Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Monthly Archives: juli 2017

omslag_subaltern_2017_1-2_crop.jpg

Inledning till Subaltern: Tidskrift för politik och metafysik #1-2 2017:

Om vi ska tro poeten Raoul Hausmann, vars gärning och krets vi introducerade i #3 och #4 2016, är tarmen ett viktigare organ än hjärnan vid författandet av poesi, och ingen skulle i dag förneka matsmältningens och tarmkanalens omistlighet för den intellektuella verksamheten. Men trots att det är uppenbart i vår materialistiska tidsålder att näring inte bara är grundvillkoret för den mänskliga existensen utan för livet som sådant, är frågan om föda och vad sociologen Harriet Friedmann kallar matanskaffningens historia något som sällan behandlas i detalj av filosoferna eller de politiska tänkarna. Trots att gränslinjen mellan ande och kött tunnas ut i takt med neuro- och kognitonsvetenskapens rön, och trots paleoantropologers upptäckter av kulturens rötter i djurens liv, återstår sambandet mellan näring och metafysik, politik och gastronomi, att tecknas. Arbetsdelningens verklighet, det vill säga att de flesta ekonomer, filosofer och politiker i historien försetts med mat som andra odlat, framställt, slaktat, och kanske rentav tillrett och avsmakat, har medfört att ätandet osynliggjorts som etisk, filosofisk och politisk problematik. Födan har förlagts till det nedersta steget av behovstrappan, och har alltför ofta utestängts från metafysikens och filosofins spekulationer.

Det är följaktligen inte en slump att vänsterhegelianen Ludwig Feuerbach, som insisterade på att tänkande är matsmältning, i historieskrivningen reducerats till en vulgär materialist vars främsta förtjänst är att han beredde scenen för Karl Marx. Men Feuerbachs insikt att, som han skriver i en till detta nummer av Subaltern översatt recension av kemisten Jacob Moleschotts Lehre der Nahrungsmittel, ”näringen är identiteten av ande och natur” är en nyckel till metafysikens problem och visar att allt tänkande i någon mån är en form av föda. För, som Feuerbach skriver, där ”det inte finns något fett finns inget kött; men där det inte finns något fett, där finns det inte heller någon hjärna, någon ande: och fettet kommer enbart från näringen. Näringen är Spinozas Hen kaì pân, det allomfattande eller väsendenas väsen. Allting är avhängigt ätandet och drickandet. Olikheten mellan olika väsen är bara en olikhet i näring.”

Feuerbach är en av de tänkare som sett behovet av en politisk gastronomi och beskrev, i likhet med Moleschott, djurkroppen som en ämnesomsättningsmaskin. Moleschotts näringslära för folket, Lehre der Nahrungsmittel, som vi introducerar i föreliggande nummer, skiljer sig emellertid från den vändning till kroppen och naturen som biologins, geologins och fysikens upptäckter innebar på 1800-talet. Influerad av den tyske humanisten och teologen Friedrich Schleiermachers idé om religion som en ren avhängighetskänsla, framställde han näringsintaget som en nästintill gudomlig försyn vilken möjliggör liv. Genom att, som Moleschott skriver, ”rikta blicken mot den materia som genom tusentals trådar förbinder oss med naturen” kan en sant demokratisk näringslära uppdaga att det politiska livet alltid utgår från livets passivitet och gemensamma behov av näring. Moleschott argumenterade för att olika former av näring möjliggjorde olika former av mänskligt liv och redogjorde för vad konstnären, hantverkaren och andra yrkesgrupper borde äta. Och, kanske viktigare i vår tid av dietetisk hysteri, han argumenterade även för att matproduktionen och näringsintaget binder samman allt liv i en gemenskap som minner om förmoderna och rentav förhistoriska matkulturer.

 

Den så kallade vilda människans respekt för villebrådet som hon fällt, eller för växterna hon plockat på fälten, är knappast något som genomsyrar dagens storindustriella matproduktion. Fasta och olika former av kosttabu reglerar förvisso näringsintaget för många av världens religiösa människor, och allt fler personer världen över ordnar sitt matintag efter politiska och etiska principer såsom veganism och vegetarianism. Men vanligare är kanske hysterin över nyttig föda, och den ekologiska matproduktionens tillväxt vittnar mer om medelklassens besatthet vid sina kroppars hälsa och sitt förakt för proletariatets fetma, än om någon reell miljömedvetenhet. Den enda holism som strukturerar den mänskliga artens liv är marknadens, vilket skribenten Davide Lorenzon visar i sin analys av den italienske marxisten Amadeo Bordigas många texter om kapitalismens grund i jordbruket, och som den amerikanske poeten och politiske essäisten Jasper Bernes blottlägger i sin långa analys av den moderna kapitalismens relation till matproduktionen. Bernes och Bordiga visar bortom allt tvivel att möjlighetsbetingelsen för vår civilisation, och inte minst för den jakt på upplevelser som karakteriserar de diskuterande klassernas liv, är ekonomins primära sektor, det vill säga jordbruket och matproduktionen.

Hälso- och matneurosen i vår del av världen reflekterar därför hur stora delar av den samtida materialistiska diskussionen om mat reducerar näringsintaget till en krass nyttomaximering där upplevelsen och njutningen står i självklart centrum. Ur detta perspektiv är mat kanske inte enbart ett simpelt medel för överlevnad, utan också ett medel för det utilitaristiska sökande efter njutning och behovstillfredsställelse som gör det mänskliga djuret till en nyttomaximerande maskin i ständig jakt på lycka. Näring blir, utifrån denna konfiguration av det mänskliga livet som en kapitalistisk livsform, ett bränsle som får kroppen att fungera. Tarmkanalen och matsmältningen blir ett slags förbränningsmotor som omvandlar kemisk energi, det vill säga mat, till arbete, medan artens liv reduceras till kamp för överlevnad. För vad är vår art, sett utifrån ett strikt darwinistiskt perspektiv, och i en kapitalistisk existens där överlevnad först och främst har blivit ett arbete, om inte en samling reproducerande köttdockor som sprider sin kultur över jordskorpan och omvandlar omgivningen runt omkring sig till andlig och biologisk föda? Kanske, skulle någon säga, en art som genom religiösa tabun och politiska föreskrifter strukturerar ätandets villkor, och stundtals drömmer om en värld utan föda. Augustinus anade att de uppståndna inte skulle behöva äta, och de indiska jainisternas strikta kosttabun reglerar den mänskliga tillvaron i relation till en existens som inte behöver döda och förstöra för att finnas till. Kosttabun visar att föda inte är en självklar, trivial sak som enbart handlar om överlevnad. Mat är en invecklad företeelse, full av metafysisk spetsfundighet och teologiska griller, för att parafrasera Marx. Omsättningen av föda till energi, fett och muskler genererar inte enbart liv, utan också det medvetande som kan förstå mer än liv, och som kan undersöka, värdera och reglera ätandet som en etisk praktik.

 

Mat, menar den brittiske filosofen, matematikern och fysikern Alfred North Whitehead följdriktigt, visar att livet är ett rån och att all metabolism är en ekonomi där resurser förslösas och förstörs. Om livet är metabolism måste det rättfärdiggöras, då det kräver andras liv för att fortbestå. Men kosttabun och de mytologiska gastronomier som mytforskaren och filosofen Furio Jesi diskuterar i den text som översatts till föreliggande nummer, ”Mytologisk gastronomi”, står inte enbart i en tvingande relation till ekonomi, moral och politik. De möjliggör också utopin och den förtrycktas längtan efter en annan värld. I en sällsam kombination av begreppsligt rigorös metoddiskussion och kulinariskt divertissement undersöker Jesi den förment neutralt vetenskapliga mytvetenskapens i egen rätt mytologiska karaktär med hjälp av en metaforik hämtad från gastronomins värld. Myten och gastronomin är också resurser som den utopiske socialisten Charles Fourier använder för att beskriva en kommande politisk ordning baserad på en ny form av föda och matanskaffning. Fourier, som med avsky såg hur den industriella kapitalismen medförde svält och oerhörd nöd för världens fattiga, tecknar vad han kallar en gastrosofi med vilken vi kan undersöka grundbetingelserna för en värld där jordbruket är befriat från den serie av matregimer som enligt Friedmann utgör den mänskliga historien. Gastronomin blir därför ett politiskt problem för Fourier och han skriver i det utdrag ur Le Noveau monde industriel et sociétaire som här översatts, ”Om Gastrosofin eller de gastronomiska Seriernas vishet”, att ”[g]astronomin kommer att bli en ärbar vetenskap först när den kan ombesörja allas behov; och faktum är att den stora massan, långt ifrån att närma sig det goda köket, äter allt sämre. Den är rentav berövad hälsosamma och nödvändiga livsmedel: i Paris ser man mellan 3 000 till 4 000 matvrak göra det bekvämt för sig; och bredvid dem står 300 000 till 400 000 av pöbeln utan ens en vanlig soppa att förtära: numera ger man dem något låtsat uppkok av ingredienser som luktar härsket sidfläsk, talgljus och stillastående vatten. Kommersen ökar och dess skurkaktighet tynger ner de lägre klasserna alltmer”.

Före Moleschott och Feuerbach, före Marx och Bordiga, insåg Fourier, som i ljuset av vår tids matkris visar sig vara en av den moderna epokens viktigaste tänkare, behovet av en politisk gastronomi. Han tecknade den emancipatoriska möjligheten i den mänskliga artens industriella utveckling och beskrev hur tidigare matregimer lade grunden för en ny typ av matproduktion. Därför blir Fouriers utopiska framtidsmyter en angelägen kritik av de förhärskande villkoren i vår värld. Gastronomin, hävdade han klarsynt, måste bli en egendomsgemenskap genom att ”tilllämpas direkt på produktionssätten … då den tar gastronomen med för att odla och laga mat”, därigenom kan den medföra ”den arbetande massans välmående” då den låter ”folket delta i det goda kökets finesser som civilisationen reserverar för de sysslolösa”. Gastronomin måste med andra ord bli en civilisationskritik. För vad är civilisationen om inte matproduktionens långsamma industrialisering? Historiens begynnelse som brukar härledas till civilisationerna i tvåflodslandet, såsom Uruk och Akkad, är trots allt också jordbrukets begynnelse, vilket innebar en radikal omvandling av ätandets och födans kultur. Kanske kan man säga att det var först i och med civilisationens och därmed historiens uppkomst som ätandet blev kultur. Nu framträder mat, vilket antropologen Mary Douglas visar oss, som en kod för sociala förhållanden. Klassamhället är en typ av föda bland flera och kräver en omgestaltning av ätandets, och i förlängningen, gastronomins och hungerns villkor. En värld där ingen längre behöver vara rädd för att gå hungrig möjliggör därför en rekapitulation av de kosttabun som en gång strukturerade livet och som öppnade för en förståelse av människosläktet som något mer än ett djur som slåss för sin överlevnad, nämligen en varelse som likt allt annat levande är avhängig näringens fysik och metafysik.

 

Matens, matanskaffningens och matproduktionens industrialisering föser mänskligheten in i det vi kallar de kapitalistiska livsformerna, men behovet av föda öppnar också för en gemenskap där livets avhängighet av näringen uppdagar närheten mellan politik och metafysik eftersom ”näringen är identiteten av ande och natur”. Och insikten om denna närhet kan leda oss närmare den gastrosofi och politiska gastronomi som texterna i detta nummer hjälper oss att utveckla.

 

Annonser