Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Category Archives: Demokrati

Kapitel II

Även om internets ursprung idag är väl känt så är det inte obefogat att ännu en gång belysa dess politiska betydelse. Internet är en krigsmaskin som har uppfunnits för att fungera på samma sätt som motorvägssystemet, vilket också konstruerades av den amerikanska armén som ett inhemskt, decentraliserat verktyg för mobilisering. Den amerikanska militären behövde en mekanism som kunde bevara befälsordningen i händelse av kärnvapenanfall. Lösningen blev ett elektroniskt nätverk som automatiskt kan återta kontrollen över själva informationen när praktiskt taget alla förbindelselänkar förstörts, vars syfte är att göra det möjligt för de makthavare som ännu är vid liv att kommunicera med varandra och kunna fatta beslut. Med en sådan mekanism kan den militära auktoriteten upprätthållas även när den står inför de mest allvarliga katastrofer. Internet är följaktligen frukten av en nomadisk förändring i den militära strategin. Om internet har sin grund i denna föresats finns det skäl att tvivla på dess påstått anti-auktoritära egenskaper. I likhet med internet, som den härrör från, är cybernetiken en krigskonst vars ändamål är att bevara samhällskroppens överhuvud oskatt vid en katastrof. Det som kännetecknar mellankrigstiden historiskt och politiskt, och vilket den cybernetiska hypotesen svarade mot, var det metafysiska problemet att skapa ordning ur oordning. Under seklets första hälft störtade hela det vetenskapliga projektet samman vad gäller vad den ärvt av den newtonska fysikens deterministiska begrepp. Vetenskapen kan vid denna tid liknas vid ett landområde som slits sönder mellan ett nypositivistiskt återupprättande och den probabilistiska revolutionen, och som sakta rör sig mot en historisk kompromiss för att lagen ska kunna återinföras efter kaoset, liksom vissheten efter sannolikheten. Cybernetiken genomkorsade hela denna rörelse – som hade sitt ursprung i Wien vid seklets början och nådde England och USA på 1930- och 40-talen – vilken utgjorde ett Förnuftets Andra Imperium för vilket idén om Subjektet, som ditintills hade ansetts oundgängligt, var frånvarande. Som kunskapsform sammanförde den en uppsättning heterogena diskurser som alla behandlade praktiska problem med att hantera osäkerhet. I grunden uttryckte dessa diskurser på sina respektive områden en önskan att återställa ordningen och dessutom att vidmakthålla den.

Det som låg bakom cybernetikens etablering var det totala krigets kontext. Det vore fåfängt att söka påvisa en ondskefull avsikt eller spåren av en komplott: det man finner är helt enkelt en handfull vanliga människor som hade mobiliserats av USA under andra världskriget. Norbert Wiener, en amerikansk vetenskapsman av ryskt ursprung, gavs i uppdrag att tillsammans med några kollegor utveckla en maskin som kunde förutsäga och övervaka fiendeplanens position så att de enklare skulle kunna förstöras. Vid denna tid var det bara möjligt att med säkerhet förutsäga vissa samband mellan ett flygplans position och dess rörelsemönster. Utformningen av ”The Predictor”, den maskin för förutsägelser som man hade beställt av Wiener, krävde alltså en särskild metod för behandling av flygplans positioner och en förståelse för hur vapnet växelverkar med sin måltavla. Cybernetikens hela historia har strävat efter att göra sig fri från omöjligheten att simultant kunna bestämma kroppars position och rörelsemönster. Wieners innovation var att artikulera problemet med denna osäkerhet som ett informationsproblem, uttryckt som en tidsserie i vilken vissa data redan är kända och andra inte är det, samt att betrakta kunskapens objekt och subjekt som en helhet, som ett ”system”. Lösningen bestod i att i den ursprungliga datan oavbrutet föra in det gap som observerades mellan önskat beteende och faktiskt beteende, så att dessa sammanfaller när gapet sluts, i likhet med hur mekanismen i en termostat fungerar. Upptäckten går långt utöver den experimentella vetenskapens gränser: att kontrollera ett system skulle när allt kommer omkring kräva skapandet av ett omlopp för informationen som benämns ”feed-back” eller återkoppling. Att dessa resultat hade omfattande konsekvenser för natur- och samhällsvetenskaperna blev tydligt i ett verk publicerat i Paris 1948 med den förebådande titeln Cybernetics, vilket för Wiener innebar en doktrin för ”kontroll av och kommunikation mellan djur och människa”.

Cybernetiken uppstod alltså som en enkel, oskadlig informationsteori, en teori för att hantera det slags information som är utan specifikt ursprung men potentiellt alltid närvarande i varje situation. Den gör gällande att man kontrollerar ett system genom att etablera en så optimal form av kommunikation som möjligt mellan systemets parter. Detta mål kräver framförallt ett oavbrutet framtvingande av information – en process för att skilja företeelser från deras egenskaper och för att producera skillnad. Kontrollen över osäkerheten skulle med andra ord uppkomma genom en korrekt representation och memorering av det förflutna. Den spektakulära bilden, matematiskt binär kodning – som uppfanns av Claude Shannon i hans Mathematical Theory of Communication samma år som den cybernetiska hypotesen för första gången formulerades – å ena sidan uppfinnandet av minnesmaskiner som inte förändrar information och den enastående ansträngningen att förminska dem – det är det här som är den avgörande strategin bakom dagens nanoteknologi – och å andra sidan sammansvärjningen för att skapa sådana förhållanden på en kollektiv nivå. När informationen getts denna form var tanken att den sedan skulle riktas mot människorna för att koppla samman dem på samma sätt som cirkulationen av varor garanterar att dessa är ekvivalenta. Den återkoppling som utgör systemets regleringsmekanism fordrar nu kommunikation i dess mest strikta bemärkelse. Cybernetiken är ett projekt för att omskapa världen i en oändlig serie av återkopplingar som innefattar dessa två moment: en åtskiljande representation och en sammankopplande kommunikation. Det första skapar död, det andra försöker efterlikna livet.

Den cybernetiska diskursen har sin början i ett avvisande av de kontroverser under 1800-talet som ställde mekanistiska och vitalistiska eller organiska synsätt på världen som varandras motsatser, vilket den betraktar som ett falskt problem. Den postulerar en funktionell analogi mellan levande organismer och maskiner som införlivats i idén om ”system”. På så sätt rättfärdigar den cybernetiska hypotesen två slags vetenskapliga och sociala experiment. Det första syftade i grund och botten till att göra levande varelser till en mekanik, att bemästra, programmera och reglera mänskligheten, samhället och dess ”framtid”. Detta underblåste en återgång till rashygienen som bionisk fantasi. Vetenskapligt eftersträvar den Historiens slut; här befinner man sig initialt på kontrollens område. Det andra experimentet syftade till att efterlikna det levande vid maskiner, först som individer, vilket nu har lett till utvecklingen av robotar och artificiell intelligens; sedan som kollektiv – och detta har gett upphov till den nya intensiva cirkulationen av information och upprättandet av ”nätverk”. Här har vi snarare att göra med kommunikationens område. Hur mycket de än utgörs av högst mångskiftande befolkningar – biologer, läkare, datavetare, neurologer, ingenjörer, konsulter, poliser, reklammakare, etc. – så är cybernetikens två riktningar i fullständig harmoni med varandra vad gäller deras gemensamma fantasi om en Universell Robot jämförbar med Hobbes vision om Staten i Leviathan, ”den konstgjorda människan (eller djuret)”.

Enhetligheten i det cybernetiska framsteget uppstår ur en speciell metod; det har framställt sig som en världsomfattande metod för enrollering, på samma gång ett experimentellt ursinne och en överförenkling som snabbt förökar sig. Den är motsvarigheten till den explosion av tillämpad matematik som framkallades i sviterna av den förtvivlan som den österrikiska matematikern Kurt Gödel orsakade när han visade att alla försök att ge matematiken en logisk grund och förena vetenskaperna var dömda till ”ofullständighet”. Med hjälp av Heisenberg hade över ett århundrade av positivistiska rättfärdiganden just kollapsat. Det var von Neumann som mest drastiskt uttryckte denna abrupta känsla att grundvalarna hade förintats. Han tolkade matematikens logiska kris som beviset på de mänskliga skapelsernas oundvikliga ofullkomlighet. Som en följd lade han fram en logik som endast kunde ha sitt ursprung i en robot! Från att ha varit renodlad matematiker gjorde han sig till representant för den vetenskapliga korsbefruktningen och för en allmän matematisering som skulle göra det möjligt att i praktiken återskapa vetenskapernas förlorade enhet underifrån, där cybernetiken skulle vara den mest pålitliga teoretiska formen. Ingen förevisning, inget tal, ingen bok och ingen plats har sedan dess inte besjälats av de förklarande diagrammens universella språk, förnuftets visuella form. Cybernetiken lyfter upp den för byråkratin och kapitalismen gemensamma rationaliseringsprocessen på det fullständiga modellerandets plan. Herbert Simon, den Artificiella Intelligensens profet, fortsatte arbetet med von Neumann-programmet på 1960-talet för att bygga en tänkande robot. Den skulle bli en maskin som var utrustad med ett program som kallades expertsystemet, vilket var tänkt att kunna hantera information för att lösa problem som varje särskild teknikdomän ägnade sig åt, och därmed lösa alla praktiska problem som mänskligheten ställs inför! Den General Problem Solver (GPS) som hade skapats 1972 är modellen för denna universella teknik, vilken hade sammanfört alla andra modeller, modellernas modell, den mest tillämpade intellektualismen, det praktiska förverkligandet av det tänkespråk som de små härskarna utan herravälde föredrog, enligt vilket ”det finns inga problem, bara lösningar”.

Den cybernetiska hypotesen utvecklas som en enhetlig teori och teknologi, där den ena delen alltid bekräftar den andra. Wiener träffade John von Neumann 1943 då denne var ansvarig för att bygga maskiner som var snabba och kraftiga nog att utföra Manhattanprojektet i vilket 15 000 vetenskapsmän och ingenjörer och 300 000 tekniker och arbetare tjänstgjorde och vilket leddes av fysikern Robert Oppenheimer: den moderna datorn och atombomben föddes alltså tillsammans. I den samtida föreställningsvärldens perspektiv utgör sålunda ”kommunikationsutopin” den kompletterande myten till myten om uppfinnandet av kärnkraft och kärnvapen: det handlar alltid om att avskaffa möjligheten att vara-tillsammans via antingen ett övermått liv eller ett övermått död, via antingen jordisk fusion eller kosmiskt självmord. Cybernetiken framställer sig som den mest lämpliga lösningen på att hantera den Stora Rädslan för att jorden och mänskligheten ska förintas. Och von Neumann var dess dubbelagent, ”outsidern från insidan” framför andra. Analogin mellan de deskriptiva kategorier han använde för sina maskiner, dessa levande organismer, och Wieners kategorier slöt alliansen mellan cybernetiken och datavetenskapen. Några år skulle gå innan molekylärbiologin i sin tur skulle använda denna informationsteori i arbetet med att dechiffrera DNA för att förklara människan som individ och art, vilket gav den experimentella genmanipulationen av människan en oöverträffad teknisk makt.

Det sätt på vilket systemmetaforen utvecklades tillsammans med nätverksmetaforen i samhällsdiskursen mellan 1950-talet och 1980-talet pekar mot den andra fundamentala analogin som rör den cybernetiska hypotesen. Det visar också på en djupgående förändring i den senare. För om MAN talar om ”system”, bland cybernetiker görs det genom en jämförelse med nervsystemet, och om MAN idag talar om de kognitiva vetenskaperna för ”nätverk” så är det det neurala nätverket MAN drömmer om. Cybernetiken innebär en assimilering av totaliteten av allt som finns till fenomen i hjärnan. Genom att framhålla intellektet som världens alfa och omega har cybernetiken tillförsäkrat sig en position som alla avantgardens avantgarde, det som alla nu kommer att jaga efter för all framtid. Från grunden ger den upphov till en fullständig identitet mellan liv, tanke och språk. Denna radikala Monism är baserad på en analogi mellan information och energi. Wiener introducerade den genom att till sin diskurs överföra 1800-talets diskurs om termodynamik; operationen bestod av att jämföra tidens inverkan på ett energisystem med tidens inverkan på ett informationssystem. I den mån ett system är ett system så är det aldrig rent och perfekt: dess energi korrumperas när den genomgår förändringar på samma sätt som informationen korrumperas när den cirkuleras. Det är detta som Clausius benämnde entropi. Entropin betraktad som naturlag är cybernetikerns helvete. Den förklarar livets sönderfall, obalanser i ekonomin, upplösningen av de samhälleliga banden, dekadensen… Till en början påstod cybernetiken spekulativt att den på detta vis hade öppnat upp en gemensam grund på vilken det skulle vara möjligt att åstadkomma en förening mellan natur- och humanvetenskaperna.

Det som skulle komma att kallas den ”andra cybernetiken” var det överordnade projektet i ett oerhört försök på de mänskliga samhällena: antropoteknologi. Cybernetikerns mission är att bekämpa den allmänna entropi som hotar alla levande varelser, maskiner och samhällen; det vill säga, att frambringa de experimentella förutsättningarna för en permanent revitalisering med syfte att oupphörligt återställa helhetens integritet. ”Det angelägna är inte att människan är närvarande utan att det finns ett livskraftigt stöd för tekniska idéer”, säger den humanistiska kommentatorn Raymond Ruyer. I och med framtagningen och utvecklingen av cybernetiken skulle den experimentella vetenskapens ideal, som låg till grund redan för den politiska ekonomin via den newtonska fysiken, återigen ge sitt starka stöd till kapitalismen. Alltsedan dess kallas det laboratorium i vilket den cybernetiska hypotesen utför sina experiment för ”det moderna samhället”. Tack vare de tekniker den lärt ut har denna ”andra cybernetik” sedan 1960-talets slut inte längre endast varit en laboratoriehypotes utan ett socialt experiment. Den syftar till att uppföra vad Giorgio Cesarano kallar ett stabiliserat djursamhälle i vilket ”det naturliga antagandet [rörande termiter, myror och bin] är att de fungerar automatiskt och att individen negeras så att djursamhället som helhet (termitkoloni, myrstack eller bikupa) förstås som ett slags sammansatt individ, vars helhet bestämmer och bestäms av fördelningen av roller och funktioner – allt inom ramen för en ’organisk förening’ som det vore svårt att inte se som en biologisk modell för Kapitalets teleologi”.

Tiqqun

[Översättning: Robert Österbergh]

Denna text publicerades i Subaltern 2010:2 tillsammans med texter av Mario Tronti, Laurent Dubreuil, Simone Weil m.fl. För andra texter av och om kretsen kring tidskriften Tiqqun rekommenderas Subaltern 2009:2. Se även Pluribus utgåva av Det stundande upproret samt diskussionen om boken på bl.a. Copyriot.

Demokratin, den formella, kontraktsbaserade gemenskap som jämställer alla människor genom att tilldela dem varsin likvärdig röst, har i sin moderna form visat sig fungera utmärkt som politiskt maskineri åt kapitalismen. Även om andra politiska modeller i detta hänseende fungerat bättre under andra historiska perioder, lever vi nu i en epok där liberal demokrati har blivit ett sådant självklart sätt att styra samhället att det svårligen låter sig ifrågasättas. All demokratikritik är per automatik misstänkt; själva ordet ”antidemokratisk” används genomgående som en blandning av skällsord och varningsrop. Inte ens när blockpolitiken rört sig mot den så kallade mitten i en sådan utsträckning att politikerna är hänvisade till personlig smutskastning för att markera avstånd från varandra, ifrågasätts den parlamentariska ordningens legitimitet.1

Vad grundar då den demokratiska gemenskapens formella styrka? Den opererar onekligen med likhet, men det är en likhet som härskar genom bilden av skillnad; en skillnad som numera uteslutande rör sig på framställningens representativa nivå. Denna bild är inte mindre verklig än något annat, men dess skådespelskaraktär gör att skillnaden på ett viktigt sätt är separerad från själva fundamentet i produktionssättets förutsättningar. Fundamentet är nämligen likhet, eller mer specifikt: förekomsten av vissa nödvändiga förutsättningar, såsom varuproduktion och lönearbete. Den grundläggande likheten är densamma varhelst det kapitalistiska produktionssättet etablerat sig, oavsett vilken yttre form – samhällsskick, konsumtionsmönster, politisk retorik och så vidare – det för tillfället använder sig av. Demokratins produktion av skillnad utgör därför, i relation till kapitalismen, en egen sfär som förvisso är satt i nödvändig relation till likhetens kärna, men som samtidigt äger en autonomi vilken tillåter den att producera och utvecklas under de mest skiftande omständigheter. Detta gör också att den fundamentala likheten, tack vare demokratin, förmått överleva historiska omständigheter som andra politiska modeller visat sig oförmögna att hantera.2

Den demokratiska-kapitalistiska skillnadens ideologiska karaktär skapar hos den moderna människan föreställningen att hon är unik och i besittning av en individuell röst, men hon drabbas samtidigt av alienationens kanske mest konkreta konsekvens: separationen från en verklighet i vilken hon är fullständigt utbytbar. Erfarenheten av separation reflekterar det faktum att demokratin, liksom varulogiken, reducerar alla totalitetens komponenter till utbytbara delar; kapitalismen gör helt enkelt den andre till den samme, samtidigt som ideologin intalar oss att vi, just genom att vara det vi är, kan vara någonting annat än det vi är.3 Likheten drabbar således den kapitalistiska människan genom skillnadens sfär, vilket producerar en märklig dubbelhet i den mänskliga erfarenheten.

Den demokratiska gemenskapen är alltså en kluven gemenskap, en samvaro där olikheterna förpassats till representationernas separata sfär och där den fundamentala likhet som grundlägger alla relationer skapar ett glapp mellan den mänskliga erfarenheten och det som erfars. Det är en gemenskap där den samme ser sig själv i allting men samtidigt är främmande inför allting. Det är en gemenskap där den andre finns till enbart som den sammes spegelbild, på andra sidan glappet. Mångfalden av spegelbilder gör gällande att verkligheten är oändligt varierad, när den i själva verket består av ett ständigt upprepande av samma omständigheter. Demokratins chimära skillnad spelar upp olikheter där inga olikheter finns: de politiska blocken förenas exempelvis i sin vilja att framställa varandra som oförsonliga motsatser, när de i själva verket är delar av samma sak. Det schizofrena i den demokratiska självförståelsen består därför inte i konflikten mellan sant och falskt, mellan sakernas egentliga tillstånd och den dimridå som söker maskera det. Tvärtom ligger förhållandena i öppen dager, men är genom sin dubbelhet närmast omöjliga att fixera. Den moderna människan försöker fokusera blicken bland de bilder och utsagor som lovar henne förändring, någonting annat, alltmedan hon fortsätter att gå till arbetet och att definiera sig själv genom sina konsumtionsmönster. Det av demokratin utlovade, kommande andra är i slutänden inget annat än en mer effektivt förvaltad samtid.

Samtidens fundamentala likhetsprincip är dock inte ett statiskt tillstånd, trots alla mer eller mindre lyckade försök att ideologiskt framställa framtiden som enbart en vidare utsträckning av nuet. Kapitalismens behov av mänsklig aktivitet gör att produktionssättet ständigt befinner sig i rörelse, att dess betingelser förskjuts. Detta innebär givetvis också att begäret efter andra gemenskaper ständigt gör sig gällande, i olika former, med olika innehåll. Försöken att ersätta kapitalismens gemenskap med andra relationer skapar händelser där det grundläggande likhetsförhållandet utmanas av en skillnad som, åtminstone potentiellt, förmår gå bortom representationernas sfär men som också alltid riskerar att återbördas – alla utbrott ur skådespelet hanteras fortgående genom funktioner som blivit alltmer raffinerade och komplexa i takt med kapitalismens utökade totalitetsanspråk. Det finns därför ett misslyckande inbyggt även i de mest radikala anspråk på att ”rena” demokratin från dess kapitalistiska innehåll. Direktdemokrati arbetar till exempel enligt samma princip som parlamentarisk demokrati, det vill säga enligt idén om formell jämlikhet, vilket placerar skillnaden – den förändring vilken det skall röstas om – vid sidan av en formaliserad apparat byggd på principen om likhet. Den förändrande kraften underordnas därmed ett majoritetsbeslut där varje människa formellt sett bidragit exakt lika mycket, oavsett den kvalitativa mångfald som i realiteten ligger bakom varje individuell röst och som gör sig gällande i varje verklig gemenskap. Demokratin, direkt eller ej, bygger ofrånkomligen en kvantitativ form kring alla gemensamma mänskliga handlingar med anspråk på förändring.

Begagnandet av denna form, grundad som den är på samma liberala världssyn av antropocentriska ideal som redan genomsyrar samtiden, återför därmed även den radikalaste av rörelser till det moderna samhällets likhetsmaskineri. Så länge mänsklig aktivitet kvarstannar i likhetens sfär, kommer skillnaden att fortsätta vara en representation, åtskild från den gemenskap som kräver ett formaliserat kontrakt för att fungera.

GUNNAR HOLMBÄCK

1 ”Mitten” är som bekant en plats där det råder ideologisk konsensus kring marknadens metafysiska makt och arbetets nödvändighet.

2 Detta är givetvis inte en universell, överhistorisk omständighet. Även om demokratisk kapitalism visat sig kapabel att överleva både fascismen och realsocialistiska kommandoekonomier av det gamla slaget, har de senaste decenniernas utveckling, främst i Kina, demonstrerat att parlamentarisk demokrati knappast är en förutsättning för blomstrande kapitalism.

3 Detta framställs exempelvis så att vi genom att konsumera skulle kunna ersätta det vi förlorat genom att producera – oavsett om det rör sig om tid, identitet, materiell njutning eller andlig mening.

4 Den av alla politiker så omhuldade arbetslinjen framställer denna logik på ett oblygt sätt; ”mer av detsamma” borde vara varje partis självklara slogan. Kodorden välfärd och tillväxt är just inget annat än löften om att förbättra framtiden genom att förädla samtiden

*

Denna text publicerades i ett block ägnat demokrati- och politikkritik, i Subaltern 2010:2. Andra texter i blocket är skrivna av Helen Andersson, Simone Weil, Mario Tronti, Laurent Dubreuil, Tiqqun, Eric Petterson m.fl.

heiner-mc3bcller_foto-privat-900-2

Utgår man från den kapitalistiska strukturen är myran den ideala människan. Människan själv är ett störningsmoment. Därför måste hon ibland röjas undan, när hon inte helt och hållet kan mekaniseras och därigenom tömmas på sina egentliga behov och företräden. I Brechts Fatzer uppehåller sig fyra soldater under kriget i ett område som redan är fullständigt ödelagt och där bara en halv trädstam sticker upp. De diskuterar vart de skulle kunna ta vägen, men de kan inte längre ta sig någonstans. För överallt finns människan, den alienerade – människan som vapen. Till följd av detta är hon fienden, och måste upphöra. Detta är omvänt även maskinens uppfattning. Människan är maskinens fiende, i varje regelbundet system är hon ett störningsmoment. Hon är slarvig, skitar ned och fungerar inte. Därför måste hon röjas undan, och detta är kapitalismens uppgift, maskinens struktur. Att reducera människan till råstoff, till material plus tandguld, svarar mot maskinens logik. Auschwitz är kapitalismens altare. Rationalitet som det enda obligatoriska kriteriet reducerar människan till hennes materialvärde.

Dostojevskij var en avgörande upplevelse för mig. Jag läste Brott och straff 1944, en kort tid innan jag blev inkallad. Raskolnikovs fråga lyder: Vad återstår egentligen om religionen försvinner? Finns det då överhuvudtaget några argument exempelvis mot Auschwitz? Raskolnikov mördade en gammal pantlånerska, sådana har gott om pengar och lägger dem ändå bara på hög. Han trodde sig vara Napoleon, eller närmare bestämt att han var lika intelligent som denne, och behövde pengar för att förverkliga sitt geni. Pantlånerskan var ett skadedjur, en lägre stående varelse, och hade inget behov av pengar. Han gjorde henne till material, efter att först med det bästa samvete i världen ha tagit hennes liv. Därefter inträder den stora ryska erfarenheten av att handlingen kanske är oriktig. Som ett svar på Auschwitz-principen återstår då bara nåden: en prostituerads kärlek. Ett element av kitsch och kristendom ryms däri, men fram till Auschwitz finns det inget annat svar än nåden. Det basala hos Dostojevskij är hans försök att finna ett svar på denna civilisations utrotningsprincip. Det hänger samman med hans levnad. Han gjordes klar för avrättning och trodde att han skulle bli skjuten, men blev i stället deporterad till ett sibiriskt läger. Han var egentligen redan död, och nu började ett andra liv. Detta var hans grunderfarenhet. Att det skulle finnas nåd är ett försanthållande som kanske aldrig kan uppfyllas.

Den andra punkten hos Dostojevskij är formulerandet av det diffusa, de element hos det ryska tänkandet som inte kan härledas till en ordning. Det såg jag alltid som hoppingivande. Ryssland är nämligen en ickeordningsmakt, en makt präglad av kaos, som kämpat emot ordning, även mot en processuellt fattad ordning. Brott och straff är skriven mot Auschwitz-principen, och Auschwitz är västerländskt. Dostojevskij är den som kommer näst efter Shakespeare, den första tilldragelsen efter Shakespeare. Inte heller Shakespeare skapade ordning. Han ställde ordningen mot kaoset, något som ordningen sedan dess måste sysselsätta sig med.

Dostojevskij ställde frågan: Vad händer om man dödar en skalbagge eller en fluga? Därmed inleds något som kan utsträckas i oändlighet. En skalbagge är något främmande och väcker en impuls hos oss. Den har ett för oss ovanligt rörelsemönster och allt som är ovanligt irriterar och stör, ur detta kommer den europeiska enhetlighetstanken. Flugor är bara till besvär – därför slår man ihjäl dem. Nazisternas propagandaframgångar bestod i att få folk att anse att judeförintande och ryssdödande var jämförbart med grisslakt.

Kafka placerar Dostojevskij i ett annat sammanhang. Som tyskspråkig jude i Prag var Kafka redan från början marginaliserad. Hans främsta uppgift var att sortera ut sig själv. Genom skrivandet hade han gjort sig till koncentrationslägerfånge. Därav hans realism. Mielkes* sista mening i Volkskammer löd: ”Jag älskar er dock alla.” Kafka skriver i Domen: ”Kära föräldrar, jag har dock älskat er.” Det är den dömdes sista ord innan han hoppar från bron. Mielke var säkert inte bekant med Kafka, men Kafka var bekant med Mielke.

Man kan numera endast tänka utifrån minoriteterna. Tänker gör man numera bara i utkanten, för det är blott där det finns rörelse. Precis som Kafka måste man tänka utifrån dem som utsorteras. Det är bara minoriteter som skriker. För majoriteten är det inte längre nödvändigt, de har bilar och tutar möjligen innan de kör över en minoritet på öppen gata.

Utrotandet av minoriteter motsvarar utrotandet av biografier. Biografier är minoriteter, just som var och en av oss, så länge vi förblir ensamma, utgör en minoritet. De utrotade biografierna utgör majoritetens grundstenar, och smärtan över den egna utrotningen förbyts i hat gentemot minoriteterna. André Gide skrev efter andra världskriget: ”Några skall rädda världen.” Betoningen låg på ”några”.

När Benjamin sade att Kafka var den förste bolsjevikiske författaren, svarade Brecht: ”I så fall är jag den siste katolske.” Benjamin satte emellertid fingret på något. Kafka var den förste författare som inte ville bli odödlig, som ville att hans texter skulle brännas upp. Då han drog en linje mellan Auschwitz och den europeiska kulturen skrev han till sig en plats i koncentrationslägret.

En annan variant av Kafkas intentioner återfinns i Faulkners sätt att skriva – där fakta fördunklas genom en uttryckets hypertrofi. Faulkner beskrev situationen i den amerikanska södern. Han gjorde sig till neger. Kafka och Faulkner har båda skrivit vidare på Dostojevskijs verk. Huvudtemat i linjen Dostojevskij-Kafka-Faulkner är utsorterandet: Auschwitz som upplysningens avslutande fas. Runt slutet av 1700-talet ägde en kongress mellan teologer och jurister rum i S:t Petersburg. Ryssarnas problem var att de hade svårt att finansiera sina fängelser och inte visste vad de skulle göra med de kriminella. Den fransk-jakobinska delegationen kom då med förslaget att de skulle inrätta arbetsläger. Det var europeiskt upplysningstänkande. Själva skulle ryssarna inte ha kommit fram till detta, det stod inte i Bibeln och de var ännu inte upplysta. Sedan dess existerar gulagerna.

Nietzsches övermänniska är inget annat än brottslingen eller idioten hos Dostojevskij. I vart fall ville Dostojevskij med brottslingen eller idioten alltid framhålla ryssarna som ett alternativ till västerlänningarna. Nietzsche hade känsla för Dostojevskij och betecknade honom genomgående som den store psykologen som kunde förmedla kunskap om framtiden. Dostojevskijs psykologi formades under de fyra lägeråren i Sibirien, där han förhöll sig till människor som levde under ett extremt tryck. Dostojevskij kände till Auschwitz-principen och hans frågeställningar rörde alternativet till denna. Det enda han funnit var – som tidigare nämnt – nåden. Kvinnan, horan, förlöste Raskolnikov. Vid koncentrationslägerexperimenten blev fångar underkylda. Man sköt då in en kvinna under dem och samlaget räddade deras liv. Dessa experiment utgör fundamentet för rymdmedicinen. Så tolkar den teknologiska tidsåldern Raskolnikov.

Auschwitz är tekniksamhällets förebild. Dostojevskij ifrågasatte den självklarhet med vilken vi dödar en insekt. Detta problem ställdes Nietzsche aldrig inför, hos honom finns insekter bara som metaforer. Nietzsche var aldrig i den sitsen att han var tvungen att döda ett djur. Han behövde heller aldrig uppleva hur ett människoliv utplånades som en insekts. Det bidrog till hans intellektuella lättfärdighet.

Västerlandets öga har ett perspektiv tillhörande ett kulsprutekompani, som tvättar landskapet rent från små svarta punkter som närmar sig. Fienden syns endast som en svart punkt som återigen ska bli en del av landskapet. Ryssarna har sedan 1918 fått sona för att Dostojevskij torpederat detta perspektiv. Emedan Västeuropa kan leva utan denna fråga var ryssarna tvungna att ställa frågor som i Västeuropa helt enkelt hade förträngts eller glömts bort. För det betalar de fortfarande.

Nietzsches maktvisioner gjorde honom förryckt. Först som förryckt kunde han omfamna ett djur. Han hade inte skapat tidsandan men försett elden med bensin, och bröt samman vid denna insikt. Av nödvändighet, till följd av klart och precist tänkande, hade han upptäckt det naturliga urvalet. Det är problemet med tänkande och konst i stort: det är i grunden förknippat med skuld. Men naturligtvis är inte Nietzsche skyldig till fascismen, lika lite som Kafka till koncentrationslägren. Ju exaktare man tänker eller skriver, desto mer gör man gemensam sak med tidens strömningar. För konst eller tänkande fungerar endast om man ger sig i lag med tidens strömningar. Att tänka betyder djupast sett att bära skuld, eftersom allt tänkande måste ta sitt avstamp i verkligheten.

HEINER MÜLLER

* Erich Mielke, Stasichef 1957–1989. Ö.a.

[Översatt av Martin Bergqvist.]

Denna översättning finns publicerad i Subaltern 2010:1, där ett block ägnades åt Fjodor Dostojevskij, vid sidan av Müller publicerades texter av Dostojevskij, George Steiner, Elena Namli, Nagarjuna, Theodor W. Adorno, Botho Strauss m.fl.

”Denken ist Schuld” är hämtad ur Gnade – Überschreitung und Zurechtweisung, (red. Jutta Wangemang), Volksbühne/Alexander Verlag Berlin, 2005. En textantologi sammanställd i samband med Frank Castorfs teaterföreställning Schuld und Sühne , en iscensättning av Dostojevskijs Brott och straff .

EN UTVIDGAD TOMHET. Om mänskligt växande och teknologisk expansion

Efter ett föredrag av Helena Granström, arrangerat av kulturtidskriften Subaltern, 30 mars 2011.

Runt tjugofem personer lyssnar på Helena Granström när hon föreläser på Loftet i Malmö. I hennes böcker och pamfletter har civilisationskritiken ofta varit obeveklig, men för många som lyssnar var det nog först i och med denna föreläsning, som det blev klargjort hur kompromisslös Granström verkligen är. Det finns alltid ännu ett steg tillbaka som människan kan, och borde, ta, för att undkomma den genomadministrerade tillvaro som blivit vår. Det finns en väg att vandra, och den går ut ur kulturen, in i vildmarken. Följ historien bakåt, till det förhistoriska, till världen innan grottmålningarna i Lascaux. Detta tycktes vara Granströms svar på vad som bör göras.

Teknologin, menar Granström, stänger oss inne i ett fängelse byggt av kolfiberkablar, kretskort, mobiltelefonstrålning och motorvägarnas asfalt. Inlåst i denna maskinpark, förlorar den alltmer omyndiga människan banden till världen som hon en gång var del av, på samma sätt som stenarna i den porlande fjällbäcken fortfarande är natur, inget annat än natur. Orubblig, nödvändig, ofrånkomlig natur.

Granström är tydlig med att markera hur hennes civilisationskritik vilar på dualismen, eller snarare motsättningen, mellan natur och kultur. Naturen innebär en orepresenterbar dynamik, kulturen vilar däremot på det skapade. Stenen, det döda i naturen, tycks ligga närmare Granströms förståelse av naturen, än djuret, då det är naturens orubbliga och fasta väsen, som hon kontrasterar mot kulturens docila, bräckliga och fogliga kreatur. Djuren vi har omkring oss är de förmänskligade djuren: katterna i våra lägenheter, grisliken som hänger i slakterierna, de instängda älgarna i våra djurparker. Människan liknas vid ett fyllo, en dåre som inte kan annat än fortsätta skada sig själv. Med förakt citerar Granström Thomas Hobbes ord om människan som en maskin, konstruerad av en gudomlig ingenjör. Det skapade ser Granström som det som tillförs naturen som kultur, som onaturlig förändring. Hon berättar om arbetet med en pjäs baserad på Shelleys Frankenstein, en bok hon inte uppskattar, men som gav henne idén om det skapade, om världen som resultat av arbete. Kanske är hon inspirerad av Martin Heideggers kritik av produktivitetsmetafysiken(1), kanske har hon läst Fredy Perlmans, John Zerzans eller Jacques Camattes arbetskritiska verk, som de tre marxisterna skrev långt innan de blev primitivister. (2) Klart är i alla fall att teknologin för Granström inte är natur, eftersom den är skapad.

Det skapade för människan ut ur förhistoriens paradisiska tillstånd, där livet förvisso kunde vara kort och hårt, men där arbetsdelningen inte styckade sönder stammarnas tillvaro, där klasser inte ställde människa mot människa, och där krig var en otänkbarhet. Oskylda levde Adam och Eva djupt rotade i det naturliga, tills de åt av kunskapens äpple. Fallet orsakades inte så mycket av ormen, som av ormens ord om vad människan kunde bli: En Gud, en vuxen, något annat än människa, något annat än barn. Om vi följer Granströms argumentation blir lockelsen till kunskap, människans språkliga förmåga att säga och uttala, fallet som förklarar varför vi irrar i historien, till synes oförmögna att finna hemmet i naturens dynamiska självidentitet. Stenens liv är utopin.

Kulturen, civilisationen, reser sig ur det representerande ordet, ur ordet som innebär att tinget representeras som benämning, och därmed blir något annat än sig själv, något annat än natur. Ur denna klyvning av varat, som naturen inte känner till, föds teknologin, som genom historiens utveckling blivit till ett planetärt system, som likt ett ofrånkomligt öde dominerar varje del av livet på vår planet. Djurparken är sinnebilden för den domesticerade tillvaron, säger Granström, och refererar till Paul Shepard, som undersökt hur människans relation till det levande blivit en domesticeringsprocess. Det vilda tämjs och ställs ut för allmän beskådan, för att stilla den moderna människans perverterade längtan, efter, det som Granström i Det barnsliga manifestet, kallar barnets trotsålder. Ty trotset finns alltid kvar, och människans vägran att underkasta sig kulturens civilisationsprocess är vad som återskänker henne naturens befriande barbari.

FRAMÅT BARBARER!

Granströms appell mot teknologins herravälde leder till en lång diskussion, där Helena utan att backa en millimeter ger motargument och svar på tal på kritiken som dryftas. Det är en imponerande, om än säkert för Granström utmattande, show. Vissa tycks frustrerade, någon övertygad, de flesta överväldigade.

Låt oss bara här uppehålla oss vid fyra stridslinjer, som är värda att diskutera:

Det skapade, idén om det skapade tycks vara nödvändig för Granströms argumentation. Naturens självidentitet kontrasteras mot det skapade, kulturens konstgjordhet och föränderlighet, vilket utesluter en förståelse av världen som historia. En inte alltför illvillig tolkning av Granströms argumentation är att hon vänder sig mot det skapade för att skapelsen för in tid i naturen. (3) Det är skapelsens sju dagar, som leder fram till den åttonde dagen, människans dag, och som lovar oss dagarnas slut, en evig sabbat, som Granström inte kan acceptera, då idén om det skapade omvandlar naturens cykliska gång till en väldig födslovånda som lovar ett slut och en ny begynnelse. (4)

Det naturliga, Granström naturaliserar paradoxalt nog teknologin. Det kulturellas form blir till natur, det vill säga till ett öde, snarare än till ett historiskt, kontingent faktum som är föränderligt. (5) Vårt behov av att lämna civilisationen bakom oss möjliggör inte att vi kan vrida tiden tillbaka, hur stor vår längtan efter det barbariska än må vara, skulle kunna vara ett motargument. Det är inte naturens varande utan historiens gång, som den nuvarande nihilistisk-kapitalistiska tidsåldern undanhåller oss. Den förvandlar tidens föränderlighet till teknologiska framsteg som förevigar det nuvarande genom att erövra framtiden. Men det är tiden som är orubblig, inte världen vi lever på, och därför är det själva ändligheten, föränderligheten, som möjliggör skapelsen av förändring. Vi är instängda i en värld där teknologin blivit natur. Om vi inte vill försvinna tillsammans med denna döende civilisation, måste vi vrida oss ur såväl teknologins som naturens grepp, genom att finna vårt vara i tiden och ordet. Historien, inte det historiska framsteget, är den värld vi kan vara del av, på samma sätt som stenarna kan vara del av fjällbäckens ekosystem. Rimligtvis innebär detta en undergång för den västerländska civilisationen, en upphävning av själva idén om kultur såväl som natur, då vår värld inte är en historisk värld, utan en förhistorisk.

Det symboliska, Granström uppfattar ordet och symbolen som det som stänger oss ute från världens omedelbarhet, men är inte ordet, tanken, den predikativa satsen, också vad som befriar oss från naturens homogenitet? Det är benämnandet, namngivandet, som har makten att rädda den enskilde ur släktet. Det är genom paradoxen som vi stör de klassificerande systemen och påvisar det arbiträra i varje systematiserande av tillvaron, som naturen själv åstadkommer, när vattnet oundvikligen skiljer sig från elden, natten från dagen, träden från marken, predatorn från herbivoren. Ordet, symbolen, tanken, kan befria oss från den teknologi som naglar fast oss vid våra infantila liv, då vår förmåga att be, hoppas, tänka möjliggör en annan natur-, kultur- och tidsförståelse än den förhärskande. Ordets precision visar kanterna på varat, mellanrummen som varken kan införlivas i naturen eller kulturen, utan som varslar om något annat, något som ännu återstår att tänkas, sägas, åtrås, längtas.

Det paradisiska, Granström uppehåller sig återkommande vid de monoteistiska religionernas skapelsemyt. Den blir ursprunget till idén om naturen som en skapelse, ett slags Frankensteins monster, men paradoxalt nog vilar hennes egna civilisationskritiska narrativ på den bibliska berättelsen om ett paradisiskt ursprung. Utestängda från paradiset skyler sig Adam och Eva, inser att de talat med en orm, lockats av ett odjur, ja, något som inte är en människa, något som inte har eller äger ordet! De tvingas ordna ett nytt liv i smärta och kval, får sina två söner Abel och Kain. Jordbrukaren Kain som dödar nomaden Abel, Kain som flyr och föder civilisationen i staden han grundar… Det är Abels liv Granström söker. Det är paradiset hon vill till. Men hur skall vi hitta dit, utan ordet som säger riktningen, utan tiden som för oss mot vårt slut? Det barbariska är trots allt språk, ett främmande språk.

Mårten Björk

(1) I Subaltern 2009:3 ägnades ett temablock åt förhållandet mellan Martin Heidegger och Karl Marx, där bland annat H.D. Kittsteiner, Michael Eldred och Kostas Axelos diskuterar Heideggers analys av ”arbetsmetafysiken”.

(2) En tämligen intressant uppgörelse med primitivismen finns att läsa i den engelska tidskriften Aufhebens fjärde nummer. Kritiken av Perlmans, Camattes och Zerzans vändning från marxism till primitivism kan läsas på libcom.org.

(3)   George Steiners verk Grammars of Creation är en initierad och uppslagsrik diskussion om skillnaden mellan skapelse och uppfinning som skulle kunna läsas som en kritik av Granströms skapelsebegrepp. I Subaltern 2010:1 publicerades en viktig text om Dostojevskij, skriven av Steiner.

(4)   En diskussion om relationen mellan natur och historia finns att läsa i Jacob Taubes Abendländische Eschatologie. För en presentation av Taubes se Subaltern 2009:1.

(5)   Theodor W. Adornos kritik av Oswald Spengler kan vara belysande här. Granströms position tycks närma sig Spenglers snarare än Adornos civilisationskritik. Se Subaltern 2010:1 för Adornos kritik av Spengler, och för ett antal texter av/om Spengler.