Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Ur en predikan framförd vid vigsel , London, 19 november 1627

John Donne

Att änglarna har sina ordnade sfärer tror jag bestämt, men hur de är beskaffade kan jag inte säga. Dicant qui possunt; si tamen probare possunt quod dicunt, säger kyrkofadern [Augustinus] – Låt dem berätta som kan, så att de kan bevisaatt de talar sanning. De är väsen som har inte så mycket kropp som kött, som skum, som en dunst, som en suck, och ändå förmår de med en lätt beröring smula ett klippblock till partiklar mindre än sandkornen det står i, och en kvarnsten till mjöl finare än det den maler. De är skapade väsen, och ändå inte ett ögonblick äldre nu än när de skapades, om de så skapades innan någon tideräkning fanns. Ej heller om de skapades i tidens begynnelse, och nu är sex tusen år, syns minsta rynka i deras ansikten, eller hörs minsta flämtning av trötthet från lungorna. De är primogeniti Dei, Guds äldsta söner. De är meteorer bortom elementen, de svävar mellan Guds natur och människans, och deras tillstånd är ett mellanting. Och (om vi får uttrycka det så utan att väcka anstöt), de är aenigmata Divina, Himlens gåtor, och tankens bryderier. Men detta gäller blott fram till uppståndelsen. Då skall vi bli dem lika, och när vi blir dem lika skall vi lära känna dem.

Vi avslutar med denna eftertanke. Omvi lär känna änglarna genom att bli som dem, men är mer än som oss själva, ty vi ar oss själva, varför känner vi inte oss själva? Visste kanske inte Adam att han hade en kropp som kunde förblivit odödlig, och ändå utlämnade han sin kropp – och min, och din, och deras, som genom detta förbund skall bliva ett, och alla de som med Guds goda vilja skall härstamma från dem – åt säker, oundviklig död?  Varför förnimmer vi inte vår odödlighet, som trots Adams fall, och vårt med honom, ännu bor inom oss. Den odödlighet vi inte kan frånsäga oss, som är evig, om vi så vill eller ej? Att inse odödligheten är att göra odödligheten, som annars är den tyngsta delen av vår förbannelse, till en välsignelse, genom att vi därmed kommer att eftersträva ett evigt liv i lycka. Som det nu är känner vi inte oss själva bättre än att om min själ kunde fråga en av de maskar som min döda kropp kommer att frambringa – Vill du byta plats med mig? – så skulle masken svara – Nej, för du kommer sannolikt att leva i plågor i evighet. Jag för min del kan inte leva längre än fukten från din ruttnande kropp tillåter det, och därför vill jag inte byta. Nej, skulle ens Djävulen byta plats med en fördömd själ? Det kan jag  inte svara på. Då vi med lätthet hävdar att Djävulen plågas värre än människan, därför att Djävulen föll från Gud utan någon annan frestelse än sin egen, medan människan utsattes för en frestare – kan man då inte med samma lätthet göra gällande att människan plågas värst, ty människan har gång på gång fortsatt med och återfallit i sitt uppror mot Gud, trots att hon gång på gång har erbjudits och mottagit nåd, vilket Djävulen inte har. Hur som helst är kanske deras plågor lika stora, då Djävulen är en ande, och en fördömd själ är en ande, men själen har även en kropp som också den skall plågas, och det har inte Djävulen. Så lite vi vet om oss själva, det som är all kunskaps mål och mening!

Översättning: Celia Aijmer Rydsjö

Ur The Works of John Donne, Dean of Saint Paul’s 1621–1631. With a memoir of his life, vol. 4, red. Henry Alford,London1839.

Publicerad i Subaltern 3:2011

Annonser

%d bloggare gillar detta: