Skip to content

Tidskriften Subaltern

Allt som människan hittills har företagit sig och gjort var inget annat än ett NEDERLAG!!!! En ny civilisation! Omedelbart!

aa10c2401ba9fe16d66555cdf4c12cb0-raoul-hausmann-dada-movement

 

Denna essä av Raoul Hausmann publicerades i Subaltern # 4 2016. 

Det borgerliga samhällets andliga form ”människan” vilar fortfarande på vetandets, kunnandets och havandets pyramid, kort sagt på en ständig ö v e r lagring och ett staplande av uppnådda plattformar, som gör den enskilde i stånd att säga till andra: vilka är ni? Vad äger ni? Vad har ni uppnått? Liknar ni mig, är ni högre eller lägre än jag? De är en förevändning för ett slags särskiljning som placerar varje människa i en spänningsfull motsats till alla andra, isolerar henne, får henne att i sig själv hårdna till den målmedvetna strävans brutala dumhet inom det helt godtyckliga staplandet av värden, föranleder henne att förakta och trampa på massorna för att ta deras mod ifrån dem och för sitt eget vågspels och sin egen upplevelses skull dra den baksluga slutsatsen, ”jag tar ifrån dem deras mod bara för att jag måste använda det för mig själv, för att jag kommer att vara någon som uppnår saker på de modfälldas bekostnad” – sannerligen den mest idiotiska av alla ångestutopier. För ingenting blir uppnått som inte redan har föreskrivits av pyramiden, som inte redan har blivit erkänt av staplandet av värden.

I denna samhällsordning finns det ingen befrielse, obönhörligt härskar förtryckets referensramar, den vetandes förtryck av den ovetande, den ägandes av den egendomslöse, ja, familjernas av de efterkommande och i familjen, av ordningsskäl, mannens förtryck av kvinnan. Här finns ingen förbundenhet, det enda som finns är trappstegens ordning, för att mekaniskt klättra uppför dem. Vad är det väsentliga för en sådan människa, som står på sin tillkämpade höjd? Hon vet att hon har skapat ett avstånd mellan sig själv och många andra människor – och detta avstånd är för henne en borgen för hennes säkerhet, en borgen för att hon har något som andra inte har, som hon inte behöver dela med dem. Det väsentliga är här alltså något helt egoistiskt, ett i förhållande till världens verkliga värden och krafter alldeles torftigt något, ett alldeles ringa resultat, en alldeles liten säkerhet, som dess ägare emellertid ljuger ihop till att gälla hans gudslikhets, härlighets och herrskapsmässighets nivå. Detta futtiga egoistiska resultat, hur ringa det än må vara, hindrar de icke-ägande från att uppnå det som är nödvändigt för dem, må det sedan vara mänskliga levnadsförhållanden eller ett nödvändigt erkännande. Den människosort som mest hårdnackat försvarar och håller fast vid sitt småkrams som särskilt privilegium kommer alltid att finna miljontals talesätt inte bara för att gömma den lilla men djupt osanna kärnan i deras särställning, utan för att ljuga upp den till idealets och nödvändighetens högsta höjder.

Vi skulle gärna ta en närmare titt på en sådan människotyp när den, för en gångs skull ej iakttagen av offentlighetens blickar, spelar ut sin osanna hjältepose, låter sig dras med i sitt livs små, privata ögonblick och i samma veva visar fram sin sanna natur utan slöja och utan hänsyn. Och vi vill välja ut en människa, en berömd filosof eller forskare, som anser sig stå över den gamla borgerliga människotypen och dess självsäkerheter, bedrägerier och fördomar. Det finns en sådan man som vi vill betrakta, som ger sig ut för eller kanske verkligen anser sig vara en av människornas ledare och lärare: Raoul H. Francé. Bortsett från mycket annat har han nyligen gett ut en bok med titeln: Die Kultur von morgen. Där säger han: ”Ingen levade varelse kan fortbestå utan sin omvärld. Och denna värld vore inte vad den är utan levande varelser…” Ingen skulle förneka ett allmänt sammanhang mellan tingen. Ingen upplevelse är något annat än en upplevelse av sammanhang. Redan att upplevelserna är där vid sidan av varandra eller följer på varandra är ett sammanhang. Hur mycket mer gäller inte det när en orsak följer på en annan, när den ena behöver den andra för att kunna existera.

Inget blad kan leva utan ljus, men inte heller luften vore densamma över tid om det inte fanns några blad. Utan blad i vidaste bemärkelse inga djur på jorden, men utan djur över tid inte heller kväve till bladen. Varje liv lever i ett utbyte av totala medlevnadsförhållanden (biocönose), som i egenskap av livsgrupp också självstyrande påverkar de fysikalisk-kemiska förhållanden som de är beroende av, med andra ord så att deras harmoni också inverkar harmoniserande på världen… Det är ett faktum att livet regelbundet utövar ett inflytande på sin omgivning, och ändrar den utifrån dess högsta prestation (optimoklys).

Alla bidrar till den allmänna jämvikten, för endast genom denna jämvikt äger biocönosen som helhet fortbestånd. Endast därigenom når den enskilda deltagaren fram till det yttersta hos de gynnsamma betingelser som är möjliga för henne i världshelheten. Harmoni med helheten svävar över alla livsgemenskaper som en oskriven lag, och dess ytterst uppnåbara gör, för var och en som lyder under denna hårda lag, ”underkastelsen” mer uthärdlig. Och nu ”förnyar” Francé alla hittillsvarande levnadslagar på följande sätt: då Centraleuropa huvudsakligen uppvisar skog erbjuder det jordnära en skogskultur, alltså gotik. Och den motsvarande sociala ordningen utgörs av kasterna eller stånden. Adeln är nödvändig: endast av rent blod uppstår adel. Blodsblandning och giftblandning är en och samma sak. Kristendomen och den socialistiska materialismen har fördärvat den germanska, jordnära kulturen och gjort den sjuk. Får att nå fram till detta härliga resultat kastar han omkull all moral, ja, moral finns endast genom honom, säger han. Och han ”tror” på jordens regering i övermänniskans bemärkelse, vilken inte får sakna den ideala slavkasten för att kunna övervinna det hemlandslös-materialistiska världskulturtankesättet som den sista sjukdomen. Tysk kultur kommer att vara: utdrivande av främmande idéer, organisk arbetsindelning i folkets inre, utdrivande av främmande blod genom organisk rashygien – den som ger sig på det tar del av den stora gärning utan vilken varken Tyskland eller Europa någonsin kan nå fram till en kultur och dess välsignelser.

Kort sagt: Francé ”mänskliggör” världens och livets lagar ungefär så som hela vetenskapen också har gjort. Det bästa exemplet är det sätt på vilket man mänsklig-moraliskt förklarar och därmed förtalar bistaten. Är det verkligen ingen av dessa herrar som läst Krapotkins bok Ömsesidig hjälp i djurens och människornas värld? Har ingen av dessa ”tänkare och forskare” ännu sett, upplevt, att bistaten är något helt och hållet annorlunda än till exempel det borgerliga profitsamhället? Men hur skulle de kunna det, då hade de ju verkligen upplevt eller funnit livets lagar. Titta på dem: Spengler gör sig av med Einstein som ett rent tidsfenomen, Spengler får ovett av Frobenius och Francé, och alla slåss med varandra om berömmelsen att stå längst upp på pyramiden.

Men vetande är inte makt. Vetandet, även upplevelsen, måste bli till liv som griper omkring sig själv, griper in i gemenskapen, till ett inordnat, bärande och med-upplevande organiskt varande. Men just detta bjuder också Francé ut med ”troget öga och rent hjärta”! Vad försiggår här? Kan detta slags människor, som endast till formen, till sättet att hantera sin privata uppblåsthet, sin äckliga skolläraruppblåsthet, skiljer sig från slavhandlare, förkunna något nytt, en renare mänsklighet, får de det? Eller får just de göra det minst av alla, då de saknar det mest elementära, nämligen aktningen för varje annan människa, förtroendet till att andra människor än de själva har förmågan att göra distinktioner, då de ju alla kastar av sig sin eländiga brist på förtroende, sin upplevelseångest och säkrade överlägsenhet på dem som de, välljudande talesätt till trots, föraktar som lägre stående människor utan bildning, ordbegåvning, egendom? Hur är det möjligt att här utövas bedrägeri, och hur kan detta bedrägeri avslöjas?

Bedrägeriet består i och kan endast avslöjas genom att det fullständigt klart och skoningslöst visas att dessa människor, vilka föreger att de bär på ett nytt ansvar, bara är ordfyllon som lugnar och dövar sitt snikna samvete med förhoppningen om att få ärva all den egendom, ära och makt som hör den gamla världsordningen till! Att de tydligt och klart visar att de inte hör till någon ny framträdande människoras utan ”nationalitet”, utan att de gräver vidare i den skrothög som kallas civilisation och vars enda funktionsprincip är det som går att fastställa och uppnå: exploatering av andligt eller materiellt slag, och vars funktionärer på det ekonomiska området kallas kapitalister och på det andliga området intellektuella; de borde dock bara få kallas parasiter.

Det måste visas att arbetsexploateringens system inte är ett skapande system, och att de borgerliga vetenskapsmännens och intellektuellas system inte är ett skapande system, att de ur sin egen totalmänskliga villrådighet i detta system förtvivlat och förintande inte kan leda någon annanstans än till den fullständiga devalveringen av allt liv – det materiella såväl som det andliga. Här är alla lika, den inskränkte generalen som för sitt förintelsekrig, börsmäklaren som fuskar fram hopade värden, industrimagnaten som håvar in pengar och schackrar varor och vetenskapsmannen som uppfinner giftgaser och hundert-zentner-bomben – inte minst den råd- och dådlösa människouppfostraren, filosofen och poeten. De dör alla ut eftersom de vill ärva det som de inte kan ärva – eftersom det tillhör den universella gemenskapen, inte den egocentriska intressegemenskapen: allt livs värde och mening. Varken kanoner eller dividender, varken räknekonststycken eller uppblåsta fraser kan fylla eller erövra människornas liv på jorden, i universum. Ingen aldrig så högt hopfifflad värde- eller rangpyramid fyller eller uppenbarar dess mening. Poetens sats: ”Förvärva det som du ärvt från dina fäder, för att äga det” är meningslös och död, detta arv tillkommer oss inte – och en människotyp som vore värd att leva torde inte ett enda ögonblick i sitt liv ha räknat med möjligheten av ett sådant arv. Det finns en sats av Marx, en alldeles enkel sats, som innehåller allt, den lyder: ”Arbete betraktat som arbete ger ingen profit.” Profiten var den gamla världsordningens och den borgerliga moralens mening par excellence, den är gemen, men i den demokratiska och monarkistiska lagstiftningens juridiska spetsfundigheter får denna schackrandets ståndpunkt ett sken av mänskligt värdefullt och eftersträvansvärt rättsideal. Här gäller det att vara kompromisslös och hård och att förbli i upptäckandet och förkastandet av denna närmast övermänskligt stora och omfattande förljugenhet. Det fanns och finns inget annat att ärva i detta system än förintelse, slaveri, fjäskande och hjälplös förtvivlan.

Det vore bättre med hela mänsklighetens död än att fortskrida längs denna väg, som i sitt förlopp är densamma för alla, vare sig det är en materiell, militär, religiös eller andlig intressegemenskap, eftersom det här bara rör sig om en stegring av förvärvs- och ägandetekniker utan hänsyn till livets verkligt skapande krafter och eftersom alla dessa processer måste sluta med den allmänna nämnaren noll, måste sluta med ett sammanbrott vid uppnåendet av målet – för detta mål är den sjabbigaste och mest improduktiva delen av livet, den tillfredsställda ägandedriften utan ansvar och utan hänsyn, oavsett om den utövas av en individ eller av en intressegemenskap, det borgerliga civilisationssamhället.

För oss kommer det numera bara an på vad någon lever, är, gör, i varje ögonblick, även det mest obevakade. Det som var, det han skriver eller säger, bevisar ingenting, det är existensen som måste föra i bevis. Om tiotusen Laotsear, Buddhor, Mohammedar och legioner av Kristusar har levt före oss, och om de uttalat och kanske medvetet levt de djupaste och mest underbara tankar och sanningar – vad berör det oss? Vem har rätten att ta ett enda av deras ord i sin mun om han inte lever deras liv? Svindel och svindlare, den som utger sig för att vilja det. Inte ens det mest sanna förflutna kan hjälpa oss, vi måste ta oss genom vårt aldrig förflutna nu, vi måste själva föra våra kamper med oss själva, med våra sjabbigaste handlingar och våra tommaste stunder, mot oss själva. Utan någon som helst hjälp. En lögnare som tror sig vara fullkomlig. En dålig skådespelare som redan tror sig stå över den allra enklaste och renaste sanningens nödvändighet. Rätt och slätt, utan förskönande förställning, utan hjärteprål och utan förklädnad – det är en fruktansvärt svår sak, en sak som sätter på spel och prövar äran, lugnet, tillfredsställelsen, trivseln, framgången, verket och människan som helhet. Om hon för sin egen skull, för sin obelönade och obetingade klarsynthets skull är villig att i varje sekund av sitt liv i detta samhälle fullt av förtvivlan, idioti och uppblåsthet resultatlöst, nyktert och utan frasmakeri, i det hon renar sig uppbringa och gång på gång uppbringa modet till världen och människorna, till varje fara och varje höjd och djup. Och här, i detta samhälle, finns det visserligen klasskamper, men det finns ingen sanningens klass eller samhälle.

Vägen till sanning, som går genom lögn, svindel och skam, måste varje enskild söka och i tidens klibbiga kompromisser lär knappast massorna söka den, eller jo, just massorna söker den, men deras huvuden och tankar är omtöcknade av omsorgen om det dagliga brödet. Men de andra, de som har bröd, söker inte. De äger och frossar. De styrs av pengarna och är nöjda med det. Men i de samhällsskikt som börjat vackla finns några som har fått nog av kramset, som aldrig gjorde det till sitt handlandes rättesnöre, det är till dessa deklasserade, till dem som trätt ut, som vi vänder oss. De måste bli ännu hårdare. För det gäller att upphäva och förstöra alla världens försäkringar och säkerheter. Förutom klassens, ättens och familjens säkerheter är vetenskapens och konsternas de farligaste. Vetenskapen hävdar att den erbjuder exakta och opartiska betraktelser över världens och fenomenens väsen och att den utifrån detta dragit de enda tillåtna slutsatserna om livets mening och dess funktioner – just denna vetenskap är inte ens i stånd att göra sig klar över sin småborgerliga osanna arbetsgivarståndpunkt vis-à-vis naturen.

Dessa vetenskapsmän med sina uppsvullna hårlösa huvuden, dessa klasspartiska före detta studenter och småborgarsöner betraktar världen som sitt tjänstehjon, vilket ingått i ett arbetsförhållande med denne herre, och patraskförordningen stämplas av dem som naturlag. Man får inte låta sig luras av att till exempel tekniken som byggts upp på vetenskapens ”riktiga” hypoteser också fungerar – fungerar inte i sista hand också och till sist utsugarstaten och dess arbetslöshetskassa? Allt fungerar oklanderligt: det som inte passar in ruttnar i vägkanten. Vid de högt farande vetenskapsmännens vägkant är det bara livet och dess sanna förhållanden som ligger och dör. Och det är inte annorlunda med konsten. Om vetenskapen är avgudadyrkan gäller det än mer för konsten. Lögnvetenskapens högsta lag är alla fenomens tröghet: konstnären, som han är i dag, har upphöjt den till verklighet, till sin verklighet. Arm i skallen, arm i fråga om kroppsliga och andliga uttrycksmedel, har han inte längre någon verklighet att förkunna, har han förlorat sig i den tekniska och konstruktiva imitationens periferi. Eftersom han inte längre upplever ett sammanhang med någon människa eller med något ting, gömmer han sig bakom högt ljudande abstrakta talesätt, som saknar kraften att dölja hans fullkomliga oförmåga att skapa.

Om konstnären åtminstone vore så ärlig att han hellre avstod från den individuella och förment skönandemässiga ståndpunkten än att i fullkomlig okunskap om sitt mänskliga och gemenskapsmässiga ansvar ägna sig åt avgudadyrkan med sig själv och sitt ”verk”, skulle detta åtminstone vara ett erkännande, antingen av att ha intagit en opposition mot det förljugna samhället eller av en oförmåga till en levt världsåskådning, och båda vore bra, vore välkomna. Men i sin okunskap om att hans uppgift bara kan vara att stärka och fördjupa människans organmedvetande på vägen mot en aningsfylld åskådning och åskådlighet, betraktar konstnären till skillnad från vetenskapsmannen inte världen som tjänstehjon – konstnären föraktar världen, den har absolut ingenting att säga honom, han känner sig inte besläktad med den och dess lagar, utan endast med sina hjärnfoster.

Allt mänskligt och allt tingligt i vår tid och dess betingelser är konstnären främmande, han är det lilla blå blomstret, ack så bräckligt, som tronar bland molnen. Om det finns en tröghetens lag så förkroppsligas den av vetenskapsmänniskan och av konstmänniskan, framför allt de ger sig hän den personliga berömmelsen, framför allt de är odugliga drönare i det ena fallet och bereder väg för slaveriet i den andra! De om några hade emellertid den djupaste plikten att söka och finna vägen ut ur profitsamhällets lögn och in i människornas gemenskap och livets stora lagar. I stället hjälpte just de till att bygga vidare på den pyramid av blod, svett, lögn och avföring som vi kallar civilisation. Det ligger i den borgerliga intellektualismens väsen att bli rotlös, och att endast utveckla en ande för exploateringens syfte och i utsugarklassens intresse. Anden själv skändar inte. Men det måste vara gemenskapens ande, som bär den enskilde.

Den som vill vara en andlig arbetare måste ha slagit rot i den mänskliga gemenskapen. I medupplevelseförhållandena, alltså i inordnandet av den individuella upplevelsen och dess ”frihet” i det gemenskapliga totalupplevandet, måste jaget utvidgas universellt, då söker och finner det sina rötter inte i hemlandet, i nationen, den ägda marken eller kasten, utan i den visserligen jordbundna, men genom ett känslo- eller kunskapsmässigt gärningsmedvetandes omgestaltbara gemenskap, inte hos ”samma hjärna” utan hos de allmänna lika livsstegringsmöjligheterna på federalistisk-ekonomisk bas.

[ursprungligen publicerad i Die Aktion, årgång 13, H. 25/26, Berlin 25.7.1923]

Översättning: Gustav Sjöberg

Annonser

%d bloggare gillar detta: