Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Monthly Archives: november 2011

Änglar framträder i mellanrummen. Mellan människovärld och transcendens, mellan tider, makter och viljor. Ena s­tunden vakande över den fattige som tigger på gatan, andra stunden indragna i våldsamma himmelska uppgörelser.

De filosofiska och religiösa traditionerna tilldelar dem en mängd arbetsuppgifter: de närvarar vid försvinnanden, materialiseras i stunder av befruktelse och födelse, härskar över f­olken, tilldelar människan ett förnuft. De viskar till och med hotet om fördömelse i hennes öra.

John Donn­e kallade dem Guds äldsta söner, ”himlens gåtor och tankens bryderier”, medan Friedrich Schleiermacher ville avföra änglarna från dagordningen och menade att deras m­anifestationer inte mer var att vänta, en hållning som ofta också format modernitetens syn på änglarna.

Men bortom bokmärkesängeln, den knubbige keruben och den sentimentaliserade ikonen kan det finnas skäl även i dag att dröja vid änglaexistensen. Änglar, de kan vara profana elle­r religiösa, visar på dunkla djup i oss själva, utgör bild och symbol, ger namn åt trakter som är bortom ord.

Mellanvarelser som de är speglar de också det förträngda – demonerna, djävulen och synden.

Änglastämmor – fria andar – kärlekens demoni – Jungfru Marias vrede – änglars mjukhet och hårdhet – djävulens m­oderna förklädnader – Antikrist – Albrecht Dürer-variationer – jordiska och himmelska städer – skapelsens slut –

Medverkande

Benkt-Erik Benktson, Norbert Bolz, Luis Buñuel, Annika Carlsson, Linnéa Carlsson, Emanuele Coccia, Eric Cullhed, Rikard Daun, John Donne, Ulf I. Eriksson, Timja Femling, Hertha Hanson, Peter Henning, Susanne Johansson, Helena Jureén, Negar Naseh, Friedrich Nietzsche, Erik Peterson, Andrei Pleşu, Pseudo-Psellos, Michel Serres, Danilo Stankovi­c, Wallace Stevens, Liv Strand, Per Svensson, Carl Henrik Svenstedt, Thale Vangen.

Beställ numret eller prenumeration här.

Annonser

Vad var sirenernas sång för ett slags sång? frågar sig Maurice Blanchot i en essä från 1959. Han svarar: en sång som hos den som lyssnade till den väckte en gränslös lust att sjunka, som under normala omständigheter inte kunde tillfredsställas.

Lusten att sjunka – vägen in i natt, i död. Obruten vila. Blanchot förebrår Odysseus hans ”självsäkra feghet”. Den som gjorde att han kunde njuta av sirenernas sång men utan att därmed ta några risker för egen del. Odysseus vinner världen genom att hålla sig inom sina gränser och inte för ett ögonblick ge avkall på den skillnad mellan det verkliga och det imaginära som sirenerna genom sin sång vill få honom att upplösa. Han förlorar inte sig själv. Han sjunker inte.

Berättelsen – det imaginära, sirenernas sång – blir en rörelse mot en punkt som inte bara är okänd och främmande, utan dessutom inte tycks äga någon som helst verklighet på förhand, förutan denna rörelse. Det är där och endast där som det verkliga möte kan komma till stånd där Odysseus får kontakt med naturkrafterna och avgrundsdjupets röst.

Där, vid tröskeln till en värld som inte enbart befolkas av det rådande, sjunger sirenerna.

I detta dubbelnummer vigt åt litteraturen publiceras Maurice Blanchots essä om sirenernas sång tillsammans med en fyllig presentation av avantgardesammanslutningen Wiener Gruppe, ett utdrag ur Christian Enzensbergers negligerade bok om smutsens politik, nyskrivna texter av Lennart Sjögren, Eva Kristina Olsson och Anna-Maria Ytterbom, en serienovell av Sarah Kläpp, och mycket mer.

Medverkande
Friedrich Achleitner, H. C. Artmann, Sven André, Konrad Bayer, Maurice Blanchot, Christian Enzensberger, Krister Gustavsson, Gunnar D Hansson, David Hume, Sarah Kläpp, Jonas Lundberg, Junzabur? Nishiwaki, Eva Kristina Olsson, J. H. Prynne, Arnulf Rainer, Gerhard Rühm, Imri Sandström, Lennart Sjögren, Adam Jasper Smith, Oswald Wiener, Anna-Maria Ytterbom.

Beställ numret eller prenumeration här.

Taggar: