiken uppstod alltså som en enkel, oskadlig informationsteori, en teori för att hantera det slags information som är utan specifikt ursprung men potentiellt alltid närvarande i varje situation. Den gör gällande att man kontrollerar ett system genom att etablera en så optimal form av kommunikation som möjligt mellan systemets parter. Detta mål kräver framförallt ett oavbrutet framtvingande av information – en process för att skilja företeelser från deras egenskaper och för att producera skillnad. Kontrollen över osäkerheten skulle med andra ord uppkomma genom en korrekt representation och memorering av det förflutna. Den spektakulära bilden, matematiskt binär kodning – som uppfanns av Claude Shannon i hans Mathematical Theory of Communication samma år som den cybernetiska hypotesen för första gången formulerades – å ena sidan uppfinnandet av minnesmaskiner som inte förändrar information och den enastående ansträngningen att förminska dem – det är det här som är den avgörande strategin bakom dagens nanoteknologi – och å andra sidan sammansvärjningen för att skapa sådana förhållanden på en kollektiv nivå. När informationen getts denna form var tanken att den sedan skulle riktas mot människorna för att koppla samman dem på samma sätt som cirkulationen av varor garanterar att dessa är ekvivalenta. Den återkoppling som utgör systemets regleringsmekanism fordrar nu kommunikation i dess mest strikta bemärkelse. Cybernetiken är ett projekt för att omskapa världen i en oändlig serie av återkopplingar som innefattar dessa två moment: en åtskiljande representation och en sammankopplande kommunikation. Det första skapar död, det andra försöker efterlikna livet.

Den cybernetiska diskursen har sin början i ett avvisande av de kontroverser under 1800-talet som ställde mekanistiska och vitalistiska eller organiska synsätt på världen som varandras motsatser, vilket den betraktar som ett falskt problem. Den postulerar en funktionell analogi mellan levande organismer och maskiner som införlivats i idén om ”system”. På så sätt rättfärdigar den cybernetiska hypotesen två slags vetenskapliga och sociala experiment. Det första syftade i grund och botten till att göra levande varelser till en mekanik, att bemästra, programmera och reglera mänskligheten, samhället och dess ”framtid”. Detta underblåste en återgång till rashygienen som bionisk fantasi. Vetenskapligt eftersträvar den Historiens slut; här befinner man sig initialt på kontrollens område. Det andra experimentet syftade till att efterlikna det levande vid maskiner, först som individer, vilket nu har lett till utvecklingen av robotar och artificiell intelligens; sedan som kollektiv – och detta har gett upphov till den nya intensiva cirkulationen av information och upprättandet av ”nätverk”. Här har vi snarare att göra med kommunikationens område. Hur mycket de än utgörs av högst mångskiftande befolkningar – biologer, läkare, datavetare, neurologer, ingenjörer, konsulter, poliser, reklammakare, etc. – så är cybernetikens två riktningar i fullständig harmoni med varandra vad gäller deras gemensamma fantasi om en Universell Robot jämförbar med Hobbes vision om Staten i Leviathan, ”den konstgjorda människan (eller djuret)”.

Enhetligheten i det cybernetiska framsteget uppstår ur en speciell metod; det har framställt sig som en världsomfattande metod för enrollering, på samma gång ett experimentellt ursinne och en överförenkling som snabbt förökar sig. Den är motsvarigheten till den explosion av tillämpad matematik som framkallades i sviterna av den förtvivlan som den österrikiska matematikern Kurt Gödel orsakade när han visade att alla försök att ge matematiken en logisk grund och förena vetenskaperna var dömda till ”ofullständighet”. Med hjälp av Heisenberg hade över ett århundrade av positivistiska rättfärdiganden just kollapsat. Det var von Neumann som mest drastiskt uttryckte denna abrupta känsla att grundvalarna hade förintats. Han tolkade matematikens logiska kris som beviset på de mänskliga skapelsernas oundvikliga ofullkomlighet. Som en följd lade han fram en logik som endast kunde ha sitt ursprung i en robot! Från att ha varit renodlad matematiker gjorde han sig till representant för den vetenskapliga korsbefruktningen och för en allmän matematisering som skulle göra det möjligt att i praktiken återskapa vetenskapernas förlorade enhet underifrån, där cybernetiken skulle vara den mest pålitliga teoretiska formen. Ingen förevisning, inget tal, ingen bok och ingen plats har sedan dess inte besjälats av de förklarande diagrammens universella språk, förnuftets visuella form. Cybernetiken lyfter upp den för byråkratin och kapitalismen gemensamma rationaliseringsprocessen på det fullständiga modellerandets plan. Herbert Simon, den Artificiella Intelligensens profet, fortsatte arbetet med von Neumann-programmet på 1960-talet för att bygga en tänkande robot. Den skulle bli en maskin som var utrustad med ett program som kallades expertsystemet, vilket var tänkt att kunna hantera information för att lösa problem som varje särskild teknikdomän ägnade sig åt, och därmed lösa alla praktiska problem som mänskligheten ställs inför! Den General Problem Solver (GPS) som hade skapats 1972 är modellen för denna universella teknik, vilken hade sammanfört alla andra modeller, modellernas modell, den mest tillämpade intellektualismen, det praktiska förverkligandet av det tänkespråk som de små härskarna utan herravälde föredrog, enligt vilket ”det finns inga problem, bara lösningar”.

Den cybernetiska hypotesen utvecklas som en enhetlig teori och teknologi, där den ena delen alltid bekräftar den andra. Wiener träffade John von Neumann 1943 då denne var ansvarig för att bygga maskiner som var snabba och kraftiga nog att utföra Manhattanprojektet i vilket 15 000 vetenskapsmän och ingenjörer och 300 000 tekniker och arbetare tjänstgjorde och vilket leddes av fysikern Robert Oppenheimer: den moderna datorn och atombomben föddes alltså tillsammans. I den samtida föreställningsvärldens perspektiv utgör sålunda ”kommunikationsutopin” den kompletterande myten till myten om uppfinnandet av kärnkraft och kärnvapen: det handlar alltid om att avskaffa möjligheten att vara-tillsammans via antingen ett övermått liv eller ett övermått död, via antingen jordisk fusion eller kosmiskt självmord. Cybernetiken framställer sig som den mest lämpliga lösningen på att hantera den Stora Rädslan för att jorden och mänskligheten ska förintas. Och von Neumann var dess dubbelagent, ”outsidern från insidan” framför andra. Analogin mellan de deskriptiva kategorier han använde för sina maskiner, dessa levande organismer, och Wieners kategorier slöt alliansen mellan cybernetiken och datavetenskapen. Några år skulle gå innan molekylärbiologin i sin tur skulle använda denna informationsteori i arbetet med att dechiffrera DNA för att förklara människan som individ och art, vilket gav den experimentella genmanipulationen av människan en oöverträffad teknisk makt.

Det sätt på vilket systemmetaforen utvecklades tillsammans med nätverksmetaforen i samhällsdiskursen mellan 1950-talet och 1980-talet pekar mot den andra fundamentala analogin som rör den cybernetiska hypotesen. Det visar också på en djupgående förändring i den senare. För om MAN talar om ”system”, bland cybernetiker görs det genom en jämförelse med nervsystemet, och om MAN idag talar om de kognitiva vetenskaperna för ”nätverk” så är det det neurala nätverket MAN drömmer om. Cybernetiken innebär en assimilering av totaliteten av allt som finns till fenomen i hjärnan. Genom att framhålla intellektet som världens alfa och omega har cybernetiken tillförsäkrat sig en position som alla avantgardens avantgarde, det som alla nu kommer att jaga efter för all framtid. Från grunden ger den upphov till en fullständig identitet mellan liv, tanke och språk. Denna radikala Monism är baserad på en analogi mellan information och energi. Wiener introducerade den genom att till sin diskurs överföra 1800-talets diskurs om termodynamik; operationen bestod av att jämföra tidens inverkan på ett energisystem med tidens inverkan på ett informationssystem. I den mån ett system är ett system så är det aldrig rent och perfekt: dess energi korrumperas när den genomgår förändringar på samma sätt som informationen korrumperas när den cirkuleras. Det är detta som Clausius benämnde entropi. Entropin betraktad som naturlag är cybernetikerns helvete. Den förklarar livets sönderfall, obalanser i ekonomin, upplösningen av de samhälleliga banden, dekadensen… Till en början påstod cybernetiken spekulativt att den på detta vis hade öppnat upp en gemensam grund på vilken det skulle vara möjligt att åstadkomma en förening mellan natur- och humanvetenskaperna.

Det som skulle komma att kallas den ”andra cybernetiken” var det överordnade projektet i ett oerhört försök på de mänskliga samhällena: antropoteknologi. Cybernetikerns mission är att bekämpa den allmänna entropi som hotar alla levande varelser, maskiner och samhällen; det vill säga, att frambringa de experimentella förutsättningarna för en permanent revitalisering med syfte att oupphörligt återställa helhetens integritet. ”Det angelägna är inte att människan är närvarande utan att det finns ett livskraftigt stöd för tekniska idéer”, säger den humanistiska kommentatorn Raymond Ruyer. I och med framtagningen och utvecklingen av cybernetiken skulle den experimentella vetenskapens ideal, som låg till grund redan för den politiska ekonomin via den newtonska fysiken, återigen ge sitt starka stöd till kapitalismen. Alltsedan dess kallas det laboratorium i vilket den cybernetiska hypotesen utför sina experiment för ”det moderna samhället”. Tack vare de tekniker den lärt ut har denna ”andra cybernetik” sedan 1960-talets slut inte längre endast varit en laboratoriehypotes utan ett socialt experiment. Den syftar till att uppföra vad Giorgio Cesarano kallar ett stabiliserat djursamhälle i vilket ”det naturliga antagandet [rörande termiter, myror och bin] är att de fungerar automatiskt och att individen negeras så att djursamhället som helhet (termitkoloni, myrstack eller bikupa) förstås som ett slags sammansatt individ, vars helhet bestämmer och bestäms av fördelningen av roller och funktioner – allt inom ramen för en ’organisk förening’ som det vore svårt att inte se som en biologisk modell för Kapitalets teleologi”.

Tiqqun

[Översättning: Robert Österbergh]

Denna text publicerades i Subaltern 2010:2 tillsammans med texter av Mario Tronti, Laurent Dubreuil, Simone Weil m.fl. För andra texter av och om kretsen kring tidskriften Tiqqun rekommenderas Subaltern 2009:2. Se även Pluribus utgåva av Det stundande upproret samt diskussionen om boken på bl.a. Copyriot.