Tidskriften Subaltern

Denna essä av Raoul Hausmann publicerades i Subaltern # 4 2016. 

Det borgerliga samhällets andliga form ”människan” vilar fortfarande på vetandets, kunnandets och havandets pyramid, kort sagt på en ständig ö v e r lagring och ett staplande av uppnådda plattformar, som gör den enskilde i stånd att säga till andra: vilka är ni? Vad äger ni? Vad har ni uppnått? Liknar ni mig, är ni högre eller lägre än jag? De är en förevändning för ett slags särskiljning som placerar varje människa i en spänningsfull motsats till alla andra, isolerar henne, får henne att i sig själv hårdna till den målmedvetna strävans brutala dumhet inom det helt godtyckliga staplandet av värden, föranleder henne att förakta och trampa på massorna för att ta deras mod ifrån dem och för sitt eget vågspels och sin egen upplevelses skull dra den baksluga slutsatsen, ”jag tar ifrån dem deras mod bara för att jag måste använda det för mig själv, för att jag kommer att vara någon som uppnår saker på de modfälldas bekostnad” – sannerligen den mest idiotiska av alla ångestutopier. För ingenting blir uppnått som inte redan har föreskrivits av pyramiden, som inte redan har blivit erkänt av staplandet av värden.

I denna samhällsordning finns det ingen befrielse, obönhörligt härskar förtryckets referensramar, den vetandes förtryck av den ovetande, den ägandes av den egendomslöse, ja, familjernas av de efterkommande och i familjen, av ordningsskäl, mannens förtryck av kvinnan. Här finns ingen förbundenhet, det enda som finns är trappstegens ordning, för att mekaniskt klättra uppför dem. Vad är det väsentliga för en sådan människa, som står på sin tillkämpade höjd? Hon vet att hon har skapat ett avstånd mellan sig själv och många andra människor – och detta avstånd är för henne en borgen för hennes säkerhet, en borgen för att hon har något som andra inte har, som hon inte behöver dela med dem. Det väsentliga är här alltså något helt egoistiskt, ett i förhållande till världens verkliga värden och krafter alldeles torftigt något, ett alldeles ringa resultat, en alldeles liten säkerhet, som dess ägare emellertid ljuger ihop till att gälla hans gudslikhets, härlighets och herrskapsmässighets nivå. Detta futtiga egoistiska resultat, hur ringa det än må vara, hindrar de icke-ägande från att uppnå det som är nödvändigt för dem, må det sedan vara mänskliga levnadsförhållanden eller ett nödvändigt erkännande. Den människosort som mest hårdnackat försvarar och håller fast vid sitt småkrams som särskilt privilegium kommer alltid att finna miljontals talesätt inte bara för att gömma den lilla men djupt osanna kärnan i deras särställning, utan för att ljuga upp den till idealets och nödvändighetens högsta höjder.

Vi skulle gärna ta en närmare titt på en sådan människotyp när den, för en gångs skull ej iakttagen av offentlighetens blickar, spelar ut sin osanna hjältepose, låter sig dras med i sitt livs små, privata ögonblick och i samma veva visar fram sin sanna natur utan slöja och utan hänsyn. Och vi vill välja ut en människa, en berömd filosof eller forskare, som anser sig stå över den gamla borgerliga människotypen och dess självsäkerheter, bedrägerier och fördomar. Det finns en sådan man som vi vill betrakta, som ger sig ut för eller kanske verkligen anser sig vara en av människornas ledare och lärare: Raoul H. Francé. Bortsett från mycket annat har han nyligen gett ut en bok med titeln: Die Kultur von morgen. Där säger han: ”Ingen levade varelse kan fortbestå utan sin omvärld. Och denna värld vore inte vad den är utan levande varelser…” Ingen skulle förneka ett allmänt sammanhang mellan tingen. Ingen upplevelse är något annat än en upplevelse av sammanhang. Redan att upplevelserna är där vid sidan av varandra eller följer på varandra är ett sammanhang. Hur mycket mer gäller inte det när en orsak följer på en annan, när den ena behöver den andra för att kunna existera.

Inget blad kan leva utan ljus, men inte heller luften vore densamma över tid om det inte fanns några blad. Utan blad i vidaste bemärkelse inga djur på jorden, men utan djur över tid inte heller kväve till bladen. Varje liv lever i ett utbyte av totala medlevnadsförhållanden (biocönose), som i egenskap av livsgrupp också självstyrande påverkar de fysikalisk-kemiska förhållanden som de är beroende av, med andra ord så att deras harmoni också inverkar harmoniserande på världen… Det är ett faktum att livet regelbundet utövar ett inflytande på sin omgivning, och ändrar den utifrån dess högsta prestation (optimoklys).

Alla bidrar till den allmänna jämvikten, för endast genom denna jämvikt äger biocönosen som helhet fortbestånd. Endast därigenom når den enskilda deltagaren fram till det yttersta hos de gynnsamma betingelser som är möjliga för henne i världshelheten. Harmoni med helheten svävar över alla livsgemenskaper som en oskriven lag, och dess ytterst uppnåbara gör, för var och en som lyder under denna hårda lag, ”underkastelsen” mer uthärdlig. Och nu ”förnyar” Francé alla hittillsvarande levnadslagar på följande sätt: då Centraleuropa huvudsakligen uppvisar skog erbjuder det jordnära en skogskultur, alltså gotik. Och den motsvarande sociala ordningen utgörs av kasterna eller stånden. Adeln är nödvändig: endast av rent blod uppstår adel. Blodsblandning och giftblandning är en och samma sak. Kristendomen och den socialistiska materialismen har fördärvat den germanska, jordnära kulturen och gjort den sjuk. Får att nå fram till detta härliga resultat kastar han omkull all moral, ja, moral finns endast genom honom, säger han. Och han ”tror” på jordens regering i övermänniskans bemärkelse, vilken inte får sakna den ideala slavkasten för att kunna övervinna det hemlandslös-materialistiska världskulturtankesättet som den sista sjukdomen. Tysk kultur kommer att vara: utdrivande av främmande idéer, organisk arbetsindelning i folkets inre, utdrivande av främmande blod genom organisk rashygien – den som ger sig på det tar del av den stora gärning utan vilken varken Tyskland eller Europa någonsin kan nå fram till en kultur och dess välsignelser.

Kort sagt: Francé ”mänskliggör” världens och livets lagar ungefär så som hela vetenskapen också har gjort. Det bästa exemplet är det sätt på vilket man mänsklig-moraliskt förklarar och därmed förtalar bistaten. Är det verkligen ingen av dessa herrar som läst Krapotkins bok Ömsesidig hjälp i djurens och människornas värld? Har ingen av dessa ”tänkare och forskare” ännu sett, upplevt, att bistaten är något helt och hållet annorlunda än till exempel det borgerliga profitsamhället? Men hur skulle de kunna det, då hade de ju verkligen upplevt eller funnit livets lagar. Titta på dem: Spengler gör sig av med Einstein som ett rent tidsfenomen, Spengler får ovett av Frobenius och Francé, och alla slåss med varandra om berömmelsen att stå längst upp på pyramiden.

Men vetande är inte makt. Vetandet, även upplevelsen, måste bli till liv som griper omkring sig själv, griper in i gemenskapen, till ett inordnat, bärande och med-upplevande organiskt varande. Men just detta bjuder också Francé ut med ”troget öga och rent hjärta”! Vad försiggår här? Kan detta slags människor, som endast till formen, till sättet att hantera sin privata uppblåsthet, sin äckliga skolläraruppblåsthet, skiljer sig från slavhandlare, förkunna något nytt, en renare mänsklighet, får de det? Eller får just de göra det minst av alla, då de saknar det mest elementära, nämligen aktningen för varje annan människa, förtroendet till att andra människor än de själva har förmågan att göra distinktioner, då de ju alla kastar av sig sin eländiga brist på förtroende, sin upplevelseångest och säkrade överlägsenhet på dem som de, välljudande talesätt till trots, föraktar som lägre stående människor utan bildning, ordbegåvning, egendom? Hur är det möjligt att här utövas bedrägeri, och hur kan detta bedrägeri avslöjas?

Bedrägeriet består i och kan endast avslöjas genom att det fullständigt klart och skoningslöst visas att dessa människor, vilka föreger att de bär på ett nytt ansvar, bara är ordfyllon som lugnar och dövar sitt snikna samvete med förhoppningen om att få ärva all den egendom, ära och makt som hör den gamla världsordningen till! Att de tydligt och klart visar att de inte hör till någon ny framträdande människoras utan ”nationalitet”, utan att de gräver vidare i den skrothög som kallas civilisation och vars enda funktionsprincip är det som går att fastställa och uppnå: exploatering av andligt eller materiellt slag, och vars funktionärer på det ekonomiska området kallas kapitalister och på det andliga området intellektuella; de borde dock bara få kallas parasiter.

Det måste visas att arbetsexploateringens system inte är ett skapande system, och att de borgerliga vetenskapsmännens och intellektuellas system inte är ett skapande system, att de ur sin egen totalmänskliga villrådighet i detta system förtvivlat och förintande inte kan leda någon annanstans än till den fullständiga devalveringen av allt liv – det materiella såväl som det andliga. Här är alla lika, den inskränkte generalen som för sitt förintelsekrig, börsmäklaren som fuskar fram hopade värden, industrimagnaten som håvar in pengar och schackrar varor och vetenskapsmannen som uppfinner giftgaser och hundert-zentner-bomben – inte minst den råd- och dådlösa människouppfostraren, filosofen och poeten. De dör alla ut eftersom de vill ärva det som de inte kan ärva – eftersom det tillhör den universella gemenskapen, inte den egocentriska intressegemenskapen: allt livs värde och mening. Varken kanoner eller dividender, varken räknekonststycken eller uppblåsta fraser kan fylla eller erövra människornas liv på jorden, i universum. Ingen aldrig så högt hopfifflad värde- eller rangpyramid fyller eller uppenbarar dess mening. Poetens sats: ”Förvärva det som du ärvt från dina fäder, för att äga det” är meningslös och död, detta arv tillkommer oss inte – och en människotyp som vore värd att leva torde inte ett enda ögonblick i sitt liv ha räknat med möjligheten av ett sådant arv. Det finns en sats av Marx, en alldeles enkel sats, som innehåller allt, den lyder: ”Arbete betraktat som arbete ger ingen profit.” Profiten var den gamla världsordningens och den borgerliga moralens mening par excellence, den är gemen, men i den demokratiska och monarkistiska lagstiftningens juridiska spetsfundigheter får denna schackrandets ståndpunkt ett sken av mänskligt värdefullt och eftersträvansvärt rättsideal. Här gäller det att vara kompromisslös och hård och att förbli i upptäckandet och förkastandet av denna närmast övermänskligt stora och omfattande förljugenhet. Det fanns och finns inget annat att ärva i detta system än förintelse, slaveri, fjäskande och hjälplös förtvivlan.

Det vore bättre med hela mänsklighetens död än att fortskrida längs denna väg, som i sitt förlopp är densamma för alla, vare sig det är en materiell, militär, religiös eller andlig intressegemenskap, eftersom det här bara rör sig om en stegring av förvärvs- och ägandetekniker utan hänsyn till livets verkligt skapande krafter och eftersom alla dessa processer måste sluta med den allmänna nämnaren noll, måste sluta med ett sammanbrott vid uppnåendet av målet – för detta mål är den sjabbigaste och mest improduktiva delen av livet, den tillfredsställda ägandedriften utan ansvar och utan hänsyn, oavsett om den utövas av en individ eller av en intressegemenskap, det borgerliga civilisationssamhället.

För oss kommer det numera bara an på vad någon lever, är, gör, i varje ögonblick, även det mest obevakade. Det som var, det han skriver eller säger, bevisar ingenting, det är existensen som måste föra i bevis. Om tiotusen Laotsear, Buddhor, Mohammedar och legioner av Kristusar har levt före oss, och om de uttalat och kanske medvetet levt de djupaste och mest underbara tankar och sanningar – vad berör det oss? Vem har rätten att ta ett enda av deras ord i sin mun om han inte lever deras liv? Svindel och svindlare, den som utger sig för att vilja det. Inte ens det mest sanna förflutna kan hjälpa oss, vi måste ta oss genom vårt aldrig förflutna nu, vi måste själva föra våra kamper med oss själva, med våra sjabbigaste handlingar och våra tommaste stunder, mot oss själva. Utan någon som helst hjälp. En lögnare som tror sig vara fullkomlig. En dålig skådespelare som redan tror sig stå över den allra enklaste och renaste sanningens nödvändighet. Rätt och slätt, utan förskönande förställning, utan hjärteprål och utan förklädnad – det är en fruktansvärt svår sak, en sak som sätter på spel och prövar äran, lugnet, tillfredsställelsen, trivseln, framgången, verket och människan som helhet. Om hon för sin egen skull, för sin obelönade och obetingade klarsynthets skull är villig att i varje sekund av sitt liv i detta samhälle fullt av förtvivlan, idioti och uppblåsthet resultatlöst, nyktert och utan frasmakeri, i det hon renar sig uppbringa och gång på gång uppbringa modet till världen och människorna, till varje fara och varje höjd och djup. Och här, i detta samhälle, finns det visserligen klasskamper, men det finns ingen sanningens klass eller samhälle.

Vägen till sanning, som går genom lögn, svindel och skam, måste varje enskild söka och i tidens klibbiga kompromisser lär knappast massorna söka den, eller jo, just massorna söker den, men deras huvuden och tankar är omtöcknade av omsorgen om det dagliga brödet. Men de andra, de som har bröd, söker inte. De äger och frossar. De styrs av pengarna och är nöjda med det. Men i de samhällsskikt som börjat vackla finns några som har fått nog av kramset, som aldrig gjorde det till sitt handlandes rättesnöre, det är till dessa deklasserade, till dem som trätt ut, som vi vänder oss. De måste bli ännu hårdare. För det gäller att upphäva och förstöra alla världens försäkringar och säkerheter. Förutom klassens, ättens och familjens säkerheter är vetenskapens och konsternas de farligaste. Vetenskapen hävdar att den erbjuder exakta och opartiska betraktelser över världens och fenomenens väsen och att den utifrån detta dragit de enda tillåtna slutsatserna om livets mening och dess funktioner – just denna vetenskap är inte ens i stånd att göra sig klar över sin småborgerliga osanna arbetsgivarståndpunkt vis-à-vis naturen.

Dessa vetenskapsmän med sina uppsvullna hårlösa huvuden, dessa klasspartiska före detta studenter och småborgarsöner betraktar världen som sitt tjänstehjon, vilket ingått i ett arbetsförhållande med denne herre, och patraskförordningen stämplas av dem som naturlag. Man får inte låta sig luras av att till exempel tekniken som byggts upp på vetenskapens ”riktiga” hypoteser också fungerar – fungerar inte i sista hand också och till sist utsugarstaten och dess arbetslöshetskassa? Allt fungerar oklanderligt: det som inte passar in ruttnar i vägkanten. Vid de högt farande vetenskapsmännens vägkant är det bara livet och dess sanna förhållanden som ligger och dör. Och det är inte annorlunda med konsten. Om vetenskapen är avgudadyrkan gäller det än mer för konsten. Lögnvetenskapens högsta lag är alla fenomens tröghet: konstnären, som han är i dag, har upphöjt den till verklighet, till sin verklighet. Arm i skallen, arm i fråga om kroppsliga och andliga uttrycksmedel, har han inte längre någon verklighet att förkunna, har han förlorat sig i den tekniska och konstruktiva imitationens periferi. Eftersom han inte längre upplever ett sammanhang med någon människa eller med något ting, gömmer han sig bakom högt ljudande abstrakta talesätt, som saknar kraften att dölja hans fullkomliga oförmåga att skapa.

Om konstnären åtminstone vore så ärlig att han hellre avstod från den individuella och förment skönandemässiga ståndpunkten än att i fullkomlig okunskap om sitt mänskliga och gemenskapsmässiga ansvar ägna sig åt avgudadyrkan med sig själv och sitt ”verk”, skulle detta åtminstone vara ett erkännande, antingen av att ha intagit en opposition mot det förljugna samhället eller av en oförmåga till en levt världsåskådning, och båda vore bra, vore välkomna. Men i sin okunskap om att hans uppgift bara kan vara att stärka och fördjupa människans organmedvetande på vägen mot en aningsfylld åskådning och åskådlighet, betraktar konstnären till skillnad från vetenskapsmannen inte världen som tjänstehjon – konstnären föraktar världen, den har absolut ingenting att säga honom, han känner sig inte besläktad med den och dess lagar, utan endast med sina hjärnfoster.

Allt mänskligt och allt tingligt i vår tid och dess betingelser är konstnären främmande, han är det lilla blå blomstret, ack så bräckligt, som tronar bland molnen. Om det finns en tröghetens lag så förkroppsligas den av vetenskapsmänniskan och av konstmänniskan, framför allt de ger sig hän den personliga berömmelsen, framför allt de är odugliga drönare i det ena fallet och bereder väg för slaveriet i den andra! De om några hade emellertid den djupaste plikten att söka och finna vägen ut ur profitsamhällets lögn och in i människornas gemenskap och livets stora lagar. I stället hjälpte just de till att bygga vidare på den pyramid av blod, svett, lögn och avföring som vi kallar civilisation. Det ligger i den borgerliga intellektualismens väsen att bli rotlös, och att endast utveckla en ande för exploateringens syfte och i utsugarklassens intresse. Anden själv skändar inte. Men det måste vara gemenskapens ande, som bär den enskilde.

Den som vill vara en andlig arbetare måste ha slagit rot i den mänskliga gemenskapen. I medupplevelseförhållandena, alltså i inordnandet av den individuella upplevelsen och dess ”frihet” i det gemenskapliga totalupplevandet, måste jaget utvidgas universellt, då söker och finner det sina rötter inte i hemlandet, i nationen, den ägda marken eller kasten, utan i den visserligen jordbundna, men genom ett känslo- eller kunskapsmässigt gärningsmedvetandes omgestaltbara gemenskap, inte hos ”samma hjärna” utan hos de allmänna lika livsstegringsmöjligheterna på federalistisk-ekonomisk bas.

[ursprungligen publicerad i Die Aktion, årgång 13, H. 25/26, Berlin 25.7.1923]

Översättning: Gustav Sjöberg

I Subaltern #3 2018 publicerade vi en sammanfattning av Jacques Wajnsztejns bok APRÈS LA RÉVOLUTION DU CAPITAL från 2007. Après la révolution du capital (Efter kapitalets revolution) är tankeväckande redogörelse av vår tids politiska och ekonomiska utmaningar som, oss veterligen, inte uppmärksammats i Sverige tidigare.

Jacques Wajnsztejn var under 1968-protesterna delaktig i den så kallade 22 mars-rörelsen och driver tillsammans med poeten Jacques Guigou tidskriften Temps Critiques som sedan 1990 undersökt den ekonomiska och politiska utvecklingen i Frankrike och annorstädes.

På senare tid har Wajnsztejn och Guigou tagit aktiv del i den så kallade Gilets Jaunes-rörelsen som sprang fram 2018 med en våldsam kraft, och skrivit några av de mest intressanta analyserna av protesterna som fortfarande skakar om Frankrike. I Subaltern #1-2, 2019 kommer vi att publicera en av deras texter som analyserar de gula västarna utifrån Wajnsztejns tes om den kapitalets revolution som påbörjades på 1970-talet.

EFTER KAPITALETS REVOLUTION

Titelns bakgrund

Utöver dess något provocerande karaktär redogör detta uttryck, ’efter kapitalets revolution’, för det historiska skeende utifrån vilket vi positionerar oss. Det rör sig om den senaste världsomspännande revolutionära framstötens misslyckande under 1960- och 1970-talen. Denna framstöt visar på den yttersta gränsen för revolutionens klassmässiga och proletära karaktär, i synnerhet exemplet med ”den heta hösten” 1969 i Italien[1], och samtidigt på att det redan omfattade kravet på en revolutionär omgestaltning av vad det innebär att vara människa, en kritik av arbetet och ett överskridande av klassamhället, vilket var uppenbart i maj 1968 i Frankrike och i 1977-rörelsen i Italien.[2]

Men detta misslyckande förde inte med sig ett verkligt kontrarevolutionärt fenomen, eftersom någon revolution aldrig riktigt ägde rum. Vad det resulterade i var en tudelad rörelse, dels en omstrukturering av företag, dels en ”frigörelse” av samhälleliga och mellanindividuella praktiker. Det är som om alla hinder för kapitalsamhällets utveckling hade sopats undan. Det var det gamla borgerliga samhällets alla regler som exploderade; samhället var inte längre borgerligt. Det hade inte funnits ett borgerligt samhälle sedan de två världskrigen, i och med fordismens utbredning och kapitalets reella herravälde, men de konservativa värdena hade likväl blivit kvar som revolutionens gränser, vilken den än nu skulle vara.

Vad vissa då framställde som en ”rekuperation” av 1968-rörelsen representerade i själva verket kapitalets sista språng framåt i den klasskampernas dialektik som ännu uttrycktes i termer av värdelagens funktionsduglighet, arbetets centrala betydelse och striderna omkring arbetet (jfr LIP[3] och ett par andra strider om självorganisering, hantverkarnas revolt, eller de sista gruv- och stålarbetarnas motstånd).

Detta är vad som förändras från och med slutet på 1980-talet då kapitalets dynamik inte längre vilar på klassförhållandenas dialektik. Klassmotsättningen har införlivats i kapitalet och därigenom förlorat sin antagonistiska karaktär. I den mån klasser ännu finns, existerar de inte längre som sociologiska kategorier eller som fraktioner utanför varje möjlighet till klassombildning (den italienska autonomirörelsens ursprungliga hypotes är förlegad[4]).

1970-talskrisen påminner alla om att konflikterna mellan kapital och arbete försiggår inom ett kapitalistiskt samhälleligt förhållande som präglas av att de två polerna i det samhälleliga förhållandet är avhängiga varandra, oavsett konjunktur. Sedan dess uppstår kapitalets dynamik inte längre ur denna antagonistiska konflikt, utan ur den alltmer dominerande position som intagits av dött arbete (framför allt maskiner) i förhållande till det levande arbetet (arbetskraften) och ur integreringen av teknovetenskap i produktionsprocessen. Den produktiva arbetaren tenderar att inte längre vara värdeproducent, utan snarare ett hinder eller en gräns för vad vi kallar ”oväsentliggörandet av arbetskraften”. Den tilltagande prekariseringen av arbetskraften kan alltså inte läsas som en återbildning av den industriella arbetsarmé, som Marx teoretiserade, det vill säga om en ren proletarisering, för denna arbetskraft är potentiellt ”för mycket” för kapitalet. Det faktum att det finns en överföring av arbetskraft från centrum till periferi via tillväxtländer vederlägger inte denna analys. Om man först tar Kina som emblematiskt exempel, hur många tiotals miljoner kinesiska bönder samlas vid storstädernas utkanter för de fåtal miljoner arbetstillfällen som skapats? Därefter kan man utifrån exemplen Korea och Indien konstatera att den arbetsintensiva industrin lämnar plats för high tech-företag och väldigt moderna anläggningar där samma substitutionsprocess mellan kapital/arbete pågår.

Det är just denna allmänna tendens som åtminstone för de rika länderna förklarar varför idén om en basinkomst har utvecklats, om än stundtals långsamt då arbetsideologin fortbestår som disciplin, om än inte som värde. Med detta som utgångspunkt blir det omöjligt att bejaka någonting av den arbetaridentitet som vilade på idén om en avgörande roll för denna klass i förändringen av världen. Kapitalets revolution innebär i bokstavlig bemärkelse att en hel värld och dess värden har störtat samman, nämligen arbetargemenskapens. Man kan se spår efter detta i de senaste fabriksstriderna (2009), som på Continental där det för arbetarna inte handlade om att ockupera fabriken i syfte att driva den på ett annat sätt (vi befinner oss inte längre i 1970-talets kampcykel). Under epoken för arbetaridentitetens slut går striderna inte via krav som har att göra med arbetarens villkor i fabriken. De gäller reproduktionen av löneförhållandet i sin helhet. Men vad som uttrycker denna löneförhållandets generella kris gör det paradoxalt nog omöjligt för lönearbetarna att gå till frontalangrepp mot kapitalet. I de senaste kamperna ifrågasätter löntagarna, som likväl emellanåt använder våld, inte lönearbetets system, utan försöker slå mynt av deras uteslutning från produktionsprocessen med aktioner som bryter med de stora fackförbundens strategier (exempelvis genom inspärrning av chefer eller hot riktade mot produktionsapparater).[5] Mot kapitalets nihilism, en kapitalism som avskedar företagare i takt med att profiten ökar, svarar löntagarna för närvarande enbart och i bästa fall med motstånd och kamp för rätten till pension. Dessa praktiker är förvisso inte radikala i den bemärkelsen att de direkt och omedelbart skulle störta de rådande maktförhållandena. För att nå dit är det nödvändigt att förbinda formens radikalitet (tillgripandet av olagliga åtgärder, inklusive våld) med ett radikalt innehåll (kritiken av arbetet och av lönen); det vill säga att deras revolt tar en positiv form. Men de är radikala genom vad de uttrycker negativt: praktikerna är löntagarnas defensiva moteld inför en pågående omstrukturering som gör dem oväsentliga som arbetare. Mot den nymoderna kapitalismens nihilism, ställer de inte längre socialismens perspektiv (vilken positiv form skulle de kunna finna där?), utan det perspektiv som föds när varje bejakande av arbetarens identitet och socialismens program omöjliggjorts.

 Vi befinner oss i en grotesk situation med styrande som inte upphör att vilja förlänga pensionsåldern alltmedan företagsledarna inte upphör att avskeda äldre arbetare! Den motsättning som oväsentliggörandet av arbetet representerar i ett samhälle där föreställningen om arbetet ännu dominerar det sociala imaginära förnekas helt enkelt, vilket leder till att lönesystemets kris inte uppfattas. Allt kan därmed hänföras till nivån för den övergripande jämvikten, som det är nödvändigt att återupprätta och att upprätthålla ekonomin (ordning i budgeten, begränsning av statsskulden, förhållandet arbetsföra/inaktiva, etcetera).

Men denna kollaps av den gamla formen av kapitalismen och den arbetaridentitet som tillhörde den berör även det som vissa kallar för ”den reella ekonomin”, men inte till förmån för en ”kasinoekonomi”, utan för en totalisering av kapitalet som möjliggör strategier för att med bestående kraft låta kapital cirkulera överallt och särskilt till de platser som ger bäst avkastning. Här återfinner man Ferdinand Braudel. För honom var kapitalismen inte ett system, utan en process genom vilken penningens kretsar och temporalitet bemästrades.

Kapitalet flyttar sina gränser (gränsen, det är kapitalet självt)

Kapitalet flyttar sina gränser genom:

 – Socialisering av egendom (de stora företagen genom aktier), av produktion och av kunskap (vikten av General Intellect)

– Socialisering av inkomst (en väsentlig del av löntagarnas inkomst utgörs av indirekt inkomst) och av priserna (som blir alltmer artificiella eller administrerade vilket vi tror oss ha visat i Crise financière et capital fictif, 2009).

Dessa två första punkter är frukten av en fortgående process som inleddes i och med övergången från kapitalets formella herravälde till dess reella herravälde även om en sådan periodisering inte är helt tillfredsställande.

– Införlivandet av motsättningen mellan utvecklingen av produktivkrafterna och produktionsförhållandenas snävhet har inte lett till ett ”förfall” för kapitalismens genom begränsning av ökningen av produktivkrafterna utan tvärtom till en framstöt i form av teknologisk innovation Tvärtemot vad de marxister som, besatta av motsättningen mellan produktivkrafternas ökning och produktionsförhållandenas gränser, teoretiserade ”förfallet” trodde bromsar inte kapitalismen produktivkrafternas utveckling, utan förstärker dem. Om den till en början gjorde detta i framstegets namn är det idag i maktens namn som den kastar sig in i de ändlösa innovationernas dynamik. Kapitalet törstar efter rikedomar och det är mycket svårt för den att sätta och hålla fast vid den ideologiska och reproduktiva kursen mot ”hålllbar utveckling” (jfr frågan om skiffergas).

– Fiktiviseringen ogiltigförklarar såväl den traditionella uppdelningen mellan kapitalets olika former (finansiell, kommersiell, industriell) som idén om att det skulle handla om en progression från dessa former mot en högre, den industriella, som skulle vara typisk för kapitalismen… och för kommunismen. Denna utveckling av det fiktiva kapitalet är inte längre konjunkturbaserad, som Marx trodde på sin tid, och än mindre utgör den en ”onaturlig” avdrift som alla de hävdar som moraliserar över kapitalismen och urskillningslöst fördömer kasinoekonomin, den finansiella spekulationen och affärsmännens lustar. Den har blivit en strukturell beståndsdel av kapitalet i vad man skulle kunna kalla dess marsch mot totaliteten. I det fiktiva kapitalets tillväxt, tenderar kapitalet som helhet att förutsätta sig självt utanför arbetets värdeförmering.[6] Det tenderar också att frigöra sig från den måttlösa ökningen av fast kapital (ackumulationen) vilket utgör ett element av värdeminskning genom att maskiners allt hastigare blir föråldrade och en faktor som blockerar den flytande rörelse som är nödvändig för dess övergripande dynamik, idag präglad av strategier för att leda rikedomen med kraft genom värdets cirkulation.

En ny dimension av värdeförmeringen i en ”globaliseringsprocess” som, förutom en fusion av alla penningens funktioner, gör rummet till ett nätverk och åstadkommer en territorialisering på tre nivåer. En första eller övre nivå i den bemärkelsen att denna nivå kontrollerar och styr helheten. Den inbegriper de härskande staterna (de som deltar vid stormöten) och vissa krafter på uppgående som Kina, centralbanker och finansinstitutioner, multinationella företag och informationssfärer i vid bemärkelse (datasystem, kommunikation, media, kultur). Detta är maktens nivå där värdet inte längre fattas som någonting annat än representation.[7] Detta är också den sektor dit rikedomen leds och där de finansiella flödena dräneras. På denna nivå dominerar kapitalet värdet, vilket gör det möjligt för det att utveckla fiktiviseringen och att reproducera sig på denna bas. En reproduktion som man kan kalla ”förkrympt” i den bemärkelsen att om målen förblir dynamiska, förenas de med en statisk vision av världens globala ekonomiska resurser. Den andra nivån eller mellannivån är den där den materiella produktionen och förhållandet kapital/arbete dominerar men där värdet är alltmer självständigt i förhållande till vad som har ansetts skapa värdet och som traditionellt har kallats för produktivt arbete. Denna sektor producerar visserligen fortfarande rikedom men den utgör också en blockering av den övergripande dynamiken på samma sätt som jordbruket under den första industriella revolutionen. Antingen för att det bundna kapitalet blivit en alltför tung belastning i förhållande till förhoppningarna om profit och till anpassningen till efterfrågans kvantitativa och kvalitativa fluktuationer, eller också för att den mångfald av små och medelstora företag som den inrymmer förlorar deras egen dynamik, reducerade som de är till rollen av legotillverkare för de gigantiska nätverk som bildas av transnationella företag vars huvudsakliga mål är helt andra. Det är också denna sektor som tyngs ner av fluktuationer av arbetstillfällen i en konkurrens som förvildats av globaliseringen men också av ett organisationssätt som alltid, likt en spindelväv, exporterar problemen i centrum till periferin. Moderföretaget och vissa av dess filialer som utvecklas inom den första nivån externaliserar sina problem dit och ser till att de tas om hand på vävens nästa cirklar, som utvecklas på den andra nivån och, i extremfall, på den tredje nivån (underjordisk ekonomi, utlokaliserade fabriker). Varje cirkel tenderar att göra villkoren för nästa cirkel hårdare för att försäkra sig om manöverutrymme i händelse av att än mindre gynnsamma situationer uppstår. Förbindelsen mellan de olika nivåerna framträdde tydligt under finanskrisen med å ena sidan banker från den första nivån som tillfördes kapital från de härskande makterna och å andra sidan den arbetslöshet som drabbade den andra nivån med nya utlokaliseringar eller definitiva nedläggningar av fabriker och arbetsplatser. Den tredje eller nedre nivån utgörs av producenter i periferin och av underordnade stater som får stå ut med globala priser för sin export. Det är också på denna nivå som man återfinner de stater som lever på sin ränta och gör profit på bristen på naturresurser. Denna tredje nivå är den som utsätts för plundring på sina naturresurser vilket underblåser möjligheterna till fiktivisering på den första nivån, inte bara för att den producerar dess rikedom till låga priser (under dess värde säger marxismens metafysiker) utan också för att den underblåser kapitalflödet på finansmarknaderna. Den gamla distinktionen mellan ”god” kapitalistisk profit och ”dålig” förkapitalistisk ränta är inte längre giltig för att de gamla ränteformerna, som oljeräntan, är redan sedan länge källan till gigantiska överföringar av kapital, som idag sänds vidare av maffian i olika före detta Sovjetrepubliker. De gränsar till nya ränteformer som till fullo är förlagda på den första nivån och mer specifikt i hjärtat av det ”världsomspännande oligopol” som kontrollerar det kognitiva kapitalet och de stora innovationerna.

Dessa tre sista punkter innebär inte en andra fas eller en fullkomning av kapitalets reella herravälde, utan en ny etapp i kapitalets totaliseringsprocess som gjorts möjlig av det brott som kapitalets revolution representerar.

Motsättningarna har inte försvunnit, de har flyttats till nivån där helheten reproduceras

Marx hypotes i ”Fragment om maskiner” om ett överskridande av värdelagen tack vare att vad han kallar General Intellect utvecklas har förverkligats… utan tillhörande frigörelse av arbetarna. Det socialistiska programmets övergångsfas mot kommunismen har till slut förverkligats av kapitalet. Kapitalet dominerar över värdet, vilket blir flyktigt när det är just kapitalet som avgör vad värdet är och inte är.[8] Värdet blir representation och kan inte längre mätas med en substans (förkortad arbetstid eller potentiellt obsoleta maskiner) som konstant nedvärderas alltmedan den producerade rikedomen ökar. Här berörs en fundamental punkt i såväl nationalekonomin som i kritiken av den, nämligen sammanblandningen av rikedom och värde. Enligt värdelagens logik måste värdet minska när rikedomen ökar…men dagens ”värdeskapande” visar att värdet kan öka utan att rikedomen ökar. Det är på denna grundval som kapitaliseringen av samhället uppstår, och som gör alla aktiviteter till föremål för värdeförmering.

Det gäller dock att se upp, för dessa omvandlingar kan inte tolkas i termer av en på förhand uttänkt plan organiserad av en maktfullkomlig kapitalistisk klass, och inte heller i termer av en omedveten process utan vare sig subjekt eller reflexivitet, en slags ren manifestation av ett kapital som blivit en automat. Om man ibland kan få intryck av att herraväldet utövas genom objektiverade processer som inte uppfattas som sådana (det gäller sedan länge förhållandet till arbete), tar herraväldets processer dock fortsatt direkta former, vilket man kan se i omläggningen av det som återstår av nationalstaten i riktning mot dess monarkiska funktioner. Det är av detta skäl som staten ger intrycket av att hårdna, att inte vara någonting annat än ett inrikesdepartement med ansvar för att garantera säkerheten, och detta till den grad att många glömmer omstruktureringen av den till ett nätverk.

Svårigheten att se klart i dessa frågor härrör från det faktum att ”kapitalets revolution” skapar illusionen av ett kapital som inte intresserar sig för reproduktionen av helheten och i stället bara tycks koncentrera sig på en förvaltning med kortsiktiga mål snarare än på en strategi för långsiktig reproduktion. Det kapitaliserade samhället har inget stort projekt och utgör inget ”system”. Men hela reflektionen över ”hållbar utveckling” visar att så inte alls är fallet.

Det är skälet till att vi talar om ett icke-systemiskt herravälde och till att vi föredrar att tala om kapital och kapitaliserat samhälle snarare än om ett kapitalistiskt system.

Statsnätverket spelar i kapitalets revolution rollen av en infrastruktur, och inte rollen av en överbyggnad till den härskande klassens profit. Staten är inte längre, som den borgerliga polisstatsformen, en stat för den härskande klassen med uppgift att mörklägga och mota bort den ”sociala frågan”. Den kan inte heller längre, som den i eminent mening kapitalistiska välfärdsstatsformen, fungera som förmedling av förmedlingar genom att verkställa en kompromiss mellan klasserna eller som en superförmedling av nationalstatens ideologi eller av republikanska värden.

Genom att syntetisera och representera det ömsesidiga beroendet mellan de två klasserna i det kapitalistiska samhällsförhållandet, har staten förverkligat Marx förutsägelse om dess politiska förfall och övergången till simpel ”förvaltning av tingen”, men utan alla emancipatoriska drag. I motsats till den ursprungliga nationalstaten som tog politiska beslut reducerar nätverksstaten politiken till förvaltning och nöjer sig med att tala om åtgärder och att på ett effektivt sätt kontrollera de samhälleliga förhållandena genom att tränga in i deras minsta beståndsdelar. I och med att klasserna har upphört att fungera som antagonistiska subjekt behöver staten inte längre representera krafter; den behöver inte ens längre representera allmänhetens intresse, för den materialiserar detta intresse direkt i mötet med vad som nu enbart framstår som enskilda intressen till vilka staten medger enskilda rättigheter. Därav känslan av en inflation av lagar och regler som kontrollerar, säkrar och förvaltar alltmedan de stora institutioner som var förbundna med nationalstaten gradvis försvinner eller blir oberoende, alltmedan lagens och rättens universalitet träder tillbaka.[9] I motsats till de fri- och rättigheter som skulle grunda civilsamhällets oberoende i relation till den demokratiska staten är rättigheterna idag en slags rättigheter på kredit som man kan ”kräva ut” av en stat vars företrädesrätt är total eftersom lagarna kan infogas i minsta hörn av vad som tidigare utgjorde ”privatlivet”. Till exempel illustrerar PACS[10] – men man skulle kunna ta allt det som man nu kokar ihop omkring äktenskap mellan homosexuella och den adoption som följer med – en slags provisorisk kristallisation av en sexual-finansiell förmedlande länk mellan den gamla borgerliga demokratiserade äktenskapliga institutionen och kärleksannonsernas och cybersexets rena kombinatoriska sexualitet. Det kapitaliserade samhällets potentialiteter uttrycks alltså som individers sociala behov. Vi har att göra med en karikatyr av det gamla civilsamhället i den bemärkelsen att enbart sammanstötningen mellan olika intressen kommer till uttryck. Det är inte bara ett journalistiskt-sociologiskt uttryck att tala om korporativismens återkomst, även om den tar sig nya former och går utanför arbetsplatsernas ram. Vem som helst kan idag organisera sin lilla demonstration, blockera motorvägens betalautomat, attackera sitt stadshus eller sin McDonalds, genomföra sin hungerstrejk och därefter erhålla ett möte med ansvariga politiker. Allt detta är mättat med ett tal om ”det sociala”, som genomsyrar både medierna och staten, vilken ofta uttrycker sig via medlemmar av vad man fortfarande kallar civilsamhället. Staten begär själv ”medborgarsamtal” eller ”överläggningar med medborgarna”; den vill ge dem ordet. Och ”medborgarrörelserna” framställs och vill framställa sig som nya förmedlingar för att lösa ”samhällsproblemen”, alltmedan de i själva verket bara är mellanled. Den engagerade medborgaren vill bli en kraftfull förmedlare och medborgarrörelserna försöker ge ”det sociala en ny innebörd”. Det är deras moraliska sida som ska göra det möjligt för dem att på samma gång överskrida intressenas explosion och att bedriva politik på ett nytt sätt. Det finns således en interaktion mellan staten och de engagerade medborgarna som syftar till att säkerställa de sociala relationernas reproduktion och förvaltning, vilket försvårats av kapitalets globalisering. Det kapitaliserade samhället behöver frambringa sin egen samhällskritik för att finna det moraliska stöd som det saknar.

De traditionella förmedlingarnas kris och den försvunna institutionen

Först och främst ser vi en kris för arbetet som blivit ”överflödigt”, även om vi inte ser arbetets slut utan en utvidgning av anställningsbarhet… av arbetslöshet och osäkerhet. Tvånget till arbete består om inte annat för att arbete förblir rättigheternas ursprung och naturligtvis den huvudsakliga källan till inkomst. Men arbetet har förlorat sitt inre värde till förmån för ett yttre värde (källa till överlevnad och till socialt sammanhang). Arbetet består inte längre av vad arbetaren gör (konkret arbete), utan av abstrakt arbete, basen för ett socialt maktförhållande snarare än för exploatering (frågan om ”produktivt arbete” är föråldrad).

Därefter, en kris för välfärdsstaten och för dess ”sociala demokrati”. Vad som är svårt att förstå här är att staten omgrupperas utifrån dess monarkiska funktioner utan att gå tillbaka till den föregående polisstatsformen. Det är alltså inte ”polisen som är överallt och rättvisan ingenstans” som den moderna vänstern skanderar. Det är staten som är överallt i en mångfald av former. Den sträcker ut sina socialiserande funktioner, som tidigare genomfördes enligt en modell för centraliserad intervention, längs hela skydds- och kontrollnätverket och verkar tillsammans med en mängd olika samarbetsorganisationer och krafter ”på fältet” (säkerhetsvakter på kommunala transportföretag, medlare i stadsdelar, idrottsevenemang, och så vidare).

Avslutningsvis, och detta följer av föregående punkt, genomgår de stora institutioner som utgjorde den gamla statsformens stöttepelare en kris. Dessa institutioner drivs av en dubbel rörelse. Å ena sidan tenderar de att bli oberoende av centralmakten för att fortsätta att verka när statens auktoritet tycks försvagad. Det bästa exemplet kan hämtas från Italien under de så kallade blyåren och den efterföljande rättsprocessen kallad mani pulite.[11] Å andra sidan tenderar den exekutiva makten att införliva detta oberoende genom att försöka integrera institutionen direkt i hjärtat av den exekutiva makten (jfr förhållandet mellan politisk makt och rättvisa i Frankrike och i Italien). Implementeringen av dessa internationella och specifikt europeiska regler om närheten mellan de olika makterna fullbordar jobbet i den bemärkelsen att de nationella institutionerna, som redan var i kris inom deras eget nationella territorium måste ta ett steg tillbaka för internationella institutioner och transnationella avtal (jfr Bolognaprocessen för en ny typ av skola och undervisning eller Schengenavtalet för polisväsendena).

En antropologisk revolution

Kapitalets revolution är inte bara en omstrukturering och globalisering av ”den yttre naturen” (vad de goda själarna kallar ekonomin), den är också en revolution av den ”inre naturen”. Det är den som är det kapitaliserade samhället. Revolutionen tenderar att undanröja alla de antropologiska figurer som har varit nödvändiga på vägen till kapitalismens mognad: entreprenören beredd att ta en risk, tjänstemannen som verkar för en rationell och opersonlig organisation, den skötsamme arbetaren, familjen och det stabiliserande paret, den professionella utbildningen och så vidare. Alla raderas av de processer som gör livet artificiellt (virtualisering) vilka bildar en pendang till den fiktivisering som vi har talat om. Det kapitaliserade samhället har inkorporerat ett tekniskt system liksom kapitalet inkorporerat teknovetenskapen och därigenom gjort varje försök till expropriering på dess grunder lönlöst.

Det kapitaliserade samhället är kapitalets tendens till att bli en miljö, en kultur, en specifik samhällsform i vilken det realiserar en symbios mellan staten i dess nätverksform, maktens mer generella nätverk (storföretag, informations-, kommunikations- och kultursektorn) och socialitetsnätverk. Individernas subjektivitet tenderar nu att vara internt determinerad. Behoven är idag producerade, vilket den unge Marx i sin frigörande vision inte kunde förutse med sin idé om potentiellt obegränsade behov, en idé som har blivit det nuvarande ”konsumtionssamhällets” ideologi. Det kapitaliserade samhället är oförmöget att tänka sina behov utanför en teknovetenskaplig verksamhet, vilken likväl inte tycks ha något annat mål än att påskynda sin reproduktion. På denna bas gör samhället ingenting annat än att söka lösa självförvållade problem, men utan att granska riktningen för eller ändamålet med sin utveckling. Det nya sociala imaginära som lösgör sig från detta tycks sakna stadga när det vädjar till en fullständig mobilisering av mänskliga resurser för ständigt allt vagare syften. Vad som för arbetarna tidigare framstod som en bestraffning på arbetet och för arbetet, även via exploatering, framstår för dagens olika grupper av löntagare som trakasserier på arbetet och rent herravälde.

Idag bevittnar vi en kollaps av det imaginära, förklädd i olika fall som olika kriser, ekonomins, klimatets, energins, ekologins eller samhällets. Detta öppnar fältet för nya former av samhälleliga relationer och för ett nytt kollektivt handlande. Men det finns inget samhälle att förvandla. Det är spänningen mellan individ och gemenskap som kan lösa den självmotsägande och multisekulära motsättningen mellan individ och samhälle och ta oss ut ur den återvändsgränd som utgörs av motsättningen mellan å ena sidan en abstrakt universalitet knuten till upplysningen och den franska revolutionen, och å andra sidan den nuvarande utvecklingen av partikularism och av kulturrelativism, båda framställda som konkreta universaler.

Jacques Wajnsztejn

Noter