Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Och marken och stenarna och människohjärtat ropar efter försoning; ända till dess solen går ner den allra sista dagen och den eviga natten nalkas utifrån havet, och dess mörker är mer bländande än något ljus – ända till dess ropar allt som är till av hunger och törst efter försoning.  –                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                

 Birgitta Trotzigs berättelse En berättelse från kusten (1961) utspelar sig i Åhus på den skånska ostkusten under fjortonhundratalets sista årtionden. Det är en mörk och svår tid; de apokalyptiska förebuden är många och domedagen tycks nära. Berättelsen följer ett antal människoöden som alla på var sitt sätt går igenom vad som närmast kan beskrivas som en själens dunkla natt, och skeendet sugs som av en inre kraft obönhörligt mot slutets katarsiska offerhandling. Man skulle kunna säga att berättelsen vecklar ut sig i brytpunkten mellan en mytisk, cirkulär tidsuppfattning och en apokalyptisk, linjär, som skaver mot varandra och skapar friktion i texten. Men En berättelse från kusten är inte bara på ett historiskt plan genomsyrad av en apokalyptisk problematik. Även människan får ytterst sett sin bestämning i dragkampen mellan den mytiska, överindividuella meningsstruktur som personerna och skeendet i stort är inlemmade i, och den radikala historicitet som kännetecknar människans vara. Den enskildes historia är oupprepbar och hennes tid på jorden är linjär – den har en början och ett slut. Därför kan det enskilda människolivet och den enskilda människodöden inte vara annat än en reva i tiden, ett öppet sår i naturens cykliska ordning.

Men hur ska man förstå förhållandet mellan begrepp som mytisk, apokalyptisk och messiansk? Och på vilket sätt står det ontologiska och det historiska skiktet i berättelsen i relation till varandra? Jag vill i denna text uppmärksamma och förhoppningsvis i någon mån klargöra den komplexa tids- och meningsstruktur som kommer till uttryck i En berättelse från kusten.

 

Vad är mythos? Vad innebär att tala om en mytisk meningsstruktur hos Trotzig? Den mest basala definitionen av det mytiska skulle i själva verket kunna sägas vara just meningsstruktur: myten säger något om meningen bakom fenomenen, på ett sådant sätt att den förespeglar en helhet och ett samband mellan alla ting. Det rör sig om ett semiotiskt kitt, där föremål och företeelser inom sig gömmer en hänvisning till en övergripande berättelse om världens ursprung och mål. I Trotzigs värld är mening och myt oavvisligt förbundna. Så snart ett skeende överhuvudtaget framträder som meningsalstrande, står det redan i relation till en mytisk struktur.

Redan i baksidestexten till En berättelse från kusten sägs att bokens huvudtema enligt Trotzig själv är hur den enskildes historia är ”sammanflätad med det hela”, hur var och en ”lever och dör för hela staden, för alla” – en beskrivning som svarar mycket väl mot berättelsens uppbyggnad. Det gäller därför i första hand att söka förstå vad den ”helhet” som därmed underförstås innebär.

Trotzig har ett egensinnigt sätt att luckra upp gränserna mellan olika former av liv: mellan naturen och det gudomliga, mellan människan och djuret och mellan det gudomliga och människan. Många av hennes personporträtt uppehåller sig vid gränsen för vad vi av hävd tenderar att definiera som det mänskliga – vid den punkt där förnuftet och självmedvetenheten ger vika och blottar ett rent vegetativt varande. Dessa karaktärer är även på ett samhälleligt plan ett slags gränsvarelser, de lever i det djupaste armod där den sociala anknytningen är i det närmaste obefintlig. I En berättelse från kusten gäller detta i högre eller lägre utsträckning till exempel Merete, Meretes mor och livlänningen. Samtidigt är det hos Trotzig just i den mest totala utblottning som den enskildes gudomliga härkomst och utvaldhet ger sig till känna. Det måste dock inskärpas att det aldrig rör sig om en utvaldhet som kan sättas i relation till en livsuppgift eller självförståelse. Just när hon avklätts de attribut som skiljer henne från naturen, framträder hon i sin gudslikhet.

Särskilt naturen får i detta sammanhang en mycket speciell funktion. Naturskildringarna utgör det slags sammanhållande kitt som jag beskrivit ovan – genom dem sätts det berättade skeendet i relation till en hinsides verklighet vars konturer allt eftersom berättelsen vecklar ut sig blir mer och mer tydliga. Men naturen lierar sig inte bara med det gudomliga, utan återspeglar även de oanade djup som ryms i det enskilda människolivet. Sett från ett visst perspektiv fungerar naturen i berättelsen som en projektionsyta för såväl den enskildes som ”stadens” undermedvetna. Den utgör ett slags levande fond av stämningar och outgrundliga djup mot vilken människornas liv utspelar sig, och representerar på samma gång det som ligger allra närmast, hitom människornas självmedvetande, och en skrämmande kraft som kommer annorstädes ifrån: 

Utanför allt detta Meretes möda och elände låg det stora havet. Och havet slog och slog mot stranden som blodet bultar i ett sår.

     Men det fanns dock kvällar när havet det obarmhärtigt levande stora bruset vilade: olyckans svidande svultna djup var gjort alldeles genomskinligt lysande. Så kan ett öga lysa. (s. 144-45) 

Havets obändiga liv blir här till en bild för Meretes högst partikulära olycka, men på ett sådant sätt att havet i kraft av det gudomligas inbrytande blir en del av detta lidande. Det gudomliga ljuset bryter in där ingen annan ljuskälla finns och förvandlar den djupaste olycka till klarhet. Citatet vittnar om närheten mellan människan, naturen och det gudomliga. De går in och över i varandra, och kan aldrig förekomma i absolut ”ren” form. Genom att på så sätt låta dessa tre storheter spegla sig i varandra får läsaren en stark förnimmelse av alla tings djupa förbundenhet med varandra – av en helhet som likväl inte är harmonisk utan härbärgerar det paradoxala och disruptiva. Relationen mellan människa och Gud kan därmed inte skäras ut och förstås utanför Guds relation till skapelsen i dess helhet. Liksom himlen speglar sig i haven återspeglar såväl människan som naturen hos Trotzig en gudomlig tid och en gudomlig verklighet. Av den anledningen kan det vara missvisande att tala om ett ”undermedvetet” om man inte samtidigt påpekar att det undermedvetna i sin tur står i relation till det gudomliga. Det religiösa, kristendomen inbegripen, är för Trotzig mytiskt – religionen tillhandahåller en genomgripande semantik och införlivar det jordiska livet i en berättelse om världens begynnelse och destination, om frälsning. Vad det här ytterst sett kommer an på är hur även naturen har del i den frälsningshistoria som utgör ramverket för berättelsens skeende. Den mytiska strukturen gör sig dock inte bara gällande som frågan om helhet, utan griper även in i romanens berättade tid: 

Det är nu senhöst. Dagen lutar mot sitt slut. De låga bjärta solstrålarna faller över det frostätna höstgräset: jordens sista ljus innan utslocknandet – flammande, klart och starkt men dött, redan med allt det skapades verklighet nästan helt borttärt ur det. Liksom urfrätt. Och starkt i kraft av någonting annat, en annalkande obekant värld.

[…]

Det är nu sent på hösten, sent på året, allting lutar mot det yttersta. Barnen leker vid stranden. Mörkret kramar jorden.

Är det nu i det tilltagande mörkret som fikonträdet börjar savas? Börjar grenverkets bark att vekna av savens kraft, är det i det tilltagande vintermörkret de vintertysta grenarna börjar te sig späda, grönt och vekt doftande med blanka knoppar som bryter sig fram ur trädets föryngrade hud, är det nu fikonträdet till sist börjar savas?  (s. 113)

Berättelsens tid situeras mytiskt som tiden just före och efter korsfästelsen: ångesten och rädslan i Getsemane, sönderslitande förtvivlan och djupaste sorg på Golgata och utanför graven. Ännu är uppståndelsen utom räckhåll – Kristi återkomst inte fullbordad. Samtidigt låter sig en svag strimma av ljus anas i detta kompakta mörker, men blott ögonblicksvis och alldeles för vagt för att kunna hållas fast. Hela världen har blivit till väntan, skälver av hopp om förlossning. Men denna teleologiska väntan förblir alltjämt en del av den semantiska kodning av världen som vi uppehållit oss vid ovan. Den mytiska helheten införlivar människans öde i en övergripande frälsningshistoria, som i sista hand inte kan utgöra annat än ett brutalt övergrepp på det enskilda människolivet i dess oupprepbarhet. Inom ramarna för berättelsen, för vilken korsfästelsen tjänar som arketyp, leder den oss med säker hand mot offerhandlingen:                         

     Och brodern som hade lämnat allt för att leva för Gud, såg att en måste dö för folket för att inte hela folket skulle förgås.

     Och han kände ett lidande som steg i staden, ett lidande som förbereddes någonstans djupt nere i staden, djupt nere i människorna: ett lidande steg och växte och beredde sig långsamt att födas i dagen.(s. 180)

Men i berättelsen sker även en glidning från den teleologiska väntan som är en del av den mytiska berättarstrukturen, till en annan form av väntan som häftar vid människans vara. Särskilt tydlig blir denna dubbelhet om vi tittar närmare på Meretes karaktär. Man skulle kunna säga att Merete blir till ett slags synekdoke för hela stadens öde, och som sådan kan hon även bidra till en djupare förståelse av Trotzigs människosyn.

Meretes karaktär är starkt knuten till den mytiska sfär som vi uppehållit oss vid ovan. Minnesvärd är scenen då hon som barn ”döps” i den enligt folktron helbrägdagörande källan, som hennes mor har vallfärdat till i hopp om att rädda henne från puckeln. Om än puckeln blir kvar får vi veta att Merete sedan dess har tecknet över sig, att hon inom sig bär gudsmoderns blick. Hon är en av Guds utvalda. Boken inleds med hennes födelse och avslutas med att hon brutalt stenas till döds av en ansiktslös mobb av stadens invånare. Denna djupt förtvivlade handling, utförd i det vidskepliga hoppet om att offrandet av syndabocken ska stoppa den barnadöd som härjar och föra frälsningen närmare, sluter den mytiska cirkel som berättelsens tid blivit en del av. Man skulle kunna säga att Merete på ett metaforiskt plan tilldelas frälsarens roll, men att den historiska verklighetens brutalitet i sista hand bryter upp den mytiska cirkeln och överröstar varje föreställning om försoning. Det historiskt-apokalyptiska och det mytiskt-religiösa skiktet är parallella, och de är och måste vara i olöslig konflikt med varandra. Såsom historiskt liv kan människan djupast sett aldrig gripas utifrån en meningsstruktur; hon är med Hölderlins ord ett tecken som saknar tydning (deutungslos). Men i egenskap av tecken är hon likväl – likt marken och stenarna i det inledande citatet – själv riktadhet. Hennes sätt att vara är väntan:

 Människornas liv utsöndrar sin väntan som sällsynta växter sin dyrbara saft i fåtaliga, smärtsamt doftande tunga droppar. De sugs upp av den mörka jorden, här vid denna mötesplats är den mycket mörk, mycket djup, allting försvinner i den. Nu är han död. Nu är han i jorden. Var allt förgäves? (s. 215)

Väntan är därmed knuten både till den mytiska ordningen och till människans historicitet, och man skulle kunna se det som att berättelsens hjärtpunkt står att finna just i förhållandet dem emellan.

Den mytiska formen av väntan är tätt förbunden med de apokalyptiska stämningar som genomsyrar såväl den tid som berättelsen skildrar – slutet av fjortonhundratalet – som berättelsens egen struktur. Som vi sett blir detta särskilt tydligt i skildringen av hur den apokalyptiska tidsandan ger upphov till mordet på Merete, där hennes död förbinds kausalt med föreställningen om förlossning. Människornas väntan orienterar sig i detta fall mot ett mål och en föreställning om fullbordan. Jag skulle därför vilja benämna denna form av apokalyptik som mytisk, och särskilja den från en mer renodlat historisk förståelse av det apokalyptiska. Vad som kännetecknar det mytiska är i sista hand dess oförmåga att tänka slutet. Det utgör ett slags cyklisk teleologi, som kontinuerligt införlivar det historiska, finita livet i en meningsstruktur som omvandlar slut till mål. I stenandet av Merete ställs vi inför ett extremt fall av denna process, då hennes död investeras med religiös mening: en måste dö för folket för att inte hela folket skulle förgås. Här vore det dock ett felslut att restlöst identifiera den mytiska approprieringen med en religiös verklighetsförståelse. Värld och myt är för Trotzig i själva verket omöjliga att skilja åt. Den obönhörliga insikt som hennes verk lär oss är att människans sätt att investera också de mest vardagliga ting med mening – människans semantiska impuls – följer en mytisk logik. Trotzig visar hur denna logik, som skänker oss tröst och förmår göra livet uthärdligt, samtidigt bär på ett ohyggligt våld och täcker över det historiska livet. Det mytiskas oförmåga att tänka historicitet har att göra med dess utgångspunkt i helheten: den enskilda människans död blir här ett moment i en berättelse om världen som fortsätter också efter att hon upphört att finnas till.

All apokalyptik tar i grund och botten sitt avstamp i det historiska livets predikament, då det rör sig om ett tänkande som syftar till ett avtäckande av slutet. I den form vi mött den ovan kan man säga att apokalyptiken utgör en parning mellan det historiska och det mytiska. I denna ”orena” form sviker apokalyptiken sitt ursprung i människans förgänglighet, och det uppstår ett glapp mellan människan död och det världens slut som profeteras. Det som kännetecknar historicitet – i motsats till mytisk tidslighet – är att den är abrupt och oupprepbar, oförenlig med föreställningen om fullbordan. Apokalyptiken förstådd i radikalt historiska termer syftar därför inte till att sätta oss i relation till ett hinsides, utan talar om slutets ankomst inifrån världen. Slutet förblir här en katastrof, ett absolut brott. Därvid bevaras en närhet mellan apokalyptikens kommande slut och det definitiva i varje människas död. Den enskildes dödlighet får dock hos Trotzig minst av allt en teleologisk funktion, utan ger sig till känna blott som frånvaro, som en individualitetens frånsida. Man skulle kunna beskriva det som ett slags intighet, något som under människans levnad förblir oförlöst och intakt i sin oåtkomliga tomhet:

 […] det var den blicken som var botten i henne, under allt, den såg henne men hon såg inte sig själv, hon var gömd för sig själv som i en klar nattlig blindhet i den, i dess stora seende som omvärvde henne och inte lämnade henne. (s. 145)

 I kraft av denna oförlösthet ger sig människan till känna som väntan. Men det rör sig med andra ord om en väntan berövad varje föreställning om uppfyllelse. Den är oskiljaktig från det som i människan öppnar sig mot framtiden såsom radikalt obestämbar: det som, ytterst sett, karaktäriserar människan som historicitet. Det som saknas henne är därmed fullbordan, den punkt där begynnelse och slut strålar samman och bildar en helhet. Men liksom vi, som Heidegger lärt oss, inte kan skilja människa från värld, kan vi således heller inte skilja mellan den enskilda människans (eller djurets) och världens slut. Världen såsom mythos bär således på sitt eget slut, men på ett sådant sätt att slutet ständigt glider undan och åter ger sig till känna som mythos, som teleologi. Samtidigt som Trotzigs verk åskådliggör denna process, vittnar den om möjligheten av en motsatt rörelse, en rörelse som jag i vidare bemärkelse skulle vilja beteckna som messiansk.

                      En berättelse från kusten iscensätter, som vi sett, på ett flertal nivåer en mytisk struktur som tillskriver skapelsen mening. Men genom skildringen av Merete för Trotzig in ett element som befinner sig på kollisionskurs med denna struktur; hon skriver med stor subtilitet fram en diskrepans mellan den mytiska ordningen och Meretes död. Man skulle kunna säga att den mytiska ordningen imploderar i mötet med människans partikulära historicitet (det vill säga: hennes död). Trotzig skriver sig dock inte mot den punkt där den mytiska ordningen blir upphävd eller övervunnen, utan mot det skeende där hela skapelsen dras in i historiens spänningsfält. Om naturen ovan karaktäriserats som bärare av ett mytiskt, cirkulärt narrativ, bryts den här lös från den mytiska strukturen och upphör att beteckna; den omvandlas till historia. I och med denna omvandling står vi inför det messianskas inträde i Trotzigs verk. Det gäller dock att ha klart för sig att den messianska praktik som En berättelse från kusten ger prov på ingalunda utmynnar i metafysisk eller historisk segervisshet: brottet med det mytiska innebär tvärtom att människan ställs inför det historiska livet i dess absoluta utsatthet, förvägrad varje tröst. Som läsare ställs vi inför offerhandlingen fundamentala meningslöshet – den löser ingenting, utan utgör blott ett vittnesbörd om våldets absoluta godtycklighet. Genom att låta denna meningslöshet framträda inom ramen för en mytisk struktur, kan man säga att Trotzig återbördar Meretes död till dess historiska fakticitet. Hon omvandlar mytisk tid till historisk tid, det vill säga till messiansk tid. Med Gershom Scholems ord: ”Kanske är den messianska idéns sista centrum naturens upphävande i den rena historien, då den messianska tiden skall definieras som den tid i vilken allt skeende är historiskt.”

ANNA HOLMSTRÖM

Annonser

%d bloggare gillar detta: