Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Monthly Archives: december 2016

15400566_10155889941454815_4618222919315920327_nMalmö konstmuseum, lördag 17 december kl. 13

Hur kan man förstå kapitalismen inte enbart som en ekonomi, utan som en hel civilisation där alla aspekter av våra liv struktureras kring behovet av pengar? Lördagen den 17 december kl. 13 bjuder Malmö konstmuseum in till samtal med Mårten Björk och Erik Erlanson från tidskriften Subaltern. Tillsammans med Lisa Rosendahl, curator för utställningen Samhällsmaskinen – industriåldern ur konstens perspektiv, diskuterar de texterna i sitt senaste nummer, Kapitalistiska livsformer, och sätter dem i relation till utställningen.

I det senaste dubbelnumret av Subaltern undersöker de kapitalismens antropologi och kartlägger olika livsformer som produceras av det kapitalistiska produktionssättet. Bland annat publiceras en översättning av den franske författaren och konstnären Pierre Klossowskis klassiska essä La Monnaie Vivant (Levande valuta) från 1970, och om synen på människan som ”levande valuta”. Hur kan vi förstå konstens funktion i denna civilisation?

Plats: Malmö Konstmuseum, 3:e vån
Samtalet ingår i entréavgiften (40 kr)

Välkomna!

Annonser

omslag

”Tiden”, skriver Karl Marx, ”är allt, människan är inte längre något; på sin höjd förkroppsligandet av tiden.” Dessa rader från Filosofins elände skulle kunna sägas inleda en kapitalismens antropologi, en undersökning av de mänskliga livsformer som skapas av det kapitalistiska produktionssättet. För vad är kapitalism, och vilket slags människor genererar den, om inte en rik samling av olika typer som alla struktureras kring behovet av lön och pengar? Pengar är emellertid mycket mer än ett medel för utbyten. De är måttet för skillnaden mellan skulder och kapital och ytterst vad som möjliggör de entiteter som fått namnet företag, men också vad som hotar dem att gå i konkurs. Det kapitalistiska produktionssättet är trots allt inget annat än ett ekonomiskt system där företags, staters och inte minst enskilda hushålls balansräkningar blir en tvingande princip. Enbart den som har större tillgångar än skulder när olika kostnader ska betalas kan överleva och blomstra under kapitalismen. Enbart den vars rikedom växer kan utöka sin verksamhet. Skuld och spekulation blir därför ett tvillingpar till lön och pengar. Den som vill starta ett företag, eller köpa ett hus, behöver i regel ta ett lån och försäkra sig om att hon kan sälja företaget eller huset för ännu mer pengar i framtiden. Det kräver i sin tur en stat som försäkrar att banker får tillbaka pengarna de lånar ut, därtill med ränta, och som går i god för vilka pengar som är acceptabla betalningsmedel. Staten fordrar i sin tur normsystem och kulturella vanor som avkräver dem som står i skuld att vara beredda att betala tillbaka. Den kapitalistiska moralen blir, som den italienska teoretikern Elettra Stimilli säger i en text översatt till detta dubbelnummer av Subaltern, omöjlig att separera från våldet hos en skuldsättande kult. Hushållens skulder kan aldrig avskrivas eller förlåtas. Företags och staters balansräkningar tenderar därför att bli en sorts livsform och producerar sina fattiga och rika, sina chefer och arbetare, sina fordringsägare och gäldenärer. Den som inte har ett överskott på sitt konto hamnar i värsta fall på gatan och blir utan mat och husrum. Men om kapitalismens grundläggande princip är förvånansvärt banal framträder kapitalismen inte desto mindre som en oerhörd mångfald av människotyper, subkulturer och varusamlingar. Kapitalismen är i mycket en vacker och fascinerande värld och skapar en tillvaro där människor börjar uppträda som vad den franske författaren, filosofen och översättaren Pierre Klossowski passande nog kallat levande valuta.

Föreliggande dubbelnummer av Subaltern, med en ny redaktion, ny layout och delvis ny inriktning, fokuserar frågan om kapitalismens antropologi och de kapitalistiska livsformerna genom att följa Klossowskis och den tyske filosofen Hugo Fischers tankar om att kapitalismen inte bara är en ekonomi utan en infrastruktur för våra affekter och driftsliv. Genom en spektakulär tolkning av Charles Fourier och markis de Sade visar Klossowski att penningen ingenting annat är än ett effektivt medel för att på en och samma gång täcka över den levande valutan och hushålla med människornas krafter. Men han visar också att det inte är förnuftet som hushåller. Industrialiseringen är inte en del av en rationaliseringsprocess; den är helt enkelt ”fortplantningsinstinktens långsamma seger över känslan av vällust”. All verksamhet som inte bidrar till artens fortbestånd och försörjning faller bort. I Fischers bok om Marx från 1932, som inspirerade Walter Benjamin djupt i arbetet med sitt passageverk, undersöks hur kapitalismen framträder som en industriell och urbaniserad värld, en värld av teknologi, som mänskligheten knappast kan lämna bakom sig i någon enkel bemärkelse. Kapitalismen är mycket mer än en ekonomi med förvånansvärt anspråkslösa förutsättningar, nämligen möjligheten att använda pengar som betalningsmedel för att kontraktera arbetare i fabriker och på företag. Snarare bör den förstås som en hel civilisation bestående av olika livs- och gemenskapsformer. Kapitalismen, påminner den amerikanska radikalfeministen Shulamith Firestone, utmärks inte bara av arbetaren och den moderna konsumenten, eller riskkapitalisten och den informella arbetaren i världens kåkstäder – för att ta två mer samtida exempel –, utan även av det märkliga djur som kallas barnet. Och barnen och deras föräldrar packas ihop i städerna som lägger sig som ett väldigt lager av cement och betong över jordskorpan. Vår gamla art, Homo sapiens sapiens, är instängd i vad det italienska kommunistpartiets sedermera uteslutna grundare och förste sekreterare, Amadeo Bordiga, i en profetisk text från femtiotalet passande nog kallar ”mänskliga bikupor”. Gemensamt för alla de stackars ”mänskliga sardiner” som bebor städerna är att de måste blunda för att kapitalismen ”grundar städer i mänskligt exkrement (som Engels sa) och gör detta på ett så ’funktionellt’ sätt att invånaren i detta ultrarationella system inte längre kommer kunna skilja badkaret från avloppet”.

Om Klossowski hoppades på en värld där den levande valuta skulle erkännas som sådan och där penningen och balansräkningen följaktligen skulle tas ur bruk noterar Moses Dobruška, filosof och aktivist knuten till den franska tidskriften Tiqqun, i en text skriven för detta dubbelnummer av Subaltern att Klossowskis önskan delvis infriats. Värdets ”logik har sammanfallit med det organiserade livets: ekonomin som livsform har sedan länge lämnat ekonomin som sfär bakom sig. Utvärderingens vanvett dominerar givetvis det samtida arbetet i alla dess aspekter, men det härskar även oinskränkt över allt som undandrar sig arbetet och bestämmer till och med den ensamma joggarens självuppfattning, eftersom han eller hon för att förbättra sin prestationsförmåga måste känna till den i förväg.” Kapitalismen framträder med andra ord alltmer som en veritabel anhopning av livsformer som alla är mer eller mindre instängda i de gemenskaper och den infrastruktur som texterna i detta nummer undersöker, analyserar och kritiserar. Vad finns kvar av de mänskliga gemenskaperna om de alla är reducerade till tid? Till behovet av lön och pengar? Finns det i dagens värld något annat än antropomorfiserat kapital och levande valuta? Finns det fortfarande, som Amadeo Bordiga och den logiske positivisten och utopiske penningkritikern Otto Neurath hoppades, en möjlighet till ett liv bortom ”företagens penningräkning och bokföring”?

Red.