Tidskriften Subaltern

Här följer en översättning av Giorgio Agambens senaste text om coronakrisen. Texten publicerades för första gången på förlaget Quodlibets hemsida igår (17 mars 2020). Denna översättning kommer, tillsammans med en serie andra texter om världsläget, att publiceras i Subaltern # 2 2020 som planeras vara ute före sommaren. Stöd gärna vår verksamhet genom att teckna en prenumeration. 

KLARGÖRANDEN

En italiensk journalist har, i enlighet med gängse praxis i hans yrke, vinnlagt sig om att förvrida och falsifiera mina betraktelser om den etiska förvirring i vilken epidemin kastar vårt land, i vilket man inte längre visar hänsyn ens för de döda. Liksom det inte har någon poäng att nämna hans namn, tjänar det inte heller något till att korrigera de billiga manipulationerna. Den som vill kan läsa min text Contagio [smitta] på förlaget Quodlibets hemsida. I stället publicerar jag här andra reflexioner som, trots sin klarhet, förmodligen även de kommer att förfalskas.

Rädslan är en dålig rådgivare, men får många saker att framgå som man låtsades att inte se. Det första som den våg av panik som har paralyserat vårt land tydligt visar, är att vårt samhälle inte längre tror på något annat än det nakna livet. Det är uppenbart att italienarna är beredda att offra praktiskt taget allt, livets normala villkor, sociala förhållanden, arbete, ja, till och med vänskap och religiösa och politiska känslor och övertygelser, till en rädsla för att insjukna som, åtminstone i nuläget, statistiskt inte ens är så allvarlig. Det nakna livet – och rädslan för att förlora det – är inget som förenar människor, utan förblindar och separerar dem. De andra människorna, likt i den av Manzoni beskrivna pesten, betraktas nu uteslutande som möjliga smittbärare som det till varje pris gäller att undvika och från vilka det gäller att hålla sig på åtminstone en meters avstånd. De döda – våra döda – har inte rätt till en begravning och det är oklart vad som kommer att ske med liken av de personer som vi håller kära. Vår nästa har utplånats och det är besynnerligt att kyrkorna tiger om detta. Vad sker med förhållandena mellan människor i ett land som vänjer sig att leva på detta sätt under obestämd tid? Och vad är ett samhälle som inte har något annat värde än överlevnad?

Den andra saken, inte mindre oroväckande än den första, är att epidemin gör det klart och tydligt att undantagstillståndet, vid vilket regeringarna har vant oss sedan en tid tillbaka, verkligen har blivit till normaltillstånd. I det förflutna har det funnits mer allvarliga epidemier, men ingen kom någonsin på tanken att för den skull förklara ett nödläge som det pågående, vilket till och med hindrar oss från att röra oss. Människorna har blivit så pass vana att leva i tillstånd av permanent kris och permanent nödläge att de inte tycks inse att deras liv har reducerats till ett rent biologiskt villkor och att det har förlorat inte bara varje social och politisk, utan till och med mänsklig och affektiv dimension. Ett samhälle som lever i ett permanent nödläge kan inte vara ett fritt samhälle. Vi lever i själva verket i ett samhälle som har offrat friheten till så kallade ”säkerhetsskäl” och därför har dömt sig självt till att leva i ett evigt tillstånd av rädsla och osäkerhet.

Det förvånar inte att man talar om krig med avseende på viruset. Nödlägets åtgärder tvingar oss de facto att leva i ett utegångsförbud. Men ett krig mot en osynlig fiende som kan nästla sig in i varje annan människa är det mest absurda krig som går att tänka sig. Det är, i själva verket, ett inbördeskrig. Fienden är inte utanför, den är inom oss.

Det som oroar är inte så mycket eller inte bara nuet, utan det som kommer efteråt. Liksom krigen har lämnat freden en serie olycksdigra teknologier i arv, från taggtråd till kärnkraftverk, är det mycket troligt att man även efter det sanitära nödläget kommer att försöka fortsätta de experiment som regeringarna tidigare inte lyckats förverkliga: att man stänger universitet och skolor och endast ger lektioner på nätet, att man en gång för alla upphör att förenas och samtala av politiska och kulturella skäl och endast utbyter digitala meddelanden, att det överallt är möjligt att maskinerna ersätter varje kontakt – varje smitta – mellan människorna.

17 mars 2020

Giorgio Agamben

Översättning: Gustav Sjöberg