Tidskriften Subaltern

INTERVJU MED ANNE STEINER OM GULA VÄSTARNA

***

”De gula västarna har blockerat både köpcentrum och varulager. Deras veckovisa demonstrationer i stadskärnorna resulterade i att den viktiga handeln inför jul och nyår minskade drastiskt. Dessa högtider, som hade kunnat upplösa rörelsen, minskade inte deras beslutsamhet att protestera det minsta. Här finns hoppet om att se rörelsen utvecklas till ett ifrågasättande av de vardagliga konsumtionsmönstren. Flera inom de gula västarna har framhållit att de inte frossade som traditionen påbjöd och att de föredrog att spendera högtiderna i de små stugorna som man uppfört i de ockuperade rondellerna, dessa mikroområden av självbestämmande. De har smakat på kamratskapen, som under de kommunis- tiska strejksoppköken från förr där man samlade in matvaror som man tillredde och åt tillsammans. Från de här icke tidigare upplevda erfaren- heterna, kommer nya konsumtionsmönster att kunna födas. Dessa nya livsmönster kommer att kunna leda till ett avståndstagande från de mass- producerade och ohälsosamma matvarorna som i sista hand även blir dyra, för att istället producera och byta det man behöver äta. Det handlar också om att tillverka eller återvinna kläder och andra föremål, att dela på vissa tillgångar såsom fordon. Allt detta på en lokal nivå, utan att passera de mekanismer som förvandlar allt som ges, lånas eller delas, till varor.”

Intervjun kan läsas i sin helhet här.

De agonala krigens sociala funktion är här uppenbar: det rör sig om att skapa allianser och philía mellan grupper som inte betraktar sig som fiender, utan snarare som xénoi i termens dubbla bemärkelse: främlingar och gäster. Vi kan därmed föreslå hypotesen – motsatt den som formuleras av Schmitt att kriget ursprungligen är en aspekt av den agonal-lekfulla funktionen, som är konsubstantiell med samlevnaden människor emellan, genom vilken förhållanden av integration och philía byggs mellan främmande grupper eller, inom ramarna för samma gemenskap, mellan olika åldersklasser. Kriget som vi känner det är i gengäld det dispositiv genom vilket den agonal-lekfulla funktionen fångas in av staten och omdirigeras för andra ändamål.

Jag kan konstatera att medieuppbådet omkring ”klimatkrisen” döljer de väsentliga problemen: fiendskapen, den dynamik som gör att man inte kan leva utan en fiende, undertryckandet av naturligheten, i synnerhet och i första hand hos barnen, förlusten av sinnligheten, flykten in i konstgjordheten och därmed ett djupt förverkligande av den process som gör arten föråldrad.

”Affären” Greta Thunberg illustrerar detta. Denna flicka har använt sig av klimatkrisens allvar för att formulera sin stora olycka: att inte erkännas i sin naturlighet. Hon har omedelbart rekupererats på denna nivå, först av sina föräldrar och därefter av vänner till dem, den gröna kapitalismens militanter. 

…