Skip to content

Tidskriften Subaltern

Allt som människan hittills har företagit sig och gjort var inget annat än ett NEDERLAG!!!! En ny civilisation! Omedelbart!

Monthly Archives: maj 2019

us_bodenbild_annie_france_harrar_rdax_500x374

Inledning till Subaltern 4, 2018. (Det årets nummer kan köpas här.)

Mer än hälften av världens befolkning bor i urbana regioner, och de allra flesta av dem i de megastäder som sträcker sig från jordens yta och förenas i de globala distributionsnät som utgör kapitalismens infrastruktur. År 1950 var dessa städer främst belägna på industrialismens kärnkontinenter, Europa och Nordamerika. Idag antar de flesta forskare att majoriteten av världens länder kommer att vara befolkade av stadsbor år 2050. Detta kan ses som ett förebud om kapitalismens livsduglighet, men också som ett tecken på dess pågående sönderfall. Under kapitalismens tidiga expansionsfas drevs människomassorna bort från landsbygden till det hårda och monotona arbetet på fabrikerna. Idag fortgår urbaniseringen utan att de nyblivna stadsborna kan räkna med att få ett arbete. Man flyr undan arbetsbristen på landsbygden och möter oftast storstädernas massarbetslöshet.

Urbaniseringens huvudsakliga drivkraft är likväl fortfarande fabriken och företaget, dessa två former utan vilka vi inte hade haft någon modern mänsklighet – vår sönderproletariserade Homo sapiens sapiens som idag har svårt att föreställa sig, och än mindre förstå möjligheten av, en annan ekonomi än den som bygger på dubbel bokföring och apparaternas tekniska envälde. Denna oförmåga att se igenom och bortom vad den tysk-judiske ekonomen och filosofen Adolf Caspary på 1920-talet kallade maskinutopin föranleder vändningen till den ryska revolutionen 1917 och de tyska revolutionsförsöken under åren 1918 och 1919 i föreliggande nummer av Subaltern. Dessa händelser signalerade nödvändigheten av ett annat bruk av maskinerna, men de resulterade i ett cementerande av en utvecklingsgång som enligt Caspary var lika obönhörlig som oundviklig. I alla fall så länge det han i sin negligerade studie Die Maschinenutopie (1927) kallade ”överensstämmelsemomenten mellan socialism och kapitalism” inte ifrågasattes.

Därför vänder vi nu, hundra år senare, tillbaka till dessa händelser för att undersöka vägar som aldrig togs. Numret inleds med en översättning av de avslutande sidorna i Casparys bok om maskinutopin. Därifrån vänder vi oss till Karl Marx via den italienske historikern och sociologen Pier Paolo Poggio, som på 1970-talet var delaktig i den italienska miljön runt tidskriften Ludd men också stod den franska tidskriften Invariance nära. Han var en av de första att studera den Marx som på äldre dagar satte sig in i frågan om den ryska bondekommunen, Obschinan. Mot slutet av sitt liv började Marx nämligen teoretisera möjligheten av en agrar kommunism – en egendomsgemenskap som förvisso tillägnade sig modernitetens landvinningar men undvek den stålets och betongens väg som skulle prägla 1900-talet, och som Marx själv i ett tidigare skede hade betraktat som mer eller mindre nödvändig för världens alla nationer. I förordet till den nya utgåvan av sin bok om Marx och Ryssland, La rivoluzione russa e i contadini (2017), visar Poggio hur den äldre Marx lade ned arbetet med Kapitalet för att i stället lära sig ryska. Marx inledde ett intimt samarbete med de ryska revolutionärer som argumenterade för att egendomsgemenskapen bland bönderna var en nyckel till ett postkapitalistiskt samhälle i Ryssland.

De brev och texter om den ryska bondefrågan som Poggio använder gör det tydligt hur den tyske ekonomikritikerns verk om det kapitalistiska produktionssättet innehåller frön till en mer grundläggande kritik av kapitalismen som en industriell civilisation. Denna kritik och dess konsekvenser var något som den italienske teoretikern och före detta ledaren för kommunistpartiet Amadeo Bordiga tog upp redan på 1950-talet – något som vi redovisade i Subaltern #1–2/2016 – när han mot sin tids produktivism argumenterade för att socialism måste innebära avskaffandet av fabriken och staden, och därigenom utgör en planerad nerväxt av ekonomin. Men redan tio år efter den ryska revolutionen hade alltså Adolf Caspary, och den krets av judiska filosofer som han tillhörde, angripit kapitalismens och socialismens överensstämmelse: fetischeringen av maskinen och tekniken som vägen ut ur kapitalismen.

Långt före dagens miljödiskussion varnade Caspary på 1920-talet för att kapitalismens och socialismens gemensamma maskinutopi skulle leda till en peak everything-situation där naturresurserna äts upp av en växande urban mänsklighet och dess industriella ekonomi. Därför, menade han något dunkelt, måste det kapitalistiska produktionssättet övervinnas med en ekonomi som är grundad i människans biologiska liv snarare än i fabriken.

”Vi håller på att lära oss att jorden är en plats för livet, och inte för den yttersta domen”, dessa kanske väl optimistiska ord från den ryske författaren och revolutionären Nikolaj Tjernysjevskij förenar flera av de andra tänkare som vi uppmärksammar i detta nummer. Om 1800-talet inledde stadens och fabrikens epok, som kanske närmar sig sitt slut, blev 1900-talet det industrialiserade masskrigets tidevarv. Detta var ett århundrade då staden, fabriken och företaget förvandlades till regelrätta slagfält. I samband med vad som skulle bli slutet på första världskriget ockuperades fabriker, kvarter och land i Ryssland av beväpnade industri- och jordbruksarbetare som krävde bröd, land och fred. Men den allians mellan bönder och arbetare som Marx och de ryska populistiska revolutionärerna hoppades skulle leda till en återvitalisering av bondekommunen krossades. I stället lade den nya bolsjevikregeringen snabbt grunden för en massiv industrialisering av Ryssland. En utveckling som skedde till priset av ett oerhört lidande.

Revolutionen i Ryssland 1917 och revolutionsförsöken i Tyskland 1918 och 1919 kan emellertid inte enbart ses som tragedier och misslyckanden. Tack vare de tyska sjömän som i november 1918 arresterade sina officerare i stället för att attackera den brittiska flottan kunde det första världskriget upphöra. Revolutionerna gav världen möjligheten att sluta fred. Men medan de ryska revolutionärerna tog makten genom att upprätta sovjeter, arbetar- och bonderåd, slogs de upproriska tyska arbetarna ned av den koalitionsregering som den tyska socialdemokratin, SDP, hade bildat tillsammans med högern 1919. Detta, menar konstvetaren och den politiske teoretikern Paul Mattick i en artikel som vi publicerar i detta nummer, lade grunden för den fascistiska reaktion som skulle mobilisera Tyskland till ännu ett imperialistiskt krig. Denna händelseutveckling, som författaren Franz Jung skildrar i en ödesdiger text som vi lät översätta i Subaltern #4/2016, utgör en möjlig fond mot vilken de texter som samlas i detta nummer kan läsas.

Den som vänder tillbaka till den ryska revolutionen 1917 och de tyska revolutionsförsöken 1918 och 1919 ställer sig på tröskeln mellan en förindustriell och en industriell värld. Dessa omvälvande år som markerar slutet på tsarismen i Ryssland och kejsarväldet i Tyskland rymmer en frenetisk politisk och konstnärlig aktivitet. Och som så ofta kan vi just låta konsten och poesin avläsa historien för att verkligen förstå vad som står på spel. Den ryske avantgardistiske konstnären och konstteoretikern Aleksej Gan, som tillhörde de anarkistiska grupper som kritiserade bolsjevikerna från vänster, såg de energier som en industriell utveckling i Ryssland kunde generera. Han försvarade en politiskt och estetiskt militant konstruktivism som skulle vara ett integrerat moment i konstruktionen av en radikalt annorlunda värld, men likt så många andra ryska revolutionärer sattes han i läger och avrättades till sist 1941. Till detta nummer har vi låtit översätta ett utdrag ur Gans makalösa Konstruktivizm, en både uppsluppen och intensivt metodisk uppgörelse med själva grundvalarna för det västerländska konstbegreppet.

Det är konstnärer som Gan som fått konstteoretikern Boris Groys att beskriva det ryska avantgardet som en politisk aktör som likt de ryska bolsjevikerna kämpade för en absolut och industriell förvandling av världen. I samma anda argumenterade den österrikiske biologen Paul Kammerer, en socialistisk lamarckian som blev inbjuden till den unga Sovjetrepublikens vetenskapliga akademi, för en biologisk politik som skulle tämja livets krafter. I en viktig text från 1919 om den tyska revolutionen försvarar han en mekanistisk filosofi som överskrider motsättningen mellan natur och kultur, ande och kropp, och som skulle lägga grunden för en monistisk politik.

I ordalag som förbinder honom med många av vår tids nymaterialister, lägger Kammerer fram programmet för ett tänkande där det sociala framträder som ett biologiskt faktum, och prövar att skriva en revolutionens och gatustridernas naturhistoria. Konstnärlig och filosofisk spekulation sammanfaller vid denna tid, som Groys konstaterar, i en totalitär dröm om att göra allting nytt; en dröm som Kammerer tveklöst delade. Men som journalisten Christian Semler visar i den artikel om Kazimir Malevitj som vi publicerar i detta nummer, hoppades Malevitj och många med honom snarare på den agrara kommunism som Marx betraktade som en reell möjlighet. Utifrån detta perspektiv ställdes revolution så att säga mot revolution. Den agrara bondegemenskapen skulle bli ett avgörande verktyg för att vrida mänskligheten ur den tekniska värld som idag förverkligar den då utvecklade biologiska visionen om ett överskridande av natur och kultur – inte minst genom den så kallade gröna revolutionen och i storföretagens och staternas laboratorium. Idag står vi också inför de första biologiskt omprogrammerade människorna, i och med biofysikern He Jiankuis kontroversiella experiment med att förändra människofosters DNA.

Malevitj må främst vara känd för sin konst, men den suprematistiske ikonoklasten är också upphovsman till ett omfattande spekulativt och filosofiskt författarskap, där han ofta går i oförvägen polemik mot samtidens politiska och estetiska strömningar. Som mest radikalt sker detta i ett antal uppgörelser med bolsjevismens arbets- och produktivitetslogik, som Malevitj brännmärker för att i stället föra fram sin egen filosofi med honnörsord som ”lättja” och ”vila”. Den text vi låtit översätta, ”Ekonomiska lagar”, är en än i dag synnerligen aktuell vidräkning med föreställningen om ekonomin som samhällets bas. För Malevitj kan konstruktivismen endast bejaka en värld byggd på ändamålsenlighet, ekonomiska kalkyler och materiella villkor, mot vilken han förfäktar sin egen idé om ”icke-föremålslighet”. Läst tillsammans med Gans konstruktivistiska manifest ger texterna en inblick i den extrema polaritet och dynamik som präglade det ryska avantgardets reflexioner över konst, ekonomi, arbete, produktivitet och kommunism.

Malevitjs idéer kan sägas ha stått i samklang med det ekologiska tänkande som utvecklades under åren omkring de ryska och tyska revolutionerna. De första decennierna under 1900-talet var generellt en tid då livsfilosofier utvecklades och en ny relation till jorden teoretiserades. Marx hade undersökt hur det kapitalistiska produktionssättet innebar ökande naturkatastrofer genom att upprätta en metabolisk reva i naturen, men det var det österrikiska botanistparet Raoul Heinrich Francé och Annie Francé- Harrar, som på allvar insåg hur ödesdiger den kapitalistiska mekaniseringen av jordbruket var för naturen och därför pläderade för en ekologisk biosofi.

Framväxten av industriella monokulturer skulle leda till ett veritabelt blottläggande av jorden, menade paret Francé-Harrar. Tillsammans undersökte de växternas värld, inte minst deras intelligens, i en rad böcker på tjugotalet vilka inte sällan var präglade av sin tids ofta reaktionära barnsjukdomar och fördomar. De upptäckte emellertid hur allt liv upprätthålls genom mikroorganismers produktion av humus, den levande växtföda de menade var garanten för allt liv.

Annie Francé-Harrar arbetade i Mexiko med att göra mark odlingsbar och levande och återvände i sin bok Die letzte Chance – für eine Zukunft ohne Not (1950), ur vilken vi översatt ett kapitel i detta nummer, till de upptäckter hon gjorde i samband med de europeiska revolutionsförsöken. Nu pläderade hon uttryckligen för en agrar omställning av kapitalismen. En planerad humus-hushållning var för henne sista chansen för en framtid utan nöd, en framtid som inte tvingades in i den ekonomiska lagbundenhet marxismen antagligen med rätta har kommit att identifieras med, men som kapitalismen förverkligar som ekonomiskt system.

Marxismen, påpekade därför filosofen och mystikern Simone Weil i ett fragment från 1930-talet, har blivit kapitalismens högsta andliga princip. Genom den har det borgerliga samhället blivit medvetet om sig självt, men marxismen som sådan förblir därmed också en i grunden ”borgerlig tanke”. I ”Reflektioner om teknokratin, nationalsocialismen, Sovjetunionen och några andra saker”, som vi publicerar jämte detta fragment, visar Weil vidare hur den ekonomiska och filosofiska teori som försökte negera kapitalismen var oförmögen att överskrida det kapitalistiska produktionssättet. Marxismen förvandlades till en ideologi för byråkrater och teknokrater, och arbetarrörelsen lade grunden för kapitalismens fortsatta konsolodering; den blev maskinutopins främsta förespråkare. Den andre, agrarkommunistiske Marx, förblev dold i sin egen tanketradition, och de  revolutioner som skulle skänka de fattiga bröd, land och fred blev till kuggar i den utveckling som Malevitj angrep i sin konst och som Kammerer hoppades kunde avledas i en annan riktning.

I vår tid ger de mer eller mindre glömda konstnärer och tänkare som vi möter i detta nummer om ett 1900-tal som visserligen ligger bakom oss, men ändå definierar och bestämmer vår tillvaro, kanske inte hopp om att maskinvärlden kan avvecklas. Men de visar att det i världens pågående sönderfall också finns en livsdynamik som gång på gång gör människor kapabla att tänka, handla och agera mot apparaternas envälde. Den biologiska princip som enligt Caspary, till skillnad från såväl Francé-Harrar som Kammerer, ledde människan ut ur livet, in i en värld av abiologiska möjligheter – en värld som föregår såväl det levande som det döda, en värld som i det förgångna visar sig i det som aldrig hände men kunde ha hänt –, tycks vara upprorets innersta väsen. Där, i vägrans dynamik, reser sig en förändring som är större än de industriella revolutionerna, och som utlovar en omvandling av livet självt. Historien och dess revolutioner fortsätter på detta sätt att varsla om tidens väsen: att ingenting bevaras som det är, att allt omvandlas och att även den industriella epoken kommer att visa sig vara en tidsålder bland andra i livets historia.

Red.

***

 

Redaktionen –– Förord.

Adolf Caspary –– Maskinutopin.

Mårten Björk –– Ett förfall in i normaliteten | Adolf Casparys kritik av fabrikscivilisationen.

Pier Paolo Poggio –– Marx om Ryssland.

Paul Mattick –– En revolution att minnas.

Simone Weil –– Fragment.

Simone Weil –– Reflektioner över teknokratin, nationalsocialismen, Sovjetunionen och några andra saker.

Aleksej Gan –– För den intellektuell-materiella produktionen av kommunistisk kultur kämpar vår konstruktivism!

Paul Kammerer –– Gatustridernas naturhistoria | Bidrag till grunderna för en mekanistisk historieuppfattning.

Christian Semler –– Malevitj och bolsjevikerna.

Kazimir Malevitj –– Ekonomiska lagar.

Annie Francé-Harrar –– Sista chansen för en framtid utan nöd.