Skip to content

Tidskriften Subaltern

“Längtan efter fred”

Category Archives: Demokrati

april 13, 2011 Likhetsmaskineriet – Om demokrati och gemenskap

Demokratin, den formella, kontraktsbaserade gemenskap som jämställer alla människor genom att tilldela dem varsin likvärdig röst, har i sin moderna form visat sig fungera utmärkt som politiskt maskineri åt kapitalismen. Även om andra politiska modeller i detta hänseende fungerat bättre under andra historiska perioder, lever vi nu i en epok där liberal demokrati har blivit ett sådant självklart sätt att styra samhället att det svårligen låter sig ifrågasättas. All demokratikritik är per automatik misstänkt; själva ordet ”antidemokratisk” används genomgående som en blandning av skällsord och varningsrop. Inte ens när blockpolitiken rört sig mot den så kallade mitten i en sådan utsträckning att politikerna är hänvisade till personlig smutskastning för att markera avstånd från varandra, ifrågasätts den parlamentariska ordningens legitimitet.1

Vad grundar då den demokratiska gemenskapens formella styrka? Den opererar onekligen med likhet, men det är en likhet som härskar genom bilden av skillnad; en skillnad som numera uteslutande rör sig på framställningens representativa nivå. Denna bild är inte mindre verklig än något annat, men dess skådespelskaraktär gör att skillnaden på ett viktigt sätt är separerad från själva fundamentet i produktionssättets förutsättningar. Fundamentet är nämligen likhet, eller mer specifikt: förekomsten av vissa nödvändiga förutsättningar, såsom varuproduktion och lönearbete. Den grundläggande likheten är densamma varhelst det kapitalistiska produktionssättet etablerat sig, oavsett vilken yttre form – samhällsskick, konsumtionsmönster, politisk retorik och så vidare – det för tillfället använder sig av. Demokratins produktion av skillnad utgör därför, i relation till kapitalismen, en egen sfär som förvisso är satt i nödvändig relation till likhetens kärna, men som samtidigt äger en autonomi vilken tillåter den att producera och utvecklas under de mest skiftande omständigheter. Detta gör också att den fundamentala likheten, tack vare demokratin, förmått överleva historiska omständigheter som andra politiska modeller visat sig oförmögna att hantera.2

Den demokratiska-kapitalistiska skillnadens ideologiska karaktär skapar hos den moderna människan föreställningen att hon är unik och i besittning av en individuell röst, men hon drabbas samtidigt av alienationens kanske mest konkreta konsekvens: separationen från en verklighet i vilken hon är fullständigt utbytbar. Erfarenheten av separation reflekterar det faktum att demokratin, liksom varulogiken, reducerar alla totalitetens komponenter till utbytbara delar; kapitalismen gör helt enkelt den andre till den samme, samtidigt som ideologin intalar oss att vi, just genom att vara det vi är, kan vara någonting annat än det vi är.3 Likheten drabbar således den kapitalistiska människan genom skillnadens sfär, vilket producerar en märklig dubbelhet i den mänskliga erfarenheten.

Den demokratiska gemenskapen är alltså en kluven gemenskap, en samvaro där olikheterna förpassats till representationernas separata sfär och där den fundamentala likhet som grundlägger alla relationer skapar ett glapp mellan den mänskliga erfarenheten och det som erfars. Det är en gemenskap där den samme ser sig själv i allting men samtidigt är främmande inför allting. Det är en gemenskap där den andre finns till enbart som den sammes spegelbild, på andra sidan glappet. Mångfalden av spegelbilder gör gällande att verkligheten är oändligt varierad, när den i själva verket består av ett ständigt upprepande av samma omständigheter. Demokratins chimära skillnad spelar upp olikheter där inga olikheter finns: de politiska blocken förenas exempelvis i sin vilja att framställa varandra som oförsonliga motsatser, när de i själva verket är delar av samma sak. Det schizofrena i den demokratiska självförståelsen består därför inte i konflikten mellan sant och falskt, mellan sakernas egentliga tillstånd och den dimridå som söker maskera det. Tvärtom ligger förhållandena i öppen dager, men är genom sin dubbelhet närmast omöjliga att fixera. Den moderna människan försöker fokusera blicken bland de bilder och utsagor som lovar henne förändring, någonting annat, alltmedan hon fortsätter att gå till arbetet och att definiera sig själv genom sina konsumtionsmönster. Det av demokratin utlovade, kommande andra är i slutänden inget annat än en mer effektivt förvaltad samtid.

Samtidens fundamentala likhetsprincip är dock inte ett statiskt tillstånd, trots alla mer eller mindre lyckade försök att ideologiskt framställa framtiden som enbart en vidare utsträckning av nuet. Kapitalismens behov av mänsklig aktivitet gör att produktionssättet ständigt befinner sig i rörelse, att dess betingelser förskjuts. Detta innebär givetvis också att begäret efter andra gemenskaper ständigt gör sig gällande, i olika former, med olika innehåll. Försöken att ersätta kapitalismens gemenskap med andra relationer skapar händelser där det grundläggande likhetsförhållandet utmanas av en skillnad som, åtminstone potentiellt, förmår gå bortom representationernas sfär men som också alltid riskerar att återbördas – alla utbrott ur skådespelet hanteras fortgående genom funktioner som blivit alltmer raffinerade och komplexa i takt med kapitalismens utökade totalitetsanspråk. Det finns därför ett misslyckande inbyggt även i de mest radikala anspråk på att ”rena” demokratin från dess kapitalistiska innehåll. Direktdemokrati arbetar till exempel enligt samma princip som parlamentarisk demokrati, det vill säga enligt idén om formell jämlikhet, vilket placerar skillnaden – den förändring vilken det skall röstas om – vid sidan av en formaliserad apparat byggd på principen om likhet. Den förändrande kraften underordnas därmed ett majoritetsbeslut där varje människa formellt sett bidragit exakt lika mycket, oavsett den kvalitativa mångfald som i realiteten ligger bakom varje individuell röst och som gör sig gällande i varje verklig gemenskap. Demokratin, direkt eller ej, bygger ofrånkomligen en kvantitativ form kring alla gemensamma mänskliga handlingar med anspråk på förändring.

Begagnandet av denna form, grundad som den är på samma liberala världssyn av antropocentriska ideal som redan genomsyrar samtiden, återför därmed även den radikalaste av rörelser till det moderna samhällets likhetsmaskineri. Så länge mänsklig aktivitet kvarstannar i likhetens sfär, kommer skillnaden att fortsätta vara en representation, åtskild från den gemenskap som kräver ett formaliserat kontrakt för att fungera.

GUNNAR HOLMBÄCK

1 ”Mitten” är som bekant en plats där det råder ideologisk konsensus kring marknadens metafysiska makt och arbetets nödvändighet.

2 Detta är givetvis inte en universell, överhistorisk omständighet. Även om demokratisk kapitalism visat sig kapabel att överleva både fascismen och realsocialistiska kommandoekonomier av det gamla slaget, har de senaste decenniernas utveckling, främst i Kina, demonstrerat att parlamentarisk demokrati knappast är en förutsättning för blomstrande kapitalism.

3 Detta framställs exempelvis så att vi genom att konsumera skulle kunna ersätta det vi förlorat genom att producera – oavsett om det rör sig om tid, identitet, materiell njutning eller andlig mening.

4 Den av alla politiker så omhuldade arbetslinjen framställer denna logik på ett oblygt sätt; ”mer av detsamma” borde vara varje partis självklara slogan. Kodorden välfärd och tillväxt är just inget annat än löften om att förbättra framtiden genom att förädla samtiden

*

Denna text publicerades i ett block ägnat demokrati- och politikkritik, i Subaltern 2010:2. Andra texter i blocket är skrivna av Helen Andersson, Simone Weil, Mario Tronti, Laurent Dubreuil, Tiqqun, Eric Petterson m.fl.

Annons

april 9, 2011 TÄNKANDE ÄR SKULD

heiner-mc3bcller_foto-privat-900-2

Utgår man från den kapitalistiska strukturen är myran den ideala människan. Människan själv är ett störningsmoment. Därför måste hon ibland röjas undan, när hon inte helt och hållet kan mekaniseras och därigenom tömmas på sina egentliga behov och företräden. I Brechts Fatzer uppehåller sig fyra soldater under kriget i ett område som redan är fullständigt ödelagt och där bara en halv trädstam sticker upp. De diskuterar vart de skulle kunna ta vägen, men de kan inte längre ta sig någonstans. För överallt finns människan, den alienerade – människan som vapen. Till följd av detta är hon fienden, och måste upphöra. Detta är omvänt även maskinens uppfattning. Människan är maskinens fiende, i varje regelbundet system är hon ett störningsmoment. Hon är slarvig, skitar ned och fungerar inte. Därför måste hon röjas undan, och detta är kapitalismens uppgift, maskinens struktur. Att reducera människan till råstoff, till material plus tandguld, svarar mot maskinens logik. Auschwitz är kapitalismens altare. Rationalitet som det enda obligatoriska kriteriet reducerar människan till hennes materialvärde.

Dostojevskij var en avgörande upplevelse för mig. Jag läste Brott och straff 1944, en kort tid innan jag blev inkallad. Raskolnikovs fråga lyder: Vad återstår egentligen om religionen försvinner? Finns det då överhuvudtaget några argument exempelvis mot Auschwitz? Raskolnikov mördade en gammal pantlånerska, sådana har gott om pengar och lägger dem ändå bara på hög. Han trodde sig vara Napoleon, eller närmare bestämt att han var lika intelligent som denne, och behövde pengar för att förverkliga sitt geni. Pantlånerskan var ett skadedjur, en lägre stående varelse, och hade inget behov av pengar. Han gjorde henne till material, efter att först med det bästa samvete i världen ha tagit hennes liv. Därefter inträder den stora ryska erfarenheten av att handlingen kanske är oriktig. Som ett svar på Auschwitz-principen återstår då bara nåden: en prostituerads kärlek. Ett element av kitsch och kristendom ryms däri, men fram till Auschwitz finns det inget annat svar än nåden. Det basala hos Dostojevskij är hans försök att finna ett svar på denna civilisations utrotningsprincip. Det hänger samman med hans levnad. Han gjordes klar för avrättning och trodde att han skulle bli skjuten, men blev i stället deporterad till ett sibiriskt läger. Han var egentligen redan död, och nu började ett andra liv. Detta var hans grunderfarenhet. Att det skulle finnas nåd är ett försanthållande som kanske aldrig kan uppfyllas.

Den andra punkten hos Dostojevskij är formulerandet av det diffusa, de element hos det ryska tänkandet som inte kan härledas till en ordning. Det såg jag alltid som hoppingivande. Ryssland är nämligen en ickeordningsmakt, en makt präglad av kaos, som kämpat emot ordning, även mot en processuellt fattad ordning. Brott och straff är skriven mot Auschwitz-principen, och Auschwitz är västerländskt. Dostojevskij är den som kommer näst efter Shakespeare, den första tilldragelsen efter Shakespeare. Inte heller Shakespeare skapade ordning. Han ställde ordningen mot kaoset, något som ordningen sedan dess måste sysselsätta sig med.

Dostojevskij ställde frågan: Vad händer om man dödar en skalbagge eller en fluga? Därmed inleds något som kan utsträckas i oändlighet. En skalbagge är något främmande och väcker en impuls hos oss. Den har ett för oss ovanligt rörelsemönster och allt som är ovanligt irriterar och stör, ur detta kommer den europeiska enhetlighetstanken. Flugor är bara till besvär – därför slår man ihjäl dem. Nazisternas propagandaframgångar bestod i att få folk att anse att judeförintande och ryssdödande var jämförbart med grisslakt.

Kafka placerar Dostojevskij i ett annat sammanhang. Som tyskspråkig jude i Prag var Kafka redan från början marginaliserad. Hans främsta uppgift var att sortera ut sig själv. Genom skrivandet hade han gjort sig till koncentrationslägerfånge. Därav hans realism. Mielkes* sista mening i Volkskammer löd: ”Jag älskar er dock alla.” Kafka skriver i Domen: ”Kära föräldrar, jag har dock älskat er.” Det är den dömdes sista ord innan han hoppar från bron. Mielke var säkert inte bekant med Kafka, men Kafka var bekant med Mielke.

Man kan numera endast tänka utifrån minoriteterna. Tänker gör man numera bara i utkanten, för det är blott där det finns rörelse. Precis som Kafka måste man tänka utifrån dem som utsorteras. Det är bara minoriteter som skriker. För majoriteten är det inte längre nödvändigt, de har bilar och tutar möjligen innan de kör över en minoritet på öppen gata.

Utrotandet av minoriteter motsvarar utrotandet av biografier. Biografier är minoriteter, just som var och en av oss, så länge vi förblir ensamma, utgör en minoritet. De utrotade biografierna utgör majoritetens grundstenar, och smärtan över den egna utrotningen förbyts i hat gentemot minoriteterna. André Gide skrev efter andra världskriget: ”Några skall rädda världen.” Betoningen låg på ”några”.

När Benjamin sade att Kafka var den förste bolsjevikiske författaren, svarade Brecht: ”I så fall är jag den siste katolske.” Benjamin satte emellertid fingret på något. Kafka var den förste författare som inte ville bli odödlig, som ville att hans texter skulle brännas upp. Då han drog en linje mellan Auschwitz och den europeiska kulturen skrev han till sig en plats i koncentrationslägret.

En annan variant av Kafkas intentioner återfinns i Faulkners sätt att skriva – där fakta fördunklas genom en uttryckets hypertrofi. Faulkner beskrev situationen i den amerikanska södern. Han gjorde sig till neger. Kafka och Faulkner har båda skrivit vidare på Dostojevskijs verk. Huvudtemat i linjen Dostojevskij-Kafka-Faulkner är utsorterandet: Auschwitz som upplysningens avslutande fas. Runt slutet av 1700-talet ägde en kongress mellan teologer och jurister rum i S:t Petersburg. Ryssarnas problem var att de hade svårt att finansiera sina fängelser och inte visste vad de skulle göra med de kriminella. Den fransk-jakobinska delegationen kom då med förslaget att de skulle inrätta arbetsläger. Det var europeiskt upplysningstänkande. Själva skulle ryssarna inte ha kommit fram till detta, det stod inte i Bibeln och de var ännu inte upplysta. Sedan dess existerar gulagerna.

Nietzsches övermänniska är inget annat än brottslingen eller idioten hos Dostojevskij. I vart fall ville Dostojevskij med brottslingen eller idioten alltid framhålla ryssarna som ett alternativ till västerlänningarna. Nietzsche hade känsla för Dostojevskij och betecknade honom genomgående som den store psykologen som kunde förmedla kunskap om framtiden. Dostojevskijs psykologi formades under de fyra lägeråren i Sibirien, där han förhöll sig till människor som levde under ett extremt tryck. Dostojevskij kände till Auschwitz-principen och hans frågeställningar rörde alternativet till denna. Det enda han funnit var – som tidigare nämnt – nåden. Kvinnan, horan, förlöste Raskolnikov. Vid koncentrationslägerexperimenten blev fångar underkylda. Man sköt då in en kvinna under dem och samlaget räddade deras liv. Dessa experiment utgör fundamentet för rymdmedicinen. Så tolkar den teknologiska tidsåldern Raskolnikov.

Auschwitz är tekniksamhällets förebild. Dostojevskij ifrågasatte den självklarhet med vilken vi dödar en insekt. Detta problem ställdes Nietzsche aldrig inför, hos honom finns insekter bara som metaforer. Nietzsche var aldrig i den sitsen att han var tvungen att döda ett djur. Han behövde heller aldrig uppleva hur ett människoliv utplånades som en insekts. Det bidrog till hans intellektuella lättfärdighet.

Västerlandets öga har ett perspektiv tillhörande ett kulsprutekompani, som tvättar landskapet rent från små svarta punkter som närmar sig. Fienden syns endast som en svart punkt som återigen ska bli en del av landskapet. Ryssarna har sedan 1918 fått sona för att Dostojevskij torpederat detta perspektiv. Emedan Västeuropa kan leva utan denna fråga var ryssarna tvungna att ställa frågor som i Västeuropa helt enkelt hade förträngts eller glömts bort. För det betalar de fortfarande.

Nietzsches maktvisioner gjorde honom förryckt. Först som förryckt kunde han omfamna ett djur. Han hade inte skapat tidsandan men försett elden med bensin, och bröt samman vid denna insikt. Av nödvändighet, till följd av klart och precist tänkande, hade han upptäckt det naturliga urvalet. Det är problemet med tänkande och konst i stort: det är i grunden förknippat med skuld. Men naturligtvis är inte Nietzsche skyldig till fascismen, lika lite som Kafka till koncentrationslägren. Ju exaktare man tänker eller skriver, desto mer gör man gemensam sak med tidens strömningar. För konst eller tänkande fungerar endast om man ger sig i lag med tidens strömningar. Att tänka betyder djupast sett att bära skuld, eftersom allt tänkande måste ta sitt avstamp i verkligheten.

HEINER MÜLLER

* Erich Mielke, Stasichef 1957–1989. Ö.a.

[Översatt av Martin Bergqvist.]

Denna översättning finns publicerad i Subaltern 2010:1, där ett block ägnades åt Fjodor Dostojevskij, vid sidan av Müller publicerades texter av Dostojevskij, George Steiner, Elena Namli, Nagarjuna, Theodor W. Adorno, Botho Strauss m.fl.

”Denken ist Schuld” är hämtad ur Gnade – Überschreitung und Zurechtweisung, (red. Jutta Wangemang), Volksbühne/Alexander Verlag Berlin, 2005. En textantologi sammanställd i samband med Frank Castorfs teaterföreställning Schuld und Sühne , en iscensättning av Dostojevskijs Brott och straff .

april 3, 2011 Utestängda från paradiset

EN UTVIDGAD TOMHET. Om mänskligt växande och teknologisk expansion

Efter ett föredrag av Helena Granström, arrangerat av kulturtidskriften Subaltern, 30 mars 2011.

Runt tjugofem personer lyssnar på Helena Granström när hon föreläser på Loftet i Malmö. I hennes böcker och pamfletter har civilisationskritiken ofta varit obeveklig, men för många som lyssnar var det nog först i och med denna föreläsning, som det blev klargjort hur kompromisslös Granström verkligen är. Det finns alltid ännu ett steg tillbaka som människan kan, och borde, ta, för att undkomma den genomadministrerade tillvaro som blivit vår. Det finns en väg att vandra, och den går ut ur kulturen, in i vildmarken. Följ historien bakåt, till det förhistoriska, till världen innan grottmålningarna i Lascaux. Detta tycktes vara Granströms svar på vad som bör göras.

Teknologin, menar Granström, stänger oss inne i ett fängelse byggt av kolfiberkablar, kretskort, mobiltelefonstrålning och motorvägarnas asfalt. Inlåst i denna maskinpark, förlorar den alltmer omyndiga människan banden till världen som hon en gång var del av, på samma sätt som stenarna i den porlande fjällbäcken fortfarande är natur, inget annat än natur. Orubblig, nödvändig, ofrånkomlig natur.

Granström är tydlig med att markera hur hennes civilisationskritik vilar på dualismen, eller snarare motsättningen, mellan natur och kultur. Naturen innebär en orepresenterbar dynamik, kulturen vilar däremot på det skapade. Stenen, det döda i naturen, tycks ligga närmare Granströms förståelse av naturen, än djuret, då det är naturens orubbliga och fasta väsen, som hon kontrasterar mot kulturens docila, bräckliga och fogliga kreatur. Djuren vi har omkring oss är de förmänskligade djuren: katterna i våra lägenheter, grisliken som hänger i slakterierna, de instängda älgarna i våra djurparker. Människan liknas vid ett fyllo, en dåre som inte kan annat än fortsätta skada sig själv. Med förakt citerar Granström Thomas Hobbes ord om människan som en maskin, konstruerad av en gudomlig ingenjör. Det skapade ser Granström som det som tillförs naturen som kultur, som onaturlig förändring. Hon berättar om arbetet med en pjäs baserad på Shelleys Frankenstein, en bok hon inte uppskattar, men som gav henne idén om det skapade, om världen som resultat av arbete. Kanske är hon inspirerad av Martin Heideggers kritik av produktivitetsmetafysiken(1), kanske har hon läst Fredy Perlmans, John Zerzans eller Jacques Camattes arbetskritiska verk, som de tre marxisterna skrev långt innan de blev primitivister. (2) Klart är i alla fall att teknologin för Granström inte är natur, eftersom den är skapad.

Det skapade för människan ut ur förhistoriens paradisiska tillstånd, där livet förvisso kunde vara kort och hårt, men där arbetsdelningen inte styckade sönder stammarnas tillvaro, där klasser inte ställde människa mot människa, och där krig var en otänkbarhet. Oskylda levde Adam och Eva djupt rotade i det naturliga, tills de åt av kunskapens äpple. Fallet orsakades inte så mycket av ormen, som av ormens ord om vad människan kunde bli: En Gud, en vuxen, något annat än människa, något annat än barn. Om vi följer Granströms argumentation blir lockelsen till kunskap, människans språkliga förmåga att säga och uttala, fallet som förklarar varför vi irrar i historien, till synes oförmögna att finna hemmet i naturens dynamiska självidentitet. Stenens liv är utopin.

Kulturen, civilisationen, reser sig ur det representerande ordet, ur ordet som innebär att tinget representeras som benämning, och därmed blir något annat än sig själv, något annat än natur. Ur denna klyvning av varat, som naturen inte känner till, föds teknologin, som genom historiens utveckling blivit till ett planetärt system, som likt ett ofrånkomligt öde dominerar varje del av livet på vår planet. Djurparken är sinnebilden för den domesticerade tillvaron, säger Granström, och refererar till Paul Shepard, som undersökt hur människans relation till det levande blivit en domesticeringsprocess. Det vilda tämjs och ställs ut för allmän beskådan, för att stilla den moderna människans perverterade längtan, efter, det som Granström i Det barnsliga manifestet, kallar barnets trotsålder. Ty trotset finns alltid kvar, och människans vägran att underkasta sig kulturens civilisationsprocess är vad som återskänker henne naturens befriande barbari.

FRAMÅT BARBARER!

Granströms appell mot teknologins herravälde leder till en lång diskussion, där Helena utan att backa en millimeter ger motargument och svar på tal på kritiken som dryftas. Det är en imponerande, om än säkert för Granström utmattande, show. Vissa tycks frustrerade, någon övertygad, de flesta överväldigade.

Låt oss bara här uppehålla oss vid fyra stridslinjer, som är värda att diskutera:

Det skapade, idén om det skapade tycks vara nödvändig för Granströms argumentation. Naturens självidentitet kontrasteras mot det skapade, kulturens konstgjordhet och föränderlighet, vilket utesluter en förståelse av världen som historia. En inte alltför illvillig tolkning av Granströms argumentation är att hon vänder sig mot det skapade för att skapelsen för in tid i naturen. (3) Det är skapelsens sju dagar, som leder fram till den åttonde dagen, människans dag, och som lovar oss dagarnas slut, en evig sabbat, som Granström inte kan acceptera, då idén om det skapade omvandlar naturens cykliska gång till en väldig födslovånda som lovar ett slut och en ny begynnelse. (4)

Det naturliga, Granström naturaliserar paradoxalt nog teknologin. Det kulturellas form blir till natur, det vill säga till ett öde, snarare än till ett historiskt, kontingent faktum som är föränderligt. (5) Vårt behov av att lämna civilisationen bakom oss möjliggör inte att vi kan vrida tiden tillbaka, hur stor vår längtan efter det barbariska än må vara, skulle kunna vara ett motargument. Det är inte naturens varande utan historiens gång, som den nuvarande nihilistisk-kapitalistiska tidsåldern undanhåller oss. Den förvandlar tidens föränderlighet till teknologiska framsteg som förevigar det nuvarande genom att erövra framtiden. Men det är tiden som är orubblig, inte världen vi lever på, och därför är det själva ändligheten, föränderligheten, som möjliggör skapelsen av förändring. Vi är instängda i en värld där teknologin blivit natur. Om vi inte vill försvinna tillsammans med denna döende civilisation, måste vi vrida oss ur såväl teknologins som naturens grepp, genom att finna vårt vara i tiden och ordet. Historien, inte det historiska framsteget, är den värld vi kan vara del av, på samma sätt som stenarna kan vara del av fjällbäckens ekosystem. Rimligtvis innebär detta en undergång för den västerländska civilisationen, en upphävning av själva idén om kultur såväl som natur, då vår värld inte är en historisk värld, utan en förhistorisk.

Det symboliska, Granström uppfattar ordet och symbolen som det som stänger oss ute från världens omedelbarhet, men är inte ordet, tanken, den predikativa satsen, också vad som befriar oss från naturens homogenitet? Det är benämnandet, namngivandet, som har makten att rädda den enskilde ur släktet. Det är genom paradoxen som vi stör de klassificerande systemen och påvisar det arbiträra i varje systematiserande av tillvaron, som naturen själv åstadkommer, när vattnet oundvikligen skiljer sig från elden, natten från dagen, träden från marken, predatorn från herbivoren. Ordet, symbolen, tanken, kan befria oss från den teknologi som naglar fast oss vid våra infantila liv, då vår förmåga att be, hoppas, tänka möjliggör en annan natur-, kultur- och tidsförståelse än den förhärskande. Ordets precision visar kanterna på varat, mellanrummen som varken kan införlivas i naturen eller kulturen, utan som varslar om något annat, något som ännu återstår att tänkas, sägas, åtrås, längtas.

Det paradisiska, Granström uppehåller sig återkommande vid de monoteistiska religionernas skapelsemyt. Den blir ursprunget till idén om naturen som en skapelse, ett slags Frankensteins monster, men paradoxalt nog vilar hennes egna civilisationskritiska narrativ på den bibliska berättelsen om ett paradisiskt ursprung. Utestängda från paradiset skyler sig Adam och Eva, inser att de talat med en orm, lockats av ett odjur, ja, något som inte är en människa, något som inte har eller äger ordet! De tvingas ordna ett nytt liv i smärta och kval, får sina två söner Abel och Kain. Jordbrukaren Kain som dödar nomaden Abel, Kain som flyr och föder civilisationen i staden han grundar… Det är Abels liv Granström söker. Det är paradiset hon vill till. Men hur skall vi hitta dit, utan ordet som säger riktningen, utan tiden som för oss mot vårt slut? Det barbariska är trots allt språk, ett främmande språk.

Mårten Björk

(1) I Subaltern 2009:3 ägnades ett temablock åt förhållandet mellan Martin Heidegger och Karl Marx, där bland annat H.D. Kittsteiner, Michael Eldred och Kostas Axelos diskuterar Heideggers analys av ”arbetsmetafysiken”.

(2) En tämligen intressant uppgörelse med primitivismen finns att läsa i den engelska tidskriften Aufhebens fjärde nummer. Kritiken av Perlmans, Camattes och Zerzans vändning från marxism till primitivism kan läsas på libcom.org.

(3)   George Steiners verk Grammars of Creation är en initierad och uppslagsrik diskussion om skillnaden mellan skapelse och uppfinning som skulle kunna läsas som en kritik av Granströms skapelsebegrepp. I Subaltern 2010:1 publicerades en viktig text om Dostojevskij, skriven av Steiner.

(4)   En diskussion om relationen mellan natur och historia finns att läsa i Jacob Taubes Abendländische Eschatologie. För en presentation av Taubes se Subaltern 2009:1.

(5)   Theodor W. Adornos kritik av Oswald Spengler kan vara belysande här. Granströms position tycks närma sig Spenglers snarare än Adornos civilisationskritik. Se Subaltern 2010:1 för Adornos kritik av Spengler, och för ett antal texter av/om Spengler.