Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

4

Inledning till vårt kommande nummer, 3/2016: ”Skapande indifferens, Raol Hausmann 1”.

Föreliggande nummer av Subaltern tar, i likhet med sitt tvillingnummer 4/2016, sitt avstamp hos konstnären, författaren och teoretikern Raoul Hausmann (1886–1971). Hausmann är i dag framför allt känd som fotomontagets uppfinnare, och som en av portalfigurerna i Berlin-DADA. Mindre känd är hans omfattande verksamhet som poet (Sprechspäne), författare till en ”morfologisk” anti-roman (det enorma och ännu inte fullständigt publicerade projektet Hyle) och teoretiker inom vitt skilda områden (naturvetenskap, konstteori, politik, herrmode, etc.). Det är denna sistnämnda aspekt som vi i dessa två nummer kommer att fokusera, genom ett urval texter vars tillkomst sträcker sig över en period på över femtio år, från sent 10-tal till sent 60-tal. Det är dock viktigt att från första början inskärpa att dessa nummer inte har en monografisk karaktär, utan snarare använder sig av Hausmann som språngbräde för att undersöka ett antal av Weimartidens högst explosiva konstellationer i gränslandet mellan konst, politik och filosofi. Merparten av de tänkare och konstnärer vi här uppmärksammar var vänsterpolitiskt aktiva judar, som antingen dog utblottade i exil (Salomo Friedländer), mördades i koncentrationsläger (Otto Freundlich) eller hade turen att dö före 1933 (Ernst Marcus). Både Raoul Hausmanns fru och flickvän var judinnor, och tillsammans lämnade de Berlin först för Ibiza och sedan – efter en tids kringflackande – för Limoges (Frankrike), där Hausmann förblev bosatt ända till sin död.

I en samtid präglad av en omfattande nyfascistisk reaktion och en global finanskris som sedan länge visat sig vara permanent, är likheterna med Weimartiden alltför uppenbara för att det ska te sig nödvändigt att insistera på dem. Frågan är snarare vilka lärdomar vi kan dra om vår egen tid genom att utfråga de aspekter av Weimartidens intellektuella klimat som av olika skäl hamnat utanför de officiella historieskrivningarna. Dessa två nummer av Subaltern bör förstås som ett led i ett sådant utfrågande, och syftar, ytterst sett, till att både fortsätta och utvidga de undersökningar av kapitalistiska livsformer som vi inledde i föregående nummer (1–2/2016).

Den som bekantar sig med Raoul Hausmanns teoretiska gärning kan inte undgå att drabbas av dess oupphörliga estetiska, politiska och spekulativa radikalitet. ”Även traditionerna ljuger. ALLT måste förändras”, skriver han i ett brev till Friederike Mayröcker daterat den 20 september 1965. Denna lapidariska utsaga skulle i själva verket kunna tjäna som motto för hela hans teoretiska produktion, från de tidiga reflexionerna över förhållandet mellan konst och proletariat (”Konst och proletariat”, ”Objektiv betraktelse över dadaismens roll”) till den sena kritiken av konkret poesi (”Tyfonism”) över mer omfattande försök till civilisationskritik som den viktiga essän ”Intellektualism, samhälle och gemenskap” och Hausmanns sena utkast till en ny civilisation, boken Den excentriska förnimmelsen, som utkommer på förlaget Eskaton parallellt med dessa två nummer av Subaltern.

Om nummer 4/2016 utgår från Hausmanns reflexioner över konst och politik, tydligt präglade av den vänsterkommunistiska linje som företräddes av vännen Franz Jung och partiet KAPD, vilket Jung var med om att grunda, ligger fokus i föreliggande nummer i stället på vad som skulle kunna kallas Hausmanns spekulativa texter. En stor del av numret upptas också av introduktionen av de två tänkare som skulle komma att lämna tydligast spår i Hausmanns filosofiskt orienterade texter: Ernst Marcus och Salomo Friedländer.

Den självlärde nykantianske filosofen Ernst Marcus, som under sin livstid var verksam som jurist, är i dag knappast mer än en lärdomshistorisk anekdot. Hans skrift Das Problem der exzentrischen Empfindung und seine Lösung, som 1918 utkom på Franz Pfemferts politiskt radikala expressionistiska förlag Die Aktion, utövade ett avsevärt inflytande på konstnärer som Hausmann och Freundlich, liksom – framför allt – på författaren och filosofen Salomo Friedländer (”Mynona”), vars fascinerande huvudverk Schöpferische Indifferenz (1918/1926) vi här publicerar ett längre utdrag ur. Friedländer må ha varit djupt påverkad av Marcus – det här återgivna förordet till andra utgåvan av Schöpferische Indifferenz talar sitt tydliga språk – men de båda texternas temperament skulle inte kunna vara mer olika. Där Marcus text, sin innovationsrikedom och spekulativa våghalsighet till trots, respekterar den vetenskapliga framställningens klassiska form och är förhållandevis transparent, tvingar Friedländers såväl formellt som tematiskt svårbestämbara undersökning av det ”indifferenta” läsaren att gång på gång omjustera sin hermeneutiska optik. Dessa i någon mening vilda och fortfarande allt annat än domesticerade texter ger både en viktig inblick i ett tänkande som befann sig i en produktiv gråzon mellan nykantianism, politisk radikalitet och konstnärligt avantgarde, och för fram perspektiv som kanske först i dag återigen börjar bli verkligt läsbara.

Till denna miljö hörde också den redan nämnde konstnären Otto Freundlich, en tidig abstrakt målare och konstteoretiker. Freundlichs text om Immanuel Kant har karaktär av uppgörelse med den store preussiske filosofen, vars verk synas utifrån på samma gång politiska och filosofiska kategorier. Freundlichs dom är hård, samtidigt som det är tydligt att det sant demokratiska tänkande som föresvävar Freundlich snarast kan betecknas som en radikalt utvidgad kantianism: ”och om [människan] a priori tillerkänns skapande anlag så måste dessa med samma rätt också tillerkännas kristallen eller vattnet, luften, växtcellen etc.”

I ”Revolutionera revolutionen” tecknar den franska konsthistorikern Cécile Bargues, författare till Raoul Hausmann. Après dada (2015), en bild av det konstnärliga livet i Berlin åren omkring 1920. Dada i Berlin blev någonting väsentligen annorlunda än i Zürich och Paris, radikalare och mer omedelbart politiskt. Bargues berör också Hausmanns intressanta korrespondens med Guy Debord, vars brev till honom vi också har översatt till numret (Hausmanns brev till Debord har tyvärr ännu ej publicerats).

Hausmann, slutligen. Få har hyst samma frenetiska hat mot den västerländska civilisationen utan att för den skull ta sin tillflykt till misantropi, pessimism eller lättköpta politiska lösningar. Han satte inte heller sin tillit till redan begreppsliggjorda storheter som Konsten, Revolutionen eller Religionen. Det beundransvärda och fascinerande med Hausmanns gärning är inte minst hur detta livslånga motstånd mot det bestående i dess helhet aldrig stelnade, aldrig i sin tur blev till program, utan ständigt prövades på nytt i skiftande konstnärliga och teoretiska formspråk, också de i oupphörlig förvandling.

Annonser

%d bloggare gillar detta: