Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Kapitel II

Även om internets ursprung idag är väl känt så är det inte obefogat att ännu en gång belysa dess politiska betydelse. Internet är en krigsmaskin som har uppfunnits för att fungera på samma sätt som motorvägssystemet, vilket också konstruerades av den amerikanska armén som ett inhemskt, decentraliserat verktyg för mobilisering. Den amerikanska militären behövde en mekanism som kunde bevara befälsordningen i händelse av kärnvapenanfall. Lösningen blev ett elektroniskt nätverk som automatiskt kan återta kontrollen över själva informationen när praktiskt taget alla förbindelselänkar förstörts, vars syfte är att göra det möjligt för de makthavare som ännu är vid liv att kommunicera med varandra och kunna fatta beslut. Med en sådan mekanism kan den militära auktoriteten upprätthållas även när den står inför de mest allvarliga katastrofer. Internet är följaktligen frukten av en nomadisk förändring i den militära strategin. Om internet har sin grund i denna föresats finns det skäl att tvivla på dess påstått anti-auktoritära egenskaper. I likhet med internet, som den härrör från, är cybernetiken en krigskonst vars ändamål är att bevara samhällskroppens överhuvud oskatt vid en katastrof. Det som kännetecknar mellankrigstiden historiskt och politiskt, och vilket den cybernetiska hypotesen svarade mot, var det metafysiska problemet att skapa ordning ur oordning. Under seklets första hälft störtade hela det vetenskapliga projektet samman vad gäller vad den ärvt av den newtonska fysikens deterministiska begrepp. Vetenskapen kan vid denna tid liknas vid ett landområde som slits sönder mellan ett nypositivistiskt återupprättande och den probabilistiska revolutionen, och som sakta rör sig mot en historisk kompromiss för att lagen ska kunna återinföras efter kaoset, liksom vissheten efter sannolikheten. Cybernetiken genomkorsade hela denna rörelse – som hade sitt ursprung i Wien vid seklets början och nådde England och USA på 1930- och 40-talen – vilken utgjorde ett Förnuftets Andra Imperium för vilket idén om Subjektet, som ditintills hade ansetts oundgängligt, var frånvarande. Som kunskapsform sammanförde den en uppsättning heterogena diskurser som alla behandlade praktiska problem med att hantera osäkerhet. I grunden uttryckte dessa diskurser på sina respektive områden en önskan att återställa ordningen och dessutom att vidmakthålla den.

Det som låg bakom cybernetikens etablering var det totala krigets kontext. Det vore fåfängt att söka påvisa en ondskefull avsikt eller spåren av en komplott: det man finner är helt enkelt en handfull vanliga människor som hade mobiliserats av USA under andra världskriget. Norbert Wiener, en amerikansk vetenskapsman av ryskt ursprung, gavs i uppdrag att tillsammans med några kollegor utveckla en maskin som kunde förutsäga och övervaka fiendeplanens position så att de enklare skulle kunna förstöras. Vid denna tid var det bara möjligt att med säkerhet förutsäga vissa samband mellan ett flygplans position och dess rörelsemönster. Utformningen av ”The Predictor”, den maskin för förutsägelser som man hade beställt av Wiener, krävde alltså en särskild metod för behandling av flygplans positioner och en förståelse för hur vapnet växelverkar med sin måltavla. Cybernetikens hela historia har strävat efter att göra sig fri från omöjligheten att simultant kunna bestämma kroppars position och rörelsemönster. Wieners innovation var att artikulera problemet med denna osäkerhet som ett informationsproblem, uttryckt som en tidsserie i vilken vissa data redan är kända och andra inte är det, samt att betrakta kunskapens objekt och subjekt som en helhet, som ett ”system”. Lösningen bestod i att i den ursprungliga datan oavbrutet föra in det gap som observerades mellan önskat beteende och faktiskt beteende, så att dessa sammanfaller när gapet sluts, i likhet med hur mekanismen i en termostat fungerar. Upptäckten går långt utöver den experimentella vetenskapens gränser: att kontrollera ett system skulle när allt kommer omkring kräva skapandet av ett omlopp för informationen som benämns ”feed-back” eller återkoppling. Att dessa resultat hade omfattande konsekvenser för natur- och samhällsvetenskaperna blev tydligt i ett verk publicerat i Paris 1948 med den förebådande titeln Cybernetics, vilket för Wiener innebar en doktrin för ”kontroll av och kommunikation mellan djur och människa”.

Cybernetiken uppstod alltså som en enkel, oskadlig informationsteori, en teori för att hantera det slags information som är utan specifikt ursprung men potentiellt alltid närvarande i varje situation. Den gör gällande att man kontrollerar ett system genom att etablera en så optimal form av kommunikation som möjligt mellan systemets parter. Detta mål kräver framförallt ett oavbrutet framtvingande av information – en process för att skilja företeelser från deras egenskaper och för att producera skillnad. Kontrollen över osäkerheten skulle med andra ord uppkomma genom en korrekt representation och memorering av det förflutna. Den spektakulära bilden, matematiskt binär kodning – som uppfanns av Claude Shannon i hans Mathematical Theory of Communication samma år som den cybernetiska hypotesen för första gången formulerades – å ena sidan uppfinnandet av minnesmaskiner som inte förändrar information och den enastående ansträngningen att förminska dem – det är det här som är den avgörande strategin bakom dagens nanoteknologi – och å andra sidan sammansvärjningen för att skapa sådana förhållanden på en kollektiv nivå. När informationen getts denna form var tanken att den sedan skulle riktas mot människorna för att koppla samman dem på samma sätt som cirkulationen av varor garanterar att dessa är ekvivalenta. Den återkoppling som utgör systemets regleringsmekanism fordrar nu kommunikation i dess mest strikta bemärkelse. Cybernetiken är ett projekt för att omskapa världen i en oändlig serie av återkopplingar som innefattar dessa två moment: en åtskiljande representation och en sammankopplande kommunikation. Det första skapar död, det andra försöker efterlikna livet.

Den cybernetiska diskursen har sin början i ett avvisande av de kontroverser under 1800-talet som ställde mekanistiska och vitalistiska eller organiska synsätt på världen som varandras motsatser, vilket den betraktar som ett falskt problem. Den postulerar en funktionell analogi mellan levande organismer och maskiner som införlivats i idén om ”system”. På så sätt rättfärdigar den cybernetiska hypotesen två slags vetenskapliga och sociala experiment. Det första syftade i grund och botten till att göra levande varelser till en mekanik, att bemästra, programmera och reglera mänskligheten, samhället och dess ”framtid”. Detta underblåste en återgång till rashygienen som bionisk fantasi. Vetenskapligt eftersträvar den Historiens slut; här befinner man sig initialt på kontrollens område. Det andra experimentet syftade till att efterlikna det levande vid maskiner, först som individer, vilket nu har lett till utvecklingen av robotar och artificiell intelligens; sedan som kollektiv – och detta har gett upphov till den nya intensiva cirkulationen av information och upprättandet av ”nätverk”. Här har vi snarare att göra med kommunikationens område. Hur mycket de än utgörs av högst mångskiftande befolkningar – biologer, läkare, datavetare, neurologer, ingenjörer, konsulter, poliser, reklammakare, etc. – så är cybernetikens två riktningar i fullständig harmoni med varandra vad gäller deras gemensamma fantasi om en Universell Robot jämförbar med Hobbes vision om Staten i Leviathan, ”den konstgjorda människan (eller djuret)”.

Enhetligheten i det cybernetiska framsteget uppstår ur en speciell metod; det har framställt sig som en världsomfattande metod för enrollering, på samma gång ett experimentellt ursinne och en överförenkling som snabbt förökar sig. Den är motsvarigheten till den explosion av tillämpad matematik som framkallades i sviterna av den förtvivlan som den österrikiska matematikern Kurt Gödel orsakade när han visade att alla försök att ge matematiken en logisk grund och förena vetenskaperna var dömda till ”ofullständighet”. Med hjälp av Heisenberg hade över ett århundrade av positivistiska rättfärdiganden just kollapsat. Det var von Neumann som mest drastiskt uttryckte denna abrupta känsla att grundvalarna hade förintats. Han tolkade matematikens logiska kris som beviset på de mänskliga skapelsernas oundvikliga ofullkomlighet. Som en följd lade han fram en logik som endast kunde ha sitt ursprung i en robot! Från att ha varit renodlad matematiker gjorde han sig till representant för den vetenskapliga korsbefruktningen och för en allmän matematisering som skulle göra det möjligt att i praktiken återskapa vetenskapernas förlorade enhet underifrån, där cybernetiken skulle vara den mest pålitliga teoretiska formen. Ingen förevisning, inget tal, ingen bok och ingen plats har sedan dess inte besjälats av de förklarande diagrammens universella språk, förnuftets visuella form. Cybernetiken lyfter upp den för byråkratin och kapitalismen gemensamma rationaliseringsprocessen på det fullständiga modellerandets plan. Herbert Simon, den Artificiella Intelligensens profet, fortsatte arbetet med von Neumann-programmet på 1960-talet för att bygga en tänkande robot. Den skulle bli en maskin som var utrustad med ett program som kallades expertsystemet, vilket var tänkt att kunna hantera information för att lösa problem som varje särskild teknikdomän ägnade sig åt, och därmed lösa alla praktiska problem som mänskligheten ställs inför! Den General Problem Solver (GPS) som hade skapats 1972 är modellen för denna universella teknik, vilken hade sammanfört alla andra modeller, modellernas modell, den mest tillämpade intellektualismen, det praktiska förverkligandet av det tänkespråk som de små härskarna utan herravälde föredrog, enligt vilket ”det finns inga problem, bara lösningar”.

Den cybernetiska hypotesen utvecklas som en enhetlig teori och teknologi, där den ena delen alltid bekräftar den andra. Wiener träffade John von Neumann 1943 då denne var ansvarig för att bygga maskiner som var snabba och kraftiga nog att utföra Manhattanprojektet i vilket 15 000 vetenskapsmän och ingenjörer och 300 000 tekniker och arbetare tjänstgjorde och vilket leddes av fysikern Robert Oppenheimer: den moderna datorn och atombomben föddes alltså tillsammans. I den samtida föreställningsvärldens perspektiv utgör sålunda ”kommunikationsutopin” den kompletterande myten till myten om uppfinnandet av kärnkraft och kärnvapen: det handlar alltid om att avskaffa möjligheten att vara-tillsammans via antingen ett övermått liv eller ett övermått död, via antingen jordisk fusion eller kosmiskt självmord. Cybernetiken framställer sig som den mest lämpliga lösningen på att hantera den Stora Rädslan för att jorden och mänskligheten ska förintas. Och von Neumann var dess dubbelagent, ”outsidern från insidan” framför andra. Analogin mellan de deskriptiva kategorier han använde för sina maskiner, dessa levande organismer, och Wieners kategorier slöt alliansen mellan cybernetiken och datavetenskapen. Några år skulle gå innan molekylärbiologin i sin tur skulle använda denna informationsteori i arbetet med att dechiffrera DNA för att förklara människan som individ och art, vilket gav den experimentella genmanipulationen av människan en oöverträffad teknisk makt.

Det sätt på vilket systemmetaforen utvecklades tillsammans med nätverksmetaforen i samhällsdiskursen mellan 1950-talet och 1980-talet pekar mot den andra fundamentala analogin som rör den cybernetiska hypotesen. Det visar också på en djupgående förändring i den senare. För om MAN talar om ”system”, bland cybernetiker görs det genom en jämförelse med nervsystemet, och om MAN idag talar om de kognitiva vetenskaperna för ”nätverk” så är det det neurala nätverket MAN drömmer om. Cybernetiken innebär en assimilering av totaliteten av allt som finns till fenomen i hjärnan. Genom att framhålla intellektet som världens alfa och omega har cybernetiken tillförsäkrat sig en position som alla avantgardens avantgarde, det som alla nu kommer att jaga efter för all framtid. Från grunden ger den upphov till en fullständig identitet mellan liv, tanke och språk. Denna radikala Monism är baserad på en analogi mellan information och energi. Wiener introducerade den genom att till sin diskurs överföra 1800-talets diskurs om termodynamik; operationen bestod av att jämföra tidens inverkan på ett energisystem med tidens inverkan på ett informationssystem. I den mån ett system är ett system så är det aldrig rent och perfekt: dess energi korrumperas när den genomgår förändringar på samma sätt som informationen korrumperas när den cirkuleras. Det är detta som Clausius benämnde entropi. Entropin betraktad som naturlag är cybernetikerns helvete. Den förklarar livets sönderfall, obalanser i ekonomin, upplösningen av de samhälleliga banden, dekadensen… Till en början påstod cybernetiken spekulativt att den på detta vis hade öppnat upp en gemensam grund på vilken det skulle vara möjligt att åstadkomma en förening mellan natur- och humanvetenskaperna.

Det som skulle komma att kallas den ”andra cybernetiken” var det överordnade projektet i ett oerhört försök på de mänskliga samhällena: antropoteknologi. Cybernetikerns mission är att bekämpa den allmänna entropi som hotar alla levande varelser, maskiner och samhällen; det vill säga, att frambringa de experimentella förutsättningarna för en permanent revitalisering med syfte att oupphörligt återställa helhetens integritet. ”Det angelägna är inte att människan är närvarande utan att det finns ett livskraftigt stöd för tekniska idéer”, säger den humanistiska kommentatorn Raymond Ruyer. I och med framtagningen och utvecklingen av cybernetiken skulle den experimentella vetenskapens ideal, som låg till grund redan för den politiska ekonomin via den newtonska fysiken, återigen ge sitt starka stöd till kapitalismen. Alltsedan dess kallas det laboratorium i vilket den cybernetiska hypotesen utför sina experiment för ”det moderna samhället”. Tack vare de tekniker den lärt ut har denna ”andra cybernetik” sedan 1960-talets slut inte längre endast varit en laboratoriehypotes utan ett socialt experiment. Den syftar till att uppföra vad Giorgio Cesarano kallar ett stabiliserat djursamhälle i vilket ”det naturliga antagandet [rörande termiter, myror och bin] är att de fungerar automatiskt och att individen negeras så att djursamhället som helhet (termitkoloni, myrstack eller bikupa) förstås som ett slags sammansatt individ, vars helhet bestämmer och bestäms av fördelningen av roller och funktioner – allt inom ramen för en ’organisk förening’ som det vore svårt att inte se som en biologisk modell för Kapitalets teleologi”.

Tiqqun

[Översättning: Robert Österbergh]

Denna text publicerades i Subaltern 2010:2 tillsammans med texter av Mario Tronti, Laurent Dubreuil, Simone Weil m.fl. För andra texter av och om kretsen kring tidskriften Tiqqun rekommenderas Subaltern 2009:2. Se även Pluribus utgåva av Det stundande upproret samt diskussionen om boken på bl.a. Copyriot.

Annonser

%d bloggare gillar detta: