Tidskriften Subaltern

I Subaltern 2015 3-4 ”I slutet”, som vi ännu inte presenterat på denna blogg, introducerades den italienska filosofen Gianni Carchia till en svensktalande publik. Här nedan följer Gustav Sjöbergs introduktion till Carchia samt Sjöbergs översättning av Carchias essä Glossa om humanismen. Vid sidan av Carchia innehåller ”I slutet”, som kan beställas härifrån, texter av bland annat Arnold Gehlen, Günther Anders, Immanuel Kant, Anna Sjöberg, Karolina Enquist, Lord Byron, Paul Verlaine, Simone Kotva, med flera. Köp gärna numret och teckna en prenumeration. 

GLOSSA TILL GIANNI CARCHIA

Gustav Sjöberg

Den här översatta texten publicerades ursprungligen i vad som kom att bli det sista numret av tidskriften L’erba voglio. L’erba voglio grundades av psykoanalytikern Elvio Fachinelli och den feministiska teoretikern Lea Melandri, och utkom 1971–1977 i sammanlagt trettio nummer. Tidskriften, vars ledstjärna var föreställningen om en ”kontrapunkt” som skulle motverka att verklighetens olika språk underordnades ett centralt och förhärskande perspektiv, samlade – bland mycket annat – dokumentation om samtidens kamper för andra livsformer, texter om ”icke-auktoritär pedagogik” och politisk filosofi av den kraft och karaktär som möter oss i Gianni Carchias text. 1977, året som skulle beteckna den italienska efterkrigstidens främsta sociopolitiska cesur, upphörde tidskriften i insikten om att den praktiska och teoretiska uppgiften numera såg annorlunda ut.

Gianni Carchia (1947–2000), som av Giorgio Agamben allt oftare nämns som en av 1900-talets viktigaste italienska filosofer, bedrev till en början antropologiska studier – han reste som tjugoåring till Sahara och planerade en avhandling om bytesformer inom olika stamekonomier –, men brist på intresse från akademiskt håll fick honom att ändra inriktning till filosofi. Carchias examensarbete, skrivet under Gianni Vattimo, avhandlade språk och sanning hos den unge Walter Benjamin. En annan viktig tidig influens var den så kallade kritiska teorin. Men som Glossa till humanismen visar var Carchias kritik av det ”falska alternativet mellan humanism och anti-humanism” betydligt mer radikal. För den som främst är bekant med Carchias senare och mer exklusivt filosofiska verk kan textens militanta karaktär närmast komma som en överraskning. Dess skoningslösa uppgörelse med den ”humanistiska referenten” och med de diskursiva försöken att negativt eller positivt ärerädda den – Carchia avfärdar strukturalismen som ”förklädd humanism” – står i uppenbar dialog med den biopolitiska teori som vid denna tid utvecklades av Giorgio Cesarano, Gianni Collu och Jacques Camatte. Snarare än att se denna konstellation som en historisk parentes gäller det att läsa Glossa till humanismen i ljuset av Carchias senare filosofi och, omvänt, låta hans mogna verk fördjupa förståelsen av hans tidiga militans. I en sådan ömsesidig belysning blir det plötsligt omöjligt att skilja mellan filosofiska, antropologiska och politiska kategorier, vilka tvärtom tycks sammanfalla i en lika våldsam som fint utmejslad kritik av en värld där ”det som inte har funnit eller inte har velat finna en specifik form av konservering, det som inte har trätt in i historiens talföra kortege, inte har någon rätt att existera”. I en text om Henri Bergson och en ”vetenskap utan symboler” talar Carchia mycket riktigt uttryckligen om att ”anden” inte bör tänkas ”i enlighet med utbytets och arbetets instrumentella modell, en modell som däremot genomsyrar alla föreställningar om språkets transcendentala karaktär och ’mänsklig- het’”. Det är här Carchias försök att skriva sig mot ett ”icke-mänskligt”, bortom kapitalets dialektik mellan mänskligt och omänskligt, antar formen av en reflexion över en ”utomsymbolisk hermeneutik”, som söker det intelligibla i själva den sinnliga världen. Carchias verk är i sin helhet en uppgörelse inte bara med kapital och arbete som ”poler i ett och samma förhållande”, utan med själva den mytologiska konstruktion enligt vilken människan är ett språkligt väsen.

GLOSSA TILL HUMANISMEN

Gianni Carchia

Sedan det borgerliga samhällets inträde, och under loppet av hela dess existens, har emfasen på människan varit det pris som måste betalas för bytesvärdets utveckling och autonomisering, liksom för den progressiva reifieringen av mänskliga förhållanden. Ju mer den kapitalistiska dehumaniseringen – samhällets och individernas ”organiska komposition” – stegrades, desto mer och oberoende av förtecken blev ideologins referent – mot dessa förhållandens artificiella, fiktiva och despotiska karaktär – till det naturliga, genuina och mänskliga. Men om den borgerliga apologetiken såg människonaturens invarians som en uppenbar garanti för den planetära utsugningens system, var det en fatal tvetydighet som inom just detta område fick den proletära rörelsen att, mot kapitalet och produktionsförhållandenas orättvisa, upphöja arbetet och produktivkrafternas rena utveckling, postulerade som det befriade subjektets och den befriade människans allmänna ekvivalent. Inte ens Marx påminnelser och uppmaningar i Kritik av Gothaprogrammet räckte till – eftersom teorin hårdnackat slagit rot i ett alternativ som, om än kritiskt, var naturalistiskt och positivistiskt – för att upplysa proletärerna om det faktum att, vilket ju ändå framgick klart och tydligt i demaskeringen av den eko- nomiska politiken, kapital och arbete är poler i ett och samma förhållande som måste antas eller överges som helhet, inte bara i en av dess komponenter. Där Hegel hade identifierat och förhärligat utvecklingen hos det kapitalistiska samhällets väsen som en process inom vilken substansen blir subjekt, föresatte sig hans omedelbara motståndare, materialister och existentialister, att finna det sanna autentiska subjektet i omkullkastandet av kapitalets ”automatiska” subjekt, som framskrider genom alienation och belysts av den hegelianska dialektiken: detta subjekt blev åter, bitvis mytologiskt, till mänsklig substans och natur, men inte läng- re förställda och förvridna. Det mänskliga antog här formen av något underjordiskt, ett substratum som temporärt gått förlorat och på nytt täckts över av exterioriseringen av varje omedelbar vital relation, men som, efter alienationens smärta, efter odyssén hos historien som ”förhistoria” eller ”fall”, ”exterioritet”, är dömt att åter träda fram och triumfera. Ur detta kom sig den blinda kapitulationen, såväl tillitsfull som desperat, inför det objektiva förnuftets och det historiska framstegets krafter. Den teori som hävdade det mänskliga inför dess alienation och kapitalisering kunde hur som helst bara göra det genom att bortse från att just en sådan förstörelse, långt från att stå i kontrast till det mänskliga väsen som uppenbarat sig historiskt, varken var mer eller mindre än resultatet av dess upphöjande, förlängningen av dess naturliga drag, utplånande och bärande på döden.

Det är därför som den humanistiska och antihumanistiska hållningen, sedan de blivit fullständigt dechiffrerade, inte visar sig vara alternativa utan omedelbart identiska. Om det genom en bitter ironi finns nå- got sant i stalinismens förebråelse av den Lukács som skrev Historia och klassmedvetande och av den radikala kommunismen för idealism, beror det på att det som hos dem visar sig farligt idealistiskt inte är den revolutionära gestens brist på tålamod, utan insisterandet på förfrämligande och på förnyelsen av det mänskliga som grundvalar i kritiken av kapitalismen, ett insisterande som – i egenskap av kritik av fetischismen och åberopande av ”upplevelsen” – är gemensamt för fenomenologin och existentialismen. Inget är mer paradoxalt än anspråket på ett övervinnande av alienationen genom återvändandet till ett mänskligt subjekt, vilket om möjligt ska bli till än mer ägande än vad det redan är, som om antihumanismen, det slutliga giftermålet mellan kapitalism och barbari, inte vore inskriven i den generaliserade självbevarelsens mekanism, i det universellt mänskliga som stryker ut och utplånar allt som inte återspeglar det. I dag står det till sist klart att den humanistiska referenten, även i sina mest radikala varianter, inte är något annat än det upp-och-nedvända uttryck- et för ”kapitalets antropomorfosis”, för ”människans död”. Men antihumanismen som teoretiseras av det förhärskande tänkandet och framför allt av strukturalismen – vilken, med en lika djup som ofrivillig ironi, er- sätter filosofin med ”humanvetenskaperna” – förblir just i egenskap av ”dödens mimesis” alltid riktad mot självbevarelsens och subjektets ändamål: förklädd humanism. Ett bevis för den saken är det faktum att frågan om en tänkandets vändning alltid ställs – som en fråga om ”beslut”, ”val” och ”vilja” – i termer som är i högsta grad subjektiva. Att verkligen tänka på ett sätt som inte längre är humanistiskt motsvaras därmed inte av att tänka i antihumanistiska termer, vilka alltjämt och alltid är despotis- ka, godtyckliga och våldsamma: med ett ord humanistiska. Det går inte att träda ut ur dialektiken, ur en dålig historias skada, genom att blott och bart ändra dess förtecken och ”vända den upp och ned”: varje bestämd omkullkastning är bara ytterligare en bekräftelse av den. Att ta avstånd från människan, från hennes historia som possessivt subjekt inom vilket den oförsonade naturen fortsätter att inte vara erkänd, innebär inte att identifiera sig med förövaren och ge sig hän den pågående dehumaniseringen, objektiviteten i ett öde som vid närmare betraktande styrs av om än opersonliga subjekt.

Kritiken av ideologin, konfrontationen mellan verkligheten och dess ideala premisser, demaskeringen av det falska medvetandet och den fal- ska försoningen har – även i den extrema form som de antar inom den ”kritiska teorin” – i dag blivit fåfängliga genom att de områden som är säregna för framträdelsen och det mänskliga, utanför herraväldet och det reifierade, helt och hållet har integrerats i det senkapitalistiska samhället: kulturen, kritiken och demokratin. Men om även denna integrering har visat att hänvisningen till signifikatet, det fulla och bruksvärdet: med ett ord, till människan, inte är något annat än ett alibi för barbariet och inte längre kan åberopas med gott samvete, är de konsekvenser som bör dras från allt detta inte en kapitulation inför faktasanningen och in- för det omänskliga i överlevnaden. Det icke-mänskliga, det som har förblivit utanför dialektiken och det falska alternativet mellan humanism och antihumanism, kanske är detta tänkandets utopi: något som inte ligger i bejakelsen av människan och framträdelsen eller omvänt av deras våldsamma död, utan snarare i att de upphävs och skingras. Vilken profil skulle ett tänkande ha som livnärde sig av det icke-mänskliga, av spåret från det som inte längre eller ännu inte existerar, av det ännu inte eller aldrig ännu mänskliga, av det som i människan inte är hänsynslöst subjektivt och naturligt? Även om förutsägelsen av det – i egenskap av gräns, oro, löfte – livnär hela idealismen, från Kants teori om det intelligibla till den absoluta andens självigenkännelse hos Hegel, ända till frihetens rike hos Marx, har det här emellertid fortfarande bara funktionen av gottgörelse, kompensation, ersättning. Det icke-mänskliga, som konstitueras utifrån framträdelsens, självigenkännelsens och historiens smärta, tycks inom idealismen aldrig på allvar kunna befrias från sina dåliga och skyldiga rötter: dess tillfredsställelse bär på dess odyssés alla kännemärken, om än med omvända förtecken.

Icke-mänskligt, radikalt annorlunda, vore kanske i stället ett moment som öppnar sig i avskedstagandet från den idealistiska dynamiken, i egenskap av ett farväl från upphöjandet av det mänskliga som nått den punkt där det måste explodera. Det vore en vägran att ersätta den dö- de guden med ett mänskligt som, då det förlorat sin identitets innebörd ur sikte, i enlighet med en glupskhetsprincip sprider så till den grad att det – som totalitet – tömmer och annekterar varje gräns, varje transcendens, varje oändlighet. Det vore subjektets vägran att hävda, kräva och göra – en disposition att ge sig åt det som är förtryckt och tvingat i det och utanför det, uppta det i sig och på så vis ta bort dess dåliga omedelbara nödtvång. Det vore – som skillnad – den linje där den orena sammanblandningen av subjekt och objekt, som är den förverkligade dia- lektikens karaktär, till sist separeras genom att upplösas. Således är det icke-mänskliga, liksom det inte faller in i historiens rörelse, inte heller mytens orörlighet: snarare är det historiens avstannande; och liksom det inte sammanfaller med subjektets utvidgning är det inte heller dess rena utplåning: snarare är det dess sprickning; liksom det inte blir ett med upphöjandet av medvetandet är det inte heller det omedvetnas formlösa tystnad: snarare dess irreducibla röst. Upplösning av identiteterna, upplösning av totaliteterna: inte för att deras fragment – asymmetrierna och det formlösa som är tvungna att ”träda ut” – åter ska bli till motsägelser, drivande rörelser i världens öde, men inte heller för att de ska ge sig hän sin blinda avdrift, återigen enkla måltavlor för dialektikens domslut: snarare för att de ska hejda sig i sin egen icke-identitet.

Översättning: Gustav Sjöberg
 L’erba voglio, 29–30, september–oktober 1977