Anteckningar om det apolitiska

januari 25, 2019 Anteckningar om det apolitiska

Till Subaltern 2010 #2 bad vi filosofen Laurent Dubreuil skriva en vidräkning av det politiska som han senare utvecklade i sin bok The Refusal of Politics. Nio år senare återvänder vi till denna text i och med arbetet med ett kommande nummer som bland  handlar om de så kallade gula västarna och den legitimitetskris som präglar staterna världen över. I en sådan oro, menar Dubreuil, väcks inte bara politiken till liv utan även jakten på det sant apolitiska.

***

ANTECKNINGAR OM DET APOLITISKA

L. DUBREUIL

1. Den mest närliggande och förnuftiga lösningen på socialt missnöje tycks vara ett omvandlande av vissa orsaker, följder och aktörer. I mer allvarliga fall är den rekommenderade behandlingen ett gigantiskt omorganiserande av kraftförhållanden, en metabol av maktrelationer. ”Från mörker stiga vi mot ljuset” lovar Internationalens
första vers, och följande traditionen som inleds av abbé Sieyès (1) kan kören fortsätta ”från intet allt vi vilja bli”. Hur än samhällsomvandlingens våld gestaltar sig – och vi får tillstå att vi sedan ett sekel tillbaka sett ett otal varianter på detta; allt mellan det koloniala oket till den silkesvantade förvandlingen, mellan bananrepublikens diktatur till det byråkratiserade proletariatets dito, mellan kosmetisk förändring à la Obama till den integrala polisstaten, mellan ett allomfattande folkmördande raseri till folkliga kamper – förblir spelplanen där denna förändring utspelar sig trots allt densamma. Med andra ord, att omvandlingen alltid och överallt hör till politikens område; det enda som förändras är definitionerna av detta område, som från att ha avsett statligt styre och representationspolitik börjat avse insurrektionell kamp, levnadsformer eller revolution. I samtliga fall, trots de enorma skiljaktigheterna, återfinns en gemensam nämnare: kanaliserandet av missnöjet, av obehaget, av vägran, via det politiska handlandet. Detta handlande kan sedan ta en förvaltande, blodig, molekulär, skådespelsartad eller annan form. Men bortom, eller hitom, eller utöver det politiska anspråket kan också avvisandet av politikens elände och av det politiska som sådant göra sig hört. Närmare bestämt begäret efter att desertera, önskan att göra sig av med politiken, att inte endast klara sig utan polisen, utan också utan politiken, politikerna, det politiska.

2. Förvisso, vi är i allmänhet dresserade på så vis att denna konsekvens, och det medföljande tvivlet, måste framstå som absurda. Av instanserna som utverkat denna dressyr kan jag här inte ge annat än en alluderande och förkortad lista, fri från exempel, men jag tror att det för läsaren vore en enkel sak att göra sig en bild av de punkter som ett dylikt index skulle omfatta. Dresserade av den biologiska programmering som gör oss till sociala och konformistiska djur, djur vars konflikter, intressen och felsteg ”naturligt” regleras inom en organiserad samhällskropp; av våra institutioner för formatering, exempelvis skolans bildande eller tänkandets övergång till informatik; av det tjugonde århundradets epistemiska (2) seger, som av tron på att politiken är en oundkomlig dimension av vårt liv har gjort en apriorisk sanning, och därmed på förhand bestämt riktningen som kommer att tas av den som händelsevis råkar grubbla kring dessa problem. Sålunda och oupphörligen dresserade, genom nämnda manövrar och genom ett otal andra, – dompterade också av det uppenbara intresse som vi, så snart vi är det minsta lilla integrerade, har av att inte alltför ivrigt drömma om ett uppbrott av dylik radikalitet. Vi drar oss från att gå så långt som att förkasta politiken. Men likväl, och dagligen, eller nästan, utan att fullt ut tillstå det, antyder vi gester i denna riktning; likväl hittar vi överallt representanter eller vägvisare för ett omöjligt utträdande, som vi igenkänner som sådana och som vi fruktar. Situationen som följer av detta kommer att bestämmas av frågan om förutsättningarna vi besitter för att tänka postulaten för, formerna och genljudet av det quitus (3) som gavs åt politiken – frågan: handlar det om att göra mer, bättre eller mindre av detsamma?

3. Så snart denna fråga ställs kommer – och jag överdriver knappast – en myriad motargument den tillmötes, och det skulle krävas åtta tjocka volymer för att äga intrycket av att ha gett dem en tillfredställande, systematisk behandling, men efter vilket, i slutändan, allt långt ifrån skulle vara sagt, vilket skulle kräva supplementband av ytterligare repliker … Kort sagt: en enorm polemikmaskin som så småningom skulle sluka den energi som vägrandet kräver. Inom ramarna för denna artikel är det fruktlöst att försöka bemöta motargumenten, och vi har mycket att vinna på att låta framställningen obehindrat följa sin bana. Men jag vill trots detta kort nämna en invändning, en invändning som i sig innehåller andra och som på ett instruktivt vis illustrerar den onda cirkel som samtida reflexioner kring det politiska vanligtvis befinner sig i: förblir inte avvisandet av det politiska politiskt? Är det inte i sig självt en paradoxal och ohållbar politik? Om det redan på förhand är bestämt att allting är politik så är detta förvisso fallet, men eftersom vår avsikt är att upphäva denna vid en viss historisk tidpunkt konstruerade a priori kommer man tillåta mig att jag i denna diskussion inte uppehåller mig vid det eventuella, osannolika, värdet av en dylik fördom. Invändningen skulle annars infinna sig om att detta avvisande alltid är strategiskt orienterat, eller att apolitismen bakom en fasad av neutralitet döljer väl avgränsade
intressen, eller att utträdandet ur det politiska rent formellt är ogörbart, och endast kan ske under symboliska former.

Men att hävda att ”nej” nödvändigtvis, på ett eller annat sätt, är ett politiskt nej är ett simpelt utvidgande av pan-politismen, en ståndpunkt som man antingen kan förstå metafysiskt (en struktur som skulle determinera det reella hos en gest, en attityd, ett ord etc.), eller utifrån empirin som konstaterar att denna position rent faktiskt är den dominerande, och att den, vad mer är, inte är annat än en omskrivning av den som hävdar majoritetens rätt – att vårt quitus är i minoritet bland minoriteterna är också tämligen uppenbart. I bägge fallen har pan-politismen obestridliga trumfkort, och detta i en utsträckning som gör det meningslöst att försöka positionera sig i relation till majoritetens ståndpunkter. Om till exempel också flyktförsök vore att förstå som vapen i en kamp (någonting som för stunden kvarstår att belägga), så finns det inget som bevisar att en sådan kamp restlöst skulle gå att återföra till politikens arena. Vi återkommer till dessa frågor.

4. Anklagelsen om apolitism är mångsidig. Detta beteende, så snart det besitter effektiv konsistens, vilket inte är vanligt, kan vara ett sätt att isolera ett händelseförlopp genom att måla det i färgerna av en skamlig neutralism. I dess farligare varianter är dock en dandys eller en punkares apolitism ett sätt att översvämma ett samhälle med tecken på dess sönderfall. Detta är dock någonting som utan svårigheter samsas med en reaktionär position (som hos Baudelaire), eller med detta besynnerliga samförstånd som råder mellan ordningsmakten/marknadskrafterna och de ”laglösa” (se exempelvis vissa randexistensers i slutändan ”installerade” ställning, eller Sex Pistols framgång). Här kan det återigen konstateras att den uppslitande kraft, det förakt och det steg åt sidan som dessa undantag utgör inte helt suddas ut av den politiska approprieringen (4) av dem. Tvärtom, sett från närmare håll visar det sig att apolitismens kristalliserande till funktion eller uppdrag, och finalismen som detta innebär, utgör ett hierarkiskt inhägnande av det som undslapp maktens sfär. Konstaterandet att denna apolitik är undflyende, grundlös och utan en egen ort bör dock inte förstås som en vilja att vederlägga fenomenet i stort.

5. Hur ska man nå en bild av denna apolitikens flyktiga atopi? (5) Här, som annars i denna text, ber jag att man förstår mig provisoriskt, eftersom jag inte kan göra anspråk på en avgjord förståelse av dessa frågor; men jag vill likväl inte avsäga mig uppgiften. Apolitiken vore alltså avhängig en deiktisk (6) vägran som möjliggör affirmationen av en utsida. Icke-platsen öppnar sig genom en konstituerande gest som består i avvisandet av det befintliga, och som visar och blottlägger inkoherensen, tomheten och faran i idén om en ”politisk sak”. Med detta, den deiktiska vägran mot en viss situation eller auktoritet, kommer de konventionella band som håller samman ett samhälle att hotas upplösas. Det samhälleliga diktatet försvarar sin organisationsform – politiken – genom att uppmuntra till ett relativiserande av kritiken genom att återföra den till en regional och förment avgränsad sektor. När slaven Epiktetos, om vi tror legenden, förblir likgiltig inför sin krossade fot och menar sig vara friare än sin herre tack vare dennes vrede och maktposition; när, åtskilliga sekel senare men i samma anda, Julien Coupat från sin cell via Le Monde låter världen förstå att ”dagens samhälle (…) närmast framstår som ett misslyckat fängelse”; (7) då, och i liknande situationer vacklar den politiska ordningen och dess definitioner av frihet, rättvisa och ”det samhälleligt goda”. Men i de flesta fall rinner dock dessa stunder av uppbrott ut i en specifik form av politik, med andra ord i upprättandet av en politisk praktik (föraktet för idén om en res publica (8) och/eller upptagenheten vid ”omsorgen om sig” i stoicismen, från Marcus Aurelius till Foucault; en möjlig insurrektionell politik hos Coupat, som vi återkommer till nedan). Affirmationen av en utsida är den kritiska punkten; brottet med politikens omnipresenta, omnipotenta
dominans. Det är inte … det är …

6. Det är inte av nödvändighet som det politiska är vårt livs ledmelodi. En passionerad
vänskap – utan varken lag eller logik, som är okunnig om mått och kvantiteter, som lämnar jämlikhetens ståndpunkt till förmån för det inkommensurabla, (9) som inte ens förbinder sig att fortleva, som genom sin blotta förekomst låter oss se de ”med-borgerliga” eller ”sociala” bandens groteska otillräcklighet och futtigheten i den väsentligen militär-politiska uppdelningen vän och fiende – ogiltigförklarar från början samhällets nödvändiga kalkylerande. Och trots att den är inklämd i de ekonomiska och sociala processernas skruvstäd så kommer den oundvikligen att skapa en öppning, en plats: apolitikens negativa, obestridligen ömtåliga och efemära plats.

Dylik vänskap angår inte etiken eftersom den förblir omöjlig att inlemma i en diskurs eller en praktik, vilka, i egenskap av etiska, definitionsmässigt måste gälla för annat än enskilda fall, för annat än det extraordinära. Vidare är apolitiken inte en ”sfär”, och skapas heller inte genom ett enkelt icke-sammanfallande med den politiska domänen. Det vore exempelvis fåfängt att hävda att den konstnärliga praktiken (förutsatt att den
kunde hållas åtskild från produktionen av Staden) tack vare sin konstitution vore en apolitik –, även om dess utsagoposition ofta har beröringspunkter med viss antipolitik, någonting som, lite väl kategoriskt, kommer till uttryck hos Adorno.

Jag vore benägen att tro att etiken vid upprepade tillfällen av filosofin har getts rollen att blidka politikens hegemoniska strävanden. Hos Aristoteles sker detta med ytterlig subtilitet. Aristoteles som, genom att formulera etiken på en politisk grund, och politiken på en etisk, kom att öppna upp ett oväntat, onämnbart och likväl väsentligt diskursivt rum utifrån vilket han (någonting som både sägs och förblir osagt hos Aristoteles) kan identifiera en utsida till politiken; en extremt vågad position som säkrar ett oberoende åt det teoretiska livet samtidigt som den försöker minimera den vägran och den missämja (stasis) som detta rum öppnar för. Hos Epiktetos är etiken på samma gång ett våldsamt utträde ur den gängse politiken (herrarnas och slavarnas politik), och ett politiserande av det på sin egen suveränitet tungt vilande jaget. Denna etik är alltså inte annat än ett internt förskjutande av det politiska som ytterligare befäster subjektivitetens ointagliga fästning. I dag är upphaussandet av etiken i relation till politiken legio, någonting som förmodligen bör förstås som en ideologisk strategi syftande till att förekomma avvisandet av det politiska i dess traditionella form genom introducerandet av ickehierarkisk, självförvaltad underordning.

7. Apolitiken springer ur, å ena sidan, det deiktiska vägrandet, å andra affirmationen av en utsida. Det förstnämnda taget för sig garanterar blott det enkla protesterandet, som förvisso kan vara såväl värdefullt som välgörande, men som icke desto mindre är av en notorisk otillräcklighet, och försvarslöst inför den rekupererande motreaktionen. (10)Det sistnämnda taget för sig är en position som svarar mot en måttlighetstaktik och behovet av nogräknad organisation. Apolitiken är inte det mer-än-politiska transcenderande som situationismen sökte, som än i dag kvarstår som underförstådd paroll för mer än en ”radikal” tänkare. Snarare bör den förstås som någonting som läggs till politiken och på sätt och vis dubblerar den. Sålunda förstådd kan den inte sägas förändra den rådande ordningen även om den, utifrån sin vägran, tar del i levandets implicita insurrektionalism. Detta handlande kan inte på något vis förstås som ”symboliskt”, åtminstone inte med mindre än att man med maktens auktoritet har bestämt sig för att verkligheten är politisk (och vice versa).

8. Vilket inte ska förstås som att allt är egalt, eller som att det vore ett alternativ att verka för ett utplånande av politiken en bloc, men att det utöver allting som det, enligt det sunda förnuftets diktat, handlar om att uppnå inom den rådande situationen, också gäller att vårda den apolitiska erfarenheten, att inte underordna denna erfarenhet den kommande revolutionen. Det finns ord, reflexioner, känslor, konstverk och kroppar som vägrar, affirmerar, verkar, öppnar upp. Och det finns också annat, som mänskligheten
tillåter och som långsamt mördar oss. Det kan inte vara fråga om att välja mellan de två eftersom vi inte vore det vi är om vi klarade oss utan härskande och död. Men likväl finns ingenting annat än vi själva som tvingar oss att göra denna uppdelning, att däri se två läger och välja det ena, etc. Utmaningen är för oss att förbli i politiken på ett sätt som låter det apolitiska fortleva.

9. Jag är osäker på om det motsvarar någonting verkligt, men här och var ser jag en viss ”generation” omnämnas, min egen tror jag, som inte längre skulle stå ut med detta obscena, konsensuella, elektroniska, opportunistiska, (post-)koloniala samhälle. Jag tvekar angående möjligheten att ”vi”, människorna i min ålder, födda och uppvuxna i en permanent social-ekonomisk kris och som avsvurig sig allt, kommer att utveckla ett ärorikt, heroiskt handlande. Bland de människor i min ålder som jag känner, födda i denna permanenta ekonomiska och sociala kris, som har avsvurit sig allt, tvekar jag angående möjligheten att åt ”oss” finna ett sådant handlande. Men inte desto mindre kunde det hos dessa individer, samtida till kapitalismens intet, till de gamla byråkratiska systemens sammanbrott, till anti-imperialismens intighet, till kolonialismens överlevande av sig själv, till polisstaternas fortsatt goda hälsa, till det kommunikativa handlandets tomhet, – hos dessa individer finnas en vrå där idén kunde installera sig om uppgiften vi har att förkasta fasans bekvämlighet, utan att vi därför omedelbart
måste alliera oss med partianslutna militanter, partisaner och guérilleros. Vi skulle då förse oss med möjligheten att undvika kanaliserandet av detta till en av ordningen determinerad antipolitik, må vara aldrig så ”alternativ”. Ja, möjligtvis. Svårigheten förblir dock att agera mot detta och alla andra ramverk, för de rum inom vilka ett ifrågasättande enklast artikuleras är också de rum där detta ifrågasättande mest effektivt kan isoleras och stympas (partierna, fackföreningarna, NGO:s (11). Internets spridning tycks inte i mycket ha ändrat detta förhållande, även om vissa intressanta utvecklingar har noterats. När den iranska oppositionen nyligen omvandlade Twitter från att ha varit ett kontrollinstrument i vår tids självförvaltade och ”mjuka” totalitarism till att tjäna deras rörelse fick vi ett exempel på en intressant kursändring, en som dock inte i sig kan sägas vara bärare av nya organisationsformer. Varje form av organisation, gammal eller ny, är apolitikens dödgrävare.

Denna situation, tillsammans med det tungt vägande arvet från 1967–1969, kunde förklara framgången som kommunitarismen (12) och insurrektionalismen (13) rönt i ”vår” generations extremistiska strömningar, något som ”Den osynliga kommittén” (14) vittnar om. Insurrektionalismen tycks garantera flödet i en viss form av kollektiv handling; och kommunen kan omedelbart deklareras tillsammans med människor som förenas av en gemensam kärlek och vilja. Denna rönta framgång kommer, som jag förstår saken, ur ett idealiserande, en glömska av den repressiva makt som finns i varje etablerad sammanslutning, och en glömska av kravallens oundvikliga, nakna våld (politikens animala fysik). Men om alternativet är att vänta sig underverk från Partiet, Staten eller Internet så är förvisso denna glömska en risk värd att ta. Hur som helst, den apolitiska öppningen har inte vad som krävs för att få ett varmt välkomnande bland samhällsförändrarna, vore det så i den minst rigida och toppstyrda miljö. Allting leder oss att tro att denna, med en strategisk benämning, ”harmlösa” icke-plats är av en tillräckligt störande natur för att politiken som heligt mandat måste åta sig uppgiften att utrota den. Fördelen, tänker ni er, är att vi inte kommer be om tillåtelse för att älska och tala bortom här och nu.

10. Det finns inget program, knappt ett projekt, som affirmerar att det utöver alla politiska strävanden och manövrar kan finns en erfarenhet, vår egen obetvingliga erfarenhet.

Översättning: Rikard Johansson

(1) Emmanuél Joseph Sieyès (1748–1836), fransk revolutionspolitiker och präst. Föfattare till den berömda pamfletten Qu’est-ce que de tiers état? (”Vad är tredje ståndet?”). Här och i det följande är noterna redaktionens anmärkningar.

(2) epistemisk – adjektivisering av substantivet episteme som etymologiskt kan härledas från grekiskans verb ἐπίσταμαι, att veta. Michel Foucault använder sig av begreppet épistémè i Les Mots et les choses för att beskriva det historiska a priori som bestämmer samhällets diskurser och kunskapsformer inom en given epok. Dubreuil argumenterar för att det politiska som sådant är en epistemisk konfiguration som behärskar vår tillvaro och strukturerar vårt tänkande. Politiken är inte ett oföränderligt öde utan en historisk a prioriform, ett episteme.

(3) quitus – ett juridiskt begrepp för ansvarsfrihet. Dubreuil använder sig av begreppet för att beteckna hur politikens väsen som sådant sällan frågas ut, utan hur det politiska ständigt förutsätts vara ett enhetlig och totaliserande begrepp som frikänns ansvar från
sina egna misslyckanden. Det är sällan politiken som sådan som kritiseras, utan blott en viss typ av politik som skärskådas.

(4) appropriering – från latinets ad proprius, att tillägna. Appropriering är ett begrepp som används för att beskriva en process av tillägnande, för Dubreuil fungerar politiken approprierande då den sluter inne fenomen i processer och mekanismer som stämplar dem som politiska.

(5) atopi – från grekiskans ατοπία som kan översättas som platslöshet, ovanlig, felplacerad, speciell. Dubreuil använder begreppet för att betona apolitikens platslöshet, dess oförmåga att konstituera en given punkt i en samhällelig process eller diskurs.

(6) deiktisk – av det grekiska ordet deixis. Deiktisk används som beteckning för ord eller uttryck som ändrar syfte efter sitt sammanhang. Det apolitiska är som sådant deiktiskt för Dubreuil då begreppets innehåll är givet av den kontext som det uppstår i.

(7) Julien Coupat, påstådd upphovsman till pamfletten Det stundande upproret (Pluribus, 2010) som vi publicerade ett utdrag ur i Subaltern 3:2009, se vidare artikeln ”Metafysisk oro” i föreliggande nummer, s. 36.

(8) res publica – latin för ”i folkets intresse”, de antika romarnas beteckning på staten.

(9) inkommensurabla – från inkommensurabilitet, en vetenskapsteoretisk term för att beskriva tankemönster som inte kan ställas i relation till varandra och som därmed är ojämförliga. Dubreuil använder begreppet i en vidare bemärkelse för att beskriva processer av ojämförlighet och måttlöshet och som därmed trotsar det politiska.

(10) rekupererande /rekuperering – att ”fånga upp”, återhämta, integrera något. I politisk teori syftar begreppet ofta på det etablerade samhällets försök att neutralisera potentiellt subversiva företeelser ”inifrån” och därefter utnyttja dem för egna syften. Politiken är en rekupererande process för Dubreuil då den annekterar sin ”utsida” och inlemmar den i en politisk logik.

(11) NGO – Non-governmental organization, en form av icke-statlig organisation som verkar utifrån kommersiella eller ideella syften.

(12) kommunitarism – filosofisk teori som motsäger sig liberalismens individcentrering genom att betona samhällets och omgivningens betydelse för den mänskliga samvaron. Teorin är ofta konservativ och högerinriktad, vanligtvis influerad av Hegel och Aristoteles. Dubreuil har emellertid mer specifikt de kommuner och husockupationer som organiserats runtom i Frankrike i åtanke, det mest kända exemplet är kommunerna i den lilla byn Tarnac.

(13) insurrektionalism – från insurrektion, uppror. En upprorsteori som ofta fokuserar på informell organisering, vägran av alla förmedlingar och politisk kompromisslöshet. Inom anarkismen har det utvecklats en s.k. insurrektionell anarkism som är en förhållandevis stark strömning i Italien och Grekland. En av den insurektionella anarkismens viktigaste teoretiker är Alfredo Maria Bonnano (f. 1937) som greps av grekisk polis förra året efter ett bankrån. Dubreuil syftar emellertid på den insurrektionella pamfletten Det stundande upproret.

Annons

• Lämna en kommentar
• Posted under Uncategorized