Tidskriften Subaltern

Inledning till Subaltern #3 2018.

Strejkerna och studentprotesterna i Frankrike maj-juni 1968. Den heta hösten i Italien 1969. Det väldiga upproret i samma land 1977. Den ryska revolutionen 1917. De tyska revolutionsförsöken 1918 och 1919. Jubileumsåren 2017, 2018 och 2019. Dessa årtal binder oss vid händelser som sökte vägar ut ur det förgångna men som, sett från vår horisont, knuffade in den teknologiska civilisation som vår art växt samman med i en ny fas. Därmed lades grunden för det som med rätta benämnts kapitalets revolution och som kan ses som ett genomförande av det socialistiska programmet på kapitalismens grunder.

Vår värld sitter således fortfarande fast i det förflutna, och 1900-talets uppror och revolutioner som vi med kritisk blick besöker i årets sista två nummer har blivit museiföremål. Den radikala vänsterns och till och med stora delar av den kulturella offentlighetens ofta naiva fäbless för 1900-talets revolutioner, eller för den delen den utbredda nykonservativa fasan för alla försök till en radikal omgestaltning av samhället, är en fälla; en nostalgisk återvändsgränd som gör oss oförmögna att förstå vår tids utmaningar. Men varför återvända till Frankrike 1968 och Italien 1977 genom att framför allt lyssna på män och kvinnor som var där, nu när dessa händelser har blivit museala och när de inte längre på något sätt kan sägas vara levande?

Svar finns i de texter vi publicerar, men vi vill passa på att lägga ut en av flera möjliga ariadnetrådar som ingång i dessa tvillingnummer om 1900-talets revolutioner. Spåret vi följer är först och främst den fossilering av livet som det förgångna av nödvändighet medför. För den nostalgi som den en gång så upproriska arbetarrörelsens världar fortfarande väcker är i sig en förklaring till varför det är värt att återvända till 1968 och 1977 – om än bara för att erkänna att de politiska projekt och institutioner som präglade världen mellan 1917 och 1977, såsom demokratin, fascismen, nationalismen och socialismen, förlorat all substantiell mening. De politiska ideologier och institutioner som överlevt 1900-talet, hela den serie av vad den franske filosofen Jean-François Lyotard kallade stora berättelser, och däribland inte minst den återgång till nationalism i vilken vi sägs leva, lever inte det dubbla livet som tragedi och fars utan har uppenbarats för vad de kanske alltid varit: maktformer som har strukturerat en civilisation vilken bygger på arbete, klass och kapital. Det innebär inte att man kan identifiera demokrati med fascism, socialism med nationalism, men det medför att dessa ekonomiska och politiska komplex muterats till oigenkännlighet av den värld som reste sig efter att händelserna 1968 och 1977 visade sig innebära nederlag för alla dem som försökte storma himlarna.

Det slut för ideologiernas tidsålder som 1968 och 1977 kan sägas innebära, då strejkande arbetare världen över inte bara hamnade i konflikt med sina chefer utan även med arbetarrörelsens partier och fackföreningar, och då studenternas kamper lade grunden för förvandlingen av universitetet till vad filosofen Jeanette Colombel – som var med om att bygga upp det mytomspunna och år 1969 invigda universitet i Vincennes – har beskrivit som en borgerlig institution, är en dyrköpt mognadsfas för mänskligheten. 1968 och 1977 signalerar trots allt att människan träder in i en ny ålder, ett generaliserat och perverterat sannyasa, det livsstadium som enligt hinduistisk sed ska vara ägnat åt eremitliv och kontemplation men som för oss blivit en upptäckt av maktens nakna ansikte. Allt har erfarits, allt har upplevts, allt har framför allt genomlevts, inget finns kvar förutom den brist på uppgift som i dagens värld visar sig som ett påtvingat öde för de växande människomassor som inte längre är nödvändiga för den fabrikscivilisation vars slut 1968 och 1977 tillkännager.

1968 och 1977 tillhör inte vår värld. De tillhör en epok då det fortfarande fanns masspartier, då Sovjetunionen och realsocialismen inte hade gått under utan klöv världen i det kalla kriget, då Kina ännu inte var en nod i den globala fabriken och då en stor del av arbetarklassen i väst arbetade i fabriker och möjliggjorde en leisure class som inte likt dagens proletariserade bohem behövde oroa sig för framtiden. Kampen som präglade dessa år var i mycket en strid mot löpande bandets disciplin, en strid som generaliserades till en vägran av all form av domesticering. Dessa år satte igång en massflykt från partier och en kritik av institutioner vilka i sin oförmåga att anamma en ny livsdynamik lätt kunde anpassas till 1980-talets avreglering av marknaden och postfordistiska tjänsteproduktion.

Den påstådda tribalisering av samhället som vi sägs genomleva, och det inbördeskrig som skakar om denna världs härskarklass när nya partieliter föds och gamla dör ut, är ett tecken på att även den grand récit som kallas liberalism inte längre kan mobilisera som förr. I det politiskt ideologiska vakuum som är vårt tidevarv visar sig makten vara ren makt: en makt där ledare inte längre skäms över sin korruption utan tvärtom kan stoltsera med sin brist på skam och moral. Men världen drygt femtio år efter 1968, och något mer än fyrtio år efter 1977, är inte bara Benjamin Netanyahus, Donald Trumps och Jair Bolsonaros tidsålder utan även Barack Obamas, Jeremy Corbyns och inte minst Emmanuel Macrons epok, där den sistnämnde inte olikt de indignerade som ockuperade Spaniens och Greklands torg i tiotusental 2011 säger sig stå bortom höger och vänster. Maktens män och männen och kvinnorna som bekämpar dem söker sig bortom vad som anses vara förlegade tankemodeller och tycks sammansvetsade i en förfallsprocess som inte pekar mot någon framtida samhällsformation utan blottlägger den polisiära logiken i den gamla världens styrmodeller: höjda murar mellan länder och människor, prekariserad arbetsmarknad och ett alltmer avreglegerat finanskapital.

Att 1968 och 1977 föder vår värld, med dess hedonistiska människa som sett igenom upproret som en naiv metaberättelse men gång på gång visar sig vara kapabel att bejaka sitt värde som humankapital med eller utan militanta medel, behöver emellertid inte medföra ett försvar av polismakten eller en konservativ veklagan över den upproriska ungdomen. Vad som behövs är ett erkännande av att ett Gemeinwesen – en ny mänsklig gemenskap – som vissa upprorsmakare talade om 1968 och 1977, förblir en möjlighet, samt kanske ännu viktigare: en insikt om att nederlagen under denna tid sammanvävdes med faktiska segrar. Kampen mot arbete realiserades som stegrad och till sist permanent om än ofta dold arbetslöshet; striden för en ny och fri utbildning rekupererades som cybernetik; slaget om sexuell frigörelse omvandlades till en kamp för självförverkligande kompatibel med kapitalismens livsformer. Samtidigt är det ur denna närmast heraklitiska relativisering av skillnaden mellan framsteg och nederlag som nya möjligheter reser sig. De framträder för en människa som tvingas skörda de yttersta konsekvenserna av nederlagen för upprorsrörelserna 1968 till 1977, nämligen artens möjliga död. Människan kan inte längre vara säker på att hon överlever sin egen civilisation.

Det var mot denna bakgrund som den franske filosofen Jacques Camatte i en text om just 1977 utbrast att människan lever den yttersta domen och identifierade människans liv som ett slags golgatavandring. De italienska politiska teoretikerna Gianni Collu och Giorgio Cesarano hävdade i samma anda att cykeln 1968–1977 visade att alternativet inte längre stod mellan socialism eller barbari, utan ett nytt Gemeinwesen eller artens död genom en fortsatt ”civilisering” av framtiden. Poeten och redaktionsmedlemen Gustav Sjöberg väver i detta nummer samman en text utifrån deras Apocalisse e rivoluzione (1973). Genom dessa perspektiv försvinner skillnaden mellan Ayn Rand och Karl Marx, då bägge upptäcker hur den borgerliga subjektiviteten blivit generaliserad till en ”klasslös” varelse tvingad att slåss för sin överlevnad och för sina intressen. Thomas Hobbes devis om naturtillståndet som ett allas krig mot alla har realiserats som politisk verklighet. Vi är alla konkurrerande humankapital där reella och imaginära gemenskaper styckar upp vår art i en biologisk konkurrens om de resurser som behövs för att överleva. 1968 och 1977 var våldsamma fredsförklaringar i det ekonomiska krig som kallas marknaden.

Den våg av uppror som skakade om världen under åren 1968 till 1977, och som överträffades av en än mer militant och global kampvåg mellan 2008 till åtminstone 2015 med den arabiska våren 2011 som emblematiskt exempel, skapade kanske inte en ny värld men möjliggjorde, när röken lagt sig och repressionen tystat fienden, en ny människa. Människans antropologiska tillstånd, att vi inte bara lever i en stagnerad ekonomi utan att människan blivit redo för det planetära ålderdomshemmet, ställer henne inte bara med ryggen mot framtiden, utan tvingar henne också att se döden i vitögat. Den ackumulation av historia och klasscivilisation ur vilken 1968 och 1977 reser sig, uppenbaras som en dödlig fara men också som det enda hem mänskligheten känner till.

Alltmer illusionslös och cynisk, fasthamrad i identiteter som saknar reell mening, besatt av ett odefinierat ursprung, kedjas vår art vid sin historia just vid den tidpunkt då det förgångna uppenbaras som något odött. Idag, efter ideologiernas död, är det inte bara kommunismen som spökar utan alla ideologier och läror hemsöker oss från det förgångna, som något som vi varken kan lämna bakom oss eller tro på. Vi, och framför allt de som kommer efter oss, tillhör den framtida kyrkogård som världens växande proletariat reser över jordskorpan för att människan, åtminstone några generationer till, ska kunna överleva som ett verktygsskapande djur. En homo faber paradoxalt nog oförmögen till andra uppgifter och verk än bevarandet av det som är.

Det ekologiska medvetandet, den utbredda klimatångesten som inte sällan tar sig patetiska uttryck på våra kultursidor, och den påtagliga oron för framtida miljökatastrofer, har emellertid inte genererat en utbredd vilja att fly den moderna värld där överlevandet visar sig vara maktens sanning. Tvärtom, de nuvarande kriserna vittnar för det mesta om en vilja att överleva som det vi är. Att vår art blivit instängd i sin egen historia till den grad att vår civilisations slaggprodukter, såsom de moderna staternas radioaktiva avfall, kommer att överleva oss i miljoner år, förklarar varför vi har blivit historiska djur, varelser som tvingas vända sig tillbaka till tidigare historiska skeenden för att förstå sin samtid och som med varje blick på det förgångna åldras och förstenas av vad de ser.

Vi kan till synes inte komma bort från det som varit och trots, eller kanske på grund av, alla traditioners djupgående kris – en kris som fört oss mot vad som har kallats historiens slut – behärskas vi av en växande ackumulation av förgången om inte förlorad tid. Man behöver inte falla tillbaka på den freudianska myten om ett urtrauma för att notera hur olika generationer formas av händelser specifika för en viss tid samt hur dessa händelser och tänkandet som sådant är fastkedjat vid vår civilisations historia. Vår bild av framtiden har nästan alltid det förgångna som bakgrund och varje brott med det som har varit innebär i viss mening en omtagning av det förflutna. Själva revolutionsbegreppet har något nostalgiskt, och – för att använda den italienske mytforskaren och litteraturteoretikern Furio Jesis i detta nummer analyserade begrepp – inte sällan högerkulturellt över sig, då det ursprungligen betecknade en återgång, en rekapitulation av det som har varit.

Inom astronomin är revolution fortfarande begreppet för planeternas rörelser runt solen i enlighet med sina omloppsbanor, och den sociala revolutionen kan inte, som Karl Marx sa, lyckas ”förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna. De tidigare revolutionerna behövde de världshistoriska minnena ur det förgångna för att bedöva sig själva ifråga om sitt eget innehåll. 1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll”. Denna uppgörelse med det dödas makt över det levande har varit ledmotivet för den långa skara revolutionärer som velat skaka om samhället i sina grundvalar och – för att tala med den mytomspunne franske anarkisten Albert Libertad – befria världen från varje högtidsdag: ”Alla våra fester, alla våra högtider är årsdagar för massakrer och döda. Alla helgons dag är till för att glorifiera kyrkans helgon, allhelgonadagen för att se till att ingen död glöms bort. De döda far till olympen eller paradiset, allt enligt Jupiters eller guds vilja. De fyller ut det ’immateriella’ rummet och breder ut sig i det ’materiella’ med sina korteger, lits de parade och kyrkogårdar.”

Libertad såg inte att även religionens reliker var projektionsytor för en längtan efter en seger över döden, men han fångade något i sin kritik av den kult av kadavret som han menade kännetecknade den mänskliga civilisationen: människan tycks vara en grav, en varelse som under stora delar av sin historia lika mycket har umgåtts med de döda som med de levande. Mumifierad av sina fäders seder och bruk är vår art till synes oförmögen att befria sig från den värld som stängt inne biosfären i ett högteknologiskt fängelse. Men om Libertad fortfarande tillhörde den generation av revolutionärer som likt Marx menade att den sociala revolutionen inte kan ”hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden” tecknar texterna i detta nummer en annan väg.

Tillsammans pekar de på den i grunden metafysiska frågan om det möjligas relation till det verkliga, och sammantaget manar de sina läsare att vrida sig ur den realitetsprincip som omöjliggjort tanken på ett liv som inte först och främst vill överleva. Den fetisch av framtiden som Marx projekt av ren nödvändighet byggde på och som kampvågen 1968 till 1977 tillintetgjorde genom att uppmana till en radikal förändring här och nu, i detta liv, är omöjlig att återvända till. Men även den bejakelse av det oförmedlade som präglade upproren under dessa år har blivit en återvändsgränd, då vi sett hur de politiska alternativen utmynnat i meningslösa sekter och isolerade kollektiv. Kanske finns räddningen i vår arts växande insikt om dödens realitet, om att människans civilisation mycket väl kan överleva henne? Om Camatte har rätt i att vi lever den sista domen måste vi säga att det var länge sedan vår värld var en kult av kadavret. I dag, när kriser och miljökatastrofer ställer oss inför kolossala utmaningar, härskar lika mycket en besatthet av livet. Vi gör allt för att överleva som det vi är. Men 1968 och 1977 uppmanar oss i stället till att leva ett annat liv. Kanske kan därför den relativisering av det levande och det döda som minnet av förlorade möjligheter för med sig, utgöra grunden för en rekapitulation av det som ännu inte skett, nämligen den omvandling som så att säga sliter världen ur dess gång och ger utrymme för något verkligt nytt? Det är frågor som dessa som 1968 och 1977 ställer till vår värld genom att signalera möjligheter som aldrig realiserades, till exempel ett tänkande för en mänsklighet trött på att överleva. Bara därigenom kan förlorade revolutioner och misslyckade revolter lägga grunden för en livsdynamik som inte nostalgiskt söker sig till det förgångna eller utopiskt förvillar sig i det framtida utan här och nu söker en förbindelseled mellan det som var, är och ska komma.

Det är utifrån denna nya sensibilitet och tidslighet som Jeanette Colombel 1970 ställer frågan om vad filosofi kan innebära efter 1968. Jacques Wajnsztejn, en av de drivande i den beryktade franska 22 mars-rörelsen som präglade upproren i Frankrike 1968, beskriver i sin tur hur kamperna under dessa årtionden provocerade fram en radikal förändring av kapitalismen, medan den redan nämnde Jacques Camatte, som även han var aktiv under upproren, diskuterar hur själva revolutionsfenomenet kan bli ett nostalgiskt element som hindrar en spontan omkullkastning av det bestående.

Efter dessa tre texter, vilka alla utgår från Frankrike, vänder vi oss till Italien. Gianfranco Sanguinetti, som hade nära band till Guy Debord och situationisterna och som Gustav Sjöberg presenterar närmare i numret, skriver i en pamflett under pseudonymen Censor om hur kommunistpartiet i Italien fungerar som ett effektivt verktyg för att domesticera arbetarklassen och återställa ordningen. Utifrån det irreducibla avstånd mellan män och kvinnor som produceras av sexualhistorien presenterar den feministiska teoretikern Lea Melandri å sin sida en grundläggande kritik av den klassiska vänsteranalys som gör gällande att den ekonomiska sfären är bestämmande för människornas liv. Melandris text, hämtad ur hennes viktiga bok L’infamia orignaria, kan sägas vara emblematisk för den starka feministiska våg som präglade det italienska sjuttiotalet.

Därpå följer ett tredje block av texter, som på olika sätt kastar ljus över upprorsåren mellan 1968 och 1977. I sina marginalanteckningar om den italienske teoretikern Furio Jesis begrepp ’högerkultur’ och dennes reflexion över Bachofen och antiken (se Subaltern #3–4/2017) reflekterar Gustav Sjöberg över möjligheterna av ett skrivande bortom den västerländska poesins högerkulturella fundament. De två avsnitt som vi översätter ur Jean-François Lyotards, enligt egen utsago, elaka bok Économie libidinale (1974), med vilken han bland annat gör upp med sina forna kamrater i den revolutionära gruppen Socialisme ou Barbarie, knyter an till en liknande problematik. I ett kompromisslöst angrepp på Jean Baudrillards kritik av kapitalismen och den politiska ekonomin söker Lyotard en utsiktsplats från vilken såväl det kapitaliserade livets grundläggande dynamik som de flyktlinjer som pekar i en annan riktning kan framträda.

Sammantaget söker texterna i detta nummer efter en livsdynamik som inte förlägger förändringen till en avlägsen framtid men inte heller förlorar sig i ett bejakande av det omedelbara eller det förgångna. Vad som behövs tycks tvärtom vara en temporalitet där det som varit inte suddas ut utan omtas igen och igen i en återkomst av de möjligheter som historien ständigt skänker som gåvor till de framtida. På detta sätt kan revolutionsbegreppet försvaras i en tid då mänskligheten inte tycks kunna börja leva utan att planeterna lämnar sina omloppsbanor. En sådan epokgörande förändring skulle kunna befria det verktygsskapande väsen som förvillat sig långt in i civilisationen och där förlorat kontakten med såväl det döda som det levande.

Red.