Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Category Archives: Gamla nummer

Illustration: Mattias Nihlénur Hoppets princip av Ernst Bloch

ÄNNU-ICKE-MEDVETET SOM NY MEDVETANDEKLASS OCH SOM MEDVETANDEKLASS OM DET NYA: UNGDOM, BRYTNINGSTID, PRODUKTIVITET

The cistern contains, the fountain overflows.

William Blake

Psichis esti logos eauton avkson
Till själen hör det gemensamma, som växer i omfattning.

Herakleitos

 

Den dubbla betydelsen hos det förmedvetna

Själslivet är alltid infattat i såväl morgon som kväll. Nattdrömmen rör sig i det bortglömda, bortträngda, dagdrömmen i det som överhuvud taget ännu aldrig upplevts som närvarande. Det som ligger utanför det medvetna fältet har i cirka tvåhundra år allmänt kallats för det omedvetna. Att själsliv inte är identiskt med medvetande var en stor upptäckt. Men där man tänker sig att det omedvetna kan träda fram i medvetandet, kan detta inte vara rätt och slätt omedvetet, ungefär som en sten; det måste vara förmedvetet. Också med detta synsätt har man, och gör det än idag, uppfattat det psykiskt omedvetna enbart som något, som ligger under medvetandets nivå och har sjunkit bort ur detta.

Enligt denna uppfattning håller det omedvetna till i bottensatsen; det tar vid där medvetandet börjar avta i styrka. Här är det alltså uteslutande icke-längre-medvetet; som sådant befolkar det enbart den cerebrala förlustens månskenslandskap. Därför är det inte ett gryende medvetande om något innehållsligt nytt, inte ens i de fall, där psykoanalysen kallar det ett förmedvetet, utan ett gammalt medvetande med gamla innehåll, som bara har sjunkit under tröskeln och på nytt kan kliva över denna genom att bli ihågkommet under större eller mindre grad av motstånd. På så sätt är det omedvetna hos Freud enbart det bortglömda (hos honom det egentligt förmedvetna, som i normala fall utan vidare kan hämtas fram i medvetandet) eller det bortträngda (hos honom det egentligt omedvetna, det »inte bara deskriptivt, utan också dynamiskt omedvetna«, det som inte utan vidare kan göras medvetet på nytt).

Visserligen betonar den senare Freud, att det utöver det glömda och bortträngda omedvetna finns ett tredje slag, nämligen ett omedvetet »i jaget självt«. »Också en del av jaget, gud vet hur viktig, kan vara omedveten, är säkert omedveten«; men Freud fortsätter likväl direkt ovanpå detta: »Om vi ser oss nödsakade att uppställa ett tredje, icke bortträngt omedvetet, så måste vi tillstå att omedvetandets karaktär förlorar i betydelse för oss« (Das Ich und das Es, 1923, s. 17). Förlorar i betydelse, eftersom detta tredje omedvetna (Freud anger överraskande nog till och med den omfattande andliga produktionen som en av dess yttringar) inte låter sig infogas i bortträngningens schema. Därmed tangerar vi det slag av förmedvetet, som överhuvud taget inte passar in i Freuds koncept, det förmedvetna i den andra betydelsen, åt det andra hållet, där det inte finns något bortträngt, utan något gryende som behöver förtydligas.

Nattdrömmen må vara relaterad till icke-längre-medvetet, den regredierar i den riktningen. Men dagdrömmen är en skiss av något åtminstone för drömmaren nytt, och väl också för sig själv nytt, om man ser till det objektiva innehållet. I dagdrömmen möjliggörs så den viktiga bestämningen av ett vilket är den klass till vilken dagdrömmen hör. Därmed har en sista psykologisk bestämdhet hos dagdrömmen framträtt, nu gäller det att belysa den. Till dags dato har den helt saknat begrepp, det finns fortfarande inte någon psykologi för den andra sidans, den framåtriktade gryningens omedvetna. Detta omedvetna har inte uppmärksammats, trots att det utgör den egentliga orten för beredskapen till och produktionen av det nya.

Det ännu-icke-medvetna är visserligen förmedvetet i lika hög grad som det bortträngda och bortglömda omedvetna, och är på sitt sätt rentav ett lika svårt och motspänstigt omedvetet som det bortträngda. Men det är under inga omständigheter underordnat det aktuella, manifesta medvetandet, utan hör ett framtida medvetande till, ett som ännu bara är i antågande. Det ännu-icke-medvetna är på så sätt endast det förmedvetna till det kommande, det nyas psykiska födelseort. Och det håller sig förmedvetet framför allt för att det själv just rymmer ett medvetandeinnehåll, som ännu inte blivit fullt manifest, ett som höjer sig över horisonten ur framtiden. Eventuellt ett innehåll som uppstår objektivt i världen först nu; vilket är fallet för alla produktiva tillstånd, som går havande med något dittills aldrig skådat. I denna riktning är den framåtriktade drömmen disponerad, detta innehåll uppfyller det ännu-icke-medvetna, som vårt sätt att bli medvetna om något anryckande; här vädrar subjektet inte unken källarlukt, utan morgonluft.

***

[Översättning: Christer Persson. Illustration: Mattias Nihlén.]

Ursprungligen publicerad i det Subaltern 2:2007 (slutsålt), tema: Utopi.

Kapitel II

Även om internets ursprung idag är väl känt så är det inte obefogat att ännu en gång belysa dess politiska betydelse. Internet är en krigsmaskin som har uppfunnits för att fungera på samma sätt som motorvägssystemet, vilket också konstruerades av den amerikanska armén som ett inhemskt, decentraliserat verktyg för mobilisering. Den amerikanska militären behövde en mekanism som kunde bevara befälsordningen i händelse av kärnvapenanfall. Lösningen blev ett elektroniskt nätverk som automatiskt kan återta kontrollen över själva informationen när praktiskt taget alla förbindelselänkar förstörts, vars syfte är att göra det möjligt för de makthavare som ännu är vid liv att kommunicera med varandra och kunna fatta beslut. Med en sådan mekanism kan den militära auktoriteten upprätthållas även när den står inför de mest allvarliga katastrofer. Internet är följaktligen frukten av en nomadisk förändring i den militära strategin. Om internet har sin grund i denna föresats finns det skäl att tvivla på dess påstått anti-auktoritära egenskaper. I likhet med internet, som den härrör från, är cybernetiken en krigskonst vars ändamål är att bevara samhällskroppens överhuvud oskatt vid en katastrof. Det som kännetecknar mellankrigstiden historiskt och politiskt, och vilket den cybernetiska hypotesen svarade mot, var det metafysiska problemet att skapa ordning ur oordning. Under seklets första hälft störtade hela det vetenskapliga projektet samman vad gäller vad den ärvt av den newtonska fysikens deterministiska begrepp. Vetenskapen kan vid denna tid liknas vid ett landområde som slits sönder mellan ett nypositivistiskt återupprättande och den probabilistiska revolutionen, och som sakta rör sig mot en historisk kompromiss för att lagen ska kunna återinföras efter kaoset, liksom vissheten efter sannolikheten. Cybernetiken genomkorsade hela denna rörelse – som hade sitt ursprung i Wien vid seklets början och nådde England och USA på 1930- och 40-talen – vilken utgjorde ett Förnuftets Andra Imperium för vilket idén om Subjektet, som ditintills hade ansetts oundgängligt, var frånvarande. Som kunskapsform sammanförde den en uppsättning heterogena diskurser som alla behandlade praktiska problem med att hantera osäkerhet. I grunden uttryckte dessa diskurser på sina respektive områden en önskan att återställa ordningen och dessutom att vidmakthålla den.

Det som låg bakom cybernetikens etablering var det totala krigets kontext. Det vore fåfängt att söka påvisa en ondskefull avsikt eller spåren av en komplott: det man finner är helt enkelt en handfull vanliga människor som hade mobiliserats av USA under andra världskriget. Norbert Wiener, en amerikansk vetenskapsman av ryskt ursprung, gavs i uppdrag att tillsammans med några kollegor utveckla en maskin som kunde förutsäga och övervaka fiendeplanens position så att de enklare skulle kunna förstöras. Vid denna tid var det bara möjligt att med säkerhet förutsäga vissa samband mellan ett flygplans position och dess rörelsemönster. Utformningen av ”The Predictor”, den maskin för förutsägelser som man hade beställt av Wiener, krävde alltså en särskild metod för behandling av flygplans positioner och en förståelse för hur vapnet växelverkar med sin måltavla. Cybernetikens hela historia har strävat efter att göra sig fri från omöjligheten att simultant kunna bestämma kroppars position och rörelsemönster. Wieners innovation var att artikulera problemet med denna osäkerhet som ett informationsproblem, uttryckt som en tidsserie i vilken vissa data redan är kända och andra inte är det, samt att betrakta kunskapens objekt och subjekt som en helhet, som ett ”system”. Lösningen bestod i att i den ursprungliga datan oavbrutet föra in det gap som observerades mellan önskat beteende och faktiskt beteende, så att dessa sammanfaller när gapet sluts, i likhet med hur mekanismen i en termostat fungerar. Upptäckten går långt utöver den experimentella vetenskapens gränser: att kontrollera ett system skulle när allt kommer omkring kräva skapandet av ett omlopp för informationen som benämns ”feed-back” eller återkoppling. Att dessa resultat hade omfattande konsekvenser för natur- och samhällsvetenskaperna blev tydligt i ett verk publicerat i Paris 1948 med den förebådande titeln Cybernetics, vilket för Wiener innebar en doktrin för ”kontroll av och kommunikation mellan djur och människa”.

Cybernetiken uppstod alltså som en enkel, oskadlig informationsteori, en teori för att hantera det slags information som är utan specifikt ursprung men potentiellt alltid närvarande i varje situation. Den gör gällande att man kontrollerar ett system genom att etablera en så optimal form av kommunikation som möjligt mellan systemets parter. Detta mål kräver framförallt ett oavbrutet framtvingande av information – en process för att skilja företeelser från deras egenskaper och för att producera skillnad. Kontrollen över osäkerheten skulle med andra ord uppkomma genom en korrekt representation och memorering av det förflutna. Den spektakulära bilden, matematiskt binär kodning – som uppfanns av Claude Shannon i hans Mathematical Theory of Communication samma år som den cybernetiska hypotesen för första gången formulerades – å ena sidan uppfinnandet av minnesmaskiner som inte förändrar information och den enastående ansträngningen att förminska dem – det är det här som är den avgörande strategin bakom dagens nanoteknologi – och å andra sidan sammansvärjningen för att skapa sådana förhållanden på en kollektiv nivå. När informationen getts denna form var tanken att den sedan skulle riktas mot människorna för att koppla samman dem på samma sätt som cirkulationen av varor garanterar att dessa är ekvivalenta. Den återkoppling som utgör systemets regleringsmekanism fordrar nu kommunikation i dess mest strikta bemärkelse. Cybernetiken är ett projekt för att omskapa världen i en oändlig serie av återkopplingar som innefattar dessa två moment: en åtskiljande representation och en sammankopplande kommunikation. Det första skapar död, det andra försöker efterlikna livet.

Den cybernetiska diskursen har sin början i ett avvisande av de kontroverser under 1800-talet som ställde mekanistiska och vitalistiska eller organiska synsätt på världen som varandras motsatser, vilket den betraktar som ett falskt problem. Den postulerar en funktionell analogi mellan levande organismer och maskiner som införlivats i idén om ”system”. På så sätt rättfärdigar den cybernetiska hypotesen två slags vetenskapliga och sociala experiment. Det första syftade i grund och botten till att göra levande varelser till en mekanik, att bemästra, programmera och reglera mänskligheten, samhället och dess ”framtid”. Detta underblåste en återgång till rashygienen som bionisk fantasi. Vetenskapligt eftersträvar den Historiens slut; här befinner man sig initialt på kontrollens område. Det andra experimentet syftade till att efterlikna det levande vid maskiner, först som individer, vilket nu har lett till utvecklingen av robotar och artificiell intelligens; sedan som kollektiv – och detta har gett upphov till den nya intensiva cirkulationen av information och upprättandet av ”nätverk”. Här har vi snarare att göra med kommunikationens område. Hur mycket de än utgörs av högst mångskiftande befolkningar – biologer, läkare, datavetare, neurologer, ingenjörer, konsulter, poliser, reklammakare, etc. – så är cybernetikens två riktningar i fullständig harmoni med varandra vad gäller deras gemensamma fantasi om en Universell Robot jämförbar med Hobbes vision om Staten i Leviathan, ”den konstgjorda människan (eller djuret)”.

Enhetligheten i det cybernetiska framsteget uppstår ur en speciell metod; det har framställt sig som en världsomfattande metod för enrollering, på samma gång ett experimentellt ursinne och en överförenkling som snabbt förökar sig. Den är motsvarigheten till den explosion av tillämpad matematik som framkallades i sviterna av den förtvivlan som den österrikiska matematikern Kurt Gödel orsakade när han visade att alla försök att ge matematiken en logisk grund och förena vetenskaperna var dömda till ”ofullständighet”. Med hjälp av Heisenberg hade över ett århundrade av positivistiska rättfärdiganden just kollapsat. Det var von Neumann som mest drastiskt uttryckte denna abrupta känsla att grundvalarna hade förintats. Han tolkade matematikens logiska kris som beviset på de mänskliga skapelsernas oundvikliga ofullkomlighet. Som en följd lade han fram en logik som endast kunde ha sitt ursprung i en robot! Från att ha varit renodlad matematiker gjorde han sig till representant för den vetenskapliga korsbefruktningen och för en allmän matematisering som skulle göra det möjligt att i praktiken återskapa vetenskapernas förlorade enhet underifrån, där cybernetiken skulle vara den mest pålitliga teoretiska formen. Ingen förevisning, inget tal, ingen bok och ingen plats har sedan dess inte besjälats av de förklarande diagrammens universella språk, förnuftets visuella form. Cybernetiken lyfter upp den för byråkratin och kapitalismen gemensamma rationaliseringsprocessen på det fullständiga modellerandets plan. Herbert Simon, den Artificiella Intelligensens profet, fortsatte arbetet med von Neumann-programmet på 1960-talet för att bygga en tänkande robot. Den skulle bli en maskin som var utrustad med ett program som kallades expertsystemet, vilket var tänkt att kunna hantera information för att lösa problem som varje särskild teknikdomän ägnade sig åt, och därmed lösa alla praktiska problem som mänskligheten ställs inför! Den General Problem Solver (GPS) som hade skapats 1972 är modellen för denna universella teknik, vilken hade sammanfört alla andra modeller, modellernas modell, den mest tillämpade intellektualismen, det praktiska förverkligandet av det tänkespråk som de små härskarna utan herravälde föredrog, enligt vilket ”det finns inga problem, bara lösningar”.

Den cybernetiska hypotesen utvecklas som en enhetlig teori och teknologi, där den ena delen alltid bekräftar den andra. Wiener träffade John von Neumann 1943 då denne var ansvarig för att bygga maskiner som var snabba och kraftiga nog att utföra Manhattanprojektet i vilket 15 000 vetenskapsmän och ingenjörer och 300 000 tekniker och arbetare tjänstgjorde och vilket leddes av fysikern Robert Oppenheimer: den moderna datorn och atombomben föddes alltså tillsammans. I den samtida föreställningsvärldens perspektiv utgör sålunda ”kommunikationsutopin” den kompletterande myten till myten om uppfinnandet av kärnkraft och kärnvapen: det handlar alltid om att avskaffa möjligheten att vara-tillsammans via antingen ett övermått liv eller ett övermått död, via antingen jordisk fusion eller kosmiskt självmord. Cybernetiken framställer sig som den mest lämpliga lösningen på att hantera den Stora Rädslan för att jorden och mänskligheten ska förintas. Och von Neumann var dess dubbelagent, ”outsidern från insidan” framför andra. Analogin mellan de deskriptiva kategorier han använde för sina maskiner, dessa levande organismer, och Wieners kategorier slöt alliansen mellan cybernetiken och datavetenskapen. Några år skulle gå innan molekylärbiologin i sin tur skulle använda denna informationsteori i arbetet med att dechiffrera DNA för att förklara människan som individ och art, vilket gav den experimentella genmanipulationen av människan en oöverträffad teknisk makt.

Det sätt på vilket systemmetaforen utvecklades tillsammans med nätverksmetaforen i samhällsdiskursen mellan 1950-talet och 1980-talet pekar mot den andra fundamentala analogin som rör den cybernetiska hypotesen. Det visar också på en djupgående förändring i den senare. För om MAN talar om ”system”, bland cybernetiker görs det genom en jämförelse med nervsystemet, och om MAN idag talar om de kognitiva vetenskaperna för ”nätverk” så är det det neurala nätverket MAN drömmer om. Cybernetiken innebär en assimilering av totaliteten av allt som finns till fenomen i hjärnan. Genom att framhålla intellektet som världens alfa och omega har cybernetiken tillförsäkrat sig en position som alla avantgardens avantgarde, det som alla nu kommer att jaga efter för all framtid. Från grunden ger den upphov till en fullständig identitet mellan liv, tanke och språk. Denna radikala Monism är baserad på en analogi mellan information och energi. Wiener introducerade den genom att till sin diskurs överföra 1800-talets diskurs om termodynamik; operationen bestod av att jämföra tidens inverkan på ett energisystem med tidens inverkan på ett informationssystem. I den mån ett system är ett system så är det aldrig rent och perfekt: dess energi korrumperas när den genomgår förändringar på samma sätt som informationen korrumperas när den cirkuleras. Det är detta som Clausius benämnde entropi. Entropin betraktad som naturlag är cybernetikerns helvete. Den förklarar livets sönderfall, obalanser i ekonomin, upplösningen av de samhälleliga banden, dekadensen… Till en början påstod cybernetiken spekulativt att den på detta vis hade öppnat upp en gemensam grund på vilken det skulle vara möjligt att åstadkomma en förening mellan natur- och humanvetenskaperna.

Det som skulle komma att kallas den ”andra cybernetiken” var det överordnade projektet i ett oerhört försök på de mänskliga samhällena: antropoteknologi. Cybernetikerns mission är att bekämpa den allmänna entropi som hotar alla levande varelser, maskiner och samhällen; det vill säga, att frambringa de experimentella förutsättningarna för en permanent revitalisering med syfte att oupphörligt återställa helhetens integritet. ”Det angelägna är inte att människan är närvarande utan att det finns ett livskraftigt stöd för tekniska idéer”, säger den humanistiska kommentatorn Raymond Ruyer. I och med framtagningen och utvecklingen av cybernetiken skulle den experimentella vetenskapens ideal, som låg till grund redan för den politiska ekonomin via den newtonska fysiken, återigen ge sitt starka stöd till kapitalismen. Alltsedan dess kallas det laboratorium i vilket den cybernetiska hypotesen utför sina experiment för ”det moderna samhället”. Tack vare de tekniker den lärt ut har denna ”andra cybernetik” sedan 1960-talets slut inte längre endast varit en laboratoriehypotes utan ett socialt experiment. Den syftar till att uppföra vad Giorgio Cesarano kallar ett stabiliserat djursamhälle i vilket ”det naturliga antagandet [rörande termiter, myror och bin] är att de fungerar automatiskt och att individen negeras så att djursamhället som helhet (termitkoloni, myrstack eller bikupa) förstås som ett slags sammansatt individ, vars helhet bestämmer och bestäms av fördelningen av roller och funktioner – allt inom ramen för en ’organisk förening’ som det vore svårt att inte se som en biologisk modell för Kapitalets teleologi”.

Tiqqun

[Översättning: Robert Österbergh]

Denna text publicerades i Subaltern 2010:2 tillsammans med texter av Mario Tronti, Laurent Dubreuil, Simone Weil m.fl. För andra texter av och om kretsen kring tidskriften Tiqqun rekommenderas Subaltern 2009:2. Se även Pluribus utgåva av Det stundande upproret samt diskussionen om boken på bl.a. Copyriot.

Nej, monsieur, jag är ingen politiker och jag företräder inget politiskt parti eftersom alla partiers övertygelser tycks mig lika felaktiga. Jag är bara en excentriker, en drömmare som vill leva ett fritt och nomadiskt liv långt borta från den civiliserade världen, och med en önskan om att berätta om det hon sett och till ett fåtal förmedla den tjusning, melankoli och spänning jag upplevt i mötet med Saharas sorgsna storslagenhet … Det är allt.

Frihet och skrivande. Så formulerade Isabelle Eberhardt sin livsdröm i ett brev till redaktören för tidningen Dépêche Algérienne i juni, 1901. Hon fick det att låta som en enkel önskan. Ändå visste hon vid det laget hur svårt det var, och hur slätt de sköra drömmarna stod sig mot en sträv verklighet. Isabelles brev publicerades i tidningen eftersom hon vid 24 års ålder hunnit bli en ryktbar person på båda sidor om Medelhavet. Men trots att hon redan publicerat ett antal reportage, översättningar och noveller i fransk och rysk press, var det inte i första hand i egenskap av författare hon tilläts beträda den offentliga scenen. På våren samma år hade de franska kolonialmyndigheterna utvisat henne från Algeriet. För hennes egen säkerhets skull sade man. Ett halvår tidigare hade hon överfallits av en man som sa sig ha handlat på Guds uppdrag för att ”döda den europé som skapade oreda i vår religion”.

Nu satt hon i Marseille som smått celeber men ovälkommen gäst hos sin bror Augustin, och väntade på att kallas som vittne till rättegången där förövaren Abdallah ben Mohammeds öde skulle avgöras. Målsägande var republiken Frankrike vars representanter tänkte använda rättegången för att slå flera flugor i en smäll. Abdallah skulle ge det som fransmännen kallade den ”muslimska fanatismen” ett ansikte och goda skäl att ytterligare förstärka militärmaktens grepp om Algeriet. Och Isabelle Eberhardts för kolonialmakten så obekväma karaktär skulle blottläggas inför publik. Det var den sortens politik som Isabelle tydligt tog avstånd från i sitt brev.

Vilket inte betyder att hon var politiskt naiv. Tvärtom. Hela hennes liv hade formats av storpolitiska krafter. Hennes barn- och ungdom i Genève vid de snöiga Jurabergens fot hade utspelats i Tsarrysslands skugga, i kretsen av exilryssar på flykt från hemlandets vita terror mot liberaler och anarkister, tolstojaner och socialister. Och från det ögonblick hon som 20-åring för första gången kom till Algeriet hade fransmännen bevakat varje steg hon tog. Som oäkta dotter till en rysk generalsänka i schweizisk exil var Isabelle född till att väcka maktens misstänksamhet och illvilja.

I en tid och miljö som präglades av en febrig dyrkan av den heliga familjen och nationen, av sexism och rasism, var hon en oroande påminnelse om att inte alla lät sig prydligt infogas i den hierarkiska samhällsordningen. Hon var en rysk medborgare som aldrig satte sin fot i Ryssland, en kvinna som levde en mans fria liv, en europé som konverterat till islam och vänt den europeiska civilisationen ryggen. Både för hennes samtid och för oss framstår hennes livsval som politiska, upprorsmärkta, konfrontatoriska. För henne själv som det enda möjliga sättet att leva. När Isabelle skriver om sin dröm om frihet ger hennes öde de slitna orden en ny meningsfullhet.

I den svit av dagböcker i fyra delar som hon påbörjade i januari 1900 och avslutade nästan exakt tre år senare, kan man följa hennes kamp för att förverkliga den drömmen. Hon ville leva av sin penna och hon ville leva i Maghreb. De yttre hindren var brutalt påtagliga. Genom sitt giftermål på hösten 1901 med algeriern Seliman Ehnni – hennes älskade Ouïha – hade Isabelle visserligen blivit fransk medborgare och det var inte längre så enkelt att kasta ut henne ur Algeriet. Ändå lät fransmännen henne aldrig glömma att hon var en oönskad närvaro, och den avsky för ”les colons” som hon beskriver i dagboken var i hög grad ömsesidig. För ”de pretentiösa brackorna” i det lilla samhället Ténès var den unga kvinnan som gift sig med en arab och som iklädd arabiska manskläder red runt bland byarna och umgicks med och bad vid sidan av den infödda befolkningen ett hot mot det koloniala styrets fundament: den absoluta skillnaden mellan européer och icke-européer.

Ett halvt sekel senare, på randen till den algeriska självständigheten, formulerade Charles de Gaulle det grundantagandet när han spotskt deklarerade att ”de som förespråkar integration har hjärnor som kolibrier! Försök blanda ihop olja med vinäger. Skaka om flaskan. Efter en stund skiljer de sig åt igen. Araber är araber, fransmännen är fransmän”. När Isabelle vid 1900-talets början skakade om den koloniala flaskan steg istället en farlig ande ur dess mynning: en gränsöverskridare som bevisade att den absoluta skillnaden var en chimär av samma slag som de hägringar öknens hetta framkallar.

I sina reportage och noveller tecknade Isabelle med bister detaljskärpa bilden av vad kolonialismen gjorde med och mot människorna och landet. Dagböckerna ägnar mer utrymme åt de hinder som hon upplever finns i hennes eget inre. I sina egna ögon är hon aldrig tillräckligt disciplinerad och sidorna fylls med långa listor på vad hon ”måste” göra: böcker som ska studeras, texter som ska skrivas, viktiga litterära kontakter som måste knytas i Paris. Hon bannar sig själv för sin rastlöshet och sin oförmåga att leva i enlighet med islams anda. Hon beskriver kluvenheten mellan sin vandringsfeber å ena sidan, och längtan efter att leva ett stilla, kontemplativt liv å den andra.

Dagböckerna är skrivna av en fortfarande mycket ung människa med höga krav på sig själv och en stark känsla av att hon måste bevisa sig för världen. Hennes fantasier sträcker sig mot framtiden men det förflutna går i dagen i hennes såriga åkallan av de döda familjemedlemmarna. Främst bland dessa modern som Isabelle längtansfullt kallar den Vita Anden, eller ”duvan som var mitt livs sötma och ljus”, men också fadersfiguren Vava som väckte hennes kärlek till litteratur och konst, och som i arv lämnade språkkunskaper och en avsky för Europas förkvävande borgerlighet. Genom dagbokens inåtvända reflektioner vandrar de döda, konflikterna, oron och den ständiga penningbristen. Bara i författandet är hon ensam och fri.

Därför går dagböckerna också att läsa som skrivövningar där Isabelle mejslar fram en egen stil. Hon skissar platser och karaktärer, samlar på sig adjektiv, verb och ortsnamn. Dagböckerna blir en säck full av osorterade skatter som hon tömmer över författarskapets ännu blanka sidor: sorterar, ordnar upp och skapar mönster. Att skriva är ett hantverk och som författare speglar hon världen med lyhördhet, men utan den sårbarhet som präglar dagböckerna. Under de sista åren av sitt korta liv skrev hon sina bästa texter, på resor i sydvästra Algeriet i de omstridda gränsområdena mot Marocko.

I reportagets form fann hon sin litterära röst och de tidiga novellernas svulstighet tycks långt borta. De filosofiska utsvävningarna och orientalismromantiken finns också här, men ornamentiken överskuggar aldrig de konturskarpa bilderna av människor, det myllrande livet och Isabelles påtagliga glädje över att röra sig i denna verklighet. Med anteckningsblocket i hand, till häst eller fots genom öknen och i flyktiga möten med vitt skilda människoöden kände hon sig hemma. Fri och skrivande.

Den 2 oktober 1904 återvände hon från en reportageresa till den lilla garnisonstaden Aïn Sefra. Den malaria hon dragits med under alla sina år i Maghreb hade på nytt givit sig tillkänna med svår feber, och hon las in på militärsjukhuset i staden. Drygt två veckor senare kom Seliman och de hyrde ett hus i den infödda delen av Aïn Sefra som låg nedanför den höjd på vilken fransmännen byggt sina militärbaracker. Isabelle skrev ett brev till en vän i Paris: ”Jag arbetar hårt och har äntligen slutfört min utskrift av Södra Oran. Så snart jag mår bättre ska jag ge mig av söderut igen…”. Den 21 oktober lämnade hon trots läkarnas protester sjukhuset och vandrade ner mot staden. På vägen träffade hon en bekant och berättade glatt för honom att hon just skickat en manus till Paris och väntade på arvodet på 500 francs.

Några minuter senare dränktes den civila delen av Aïn Sefra av en flodvåg som plötsligt forsade fram i den uttorkade flodbädden som delade staden. Den tyske främlingslegionären Richard Kohn bevittnade händelserna uppifrån barackernas trygghet:

En bubblande, gul störtflod rusade längs flodfåran som löpte mellan staden och lägret… Plötsligt hördes ett åskliknande muller och halva bron föll ner i det strömmande vattnet… Vi stod framför våra baracker och såg med fasa hur floden svalde staden.

Isabelle Eberhardt drunknade i störtfloden. Hon var 27 år gammal och begravdes redan dagen därpå på den närbelägna begravningsplatsen Sidi-bou-Djemâa. Dagböckerna och hennes efterlämnade manuskript hittades först en månad senare instoppade i en stor lerkruka. Papperen var fuktiga och skadade men fortfarande läsbara. Räknat i antal ark är det litterära arv Isabelle Eberhardt lämnade efter sig försvinnande litet. Men i de många drömmar om vilka dessa sidor bär vittnesbörd kan vi se oss själva och världen återspeglad: imperiedrömmar, kärleksdrömmar, frihetsdrömmar.

Moa Matthis

Texten publicerades i Subaltern 2/2009 tillsammans med ett urval ur Eberhardts dagböcker i översättning av Monika Lundgren.

 

När vi slås omkull av insikten om en outhärdlig, oavhjälplig övergivenhet – nationer på drift, fäderneländer oigenkännliga under människomassans tramp, kontinenter förmörkade av brott – och utan någon som visar vägen, som lyser upp, som bär med sig barmhärtighetens påbud, som läser och behärskar tecknen, som förmår lyfta vår blick – finner man ro i tanken att Någon, kanske i morgon, eller om ett år, eller om tio, vid tidpunkten för vår yttersta ångest, skulle kunna komma, uppstå, kalla oss från en asfaltspricka, från en tunnelbanevagn, uppenbarande sig som i en blixt…

Den degraderade bild av människan i vilken vi speglar oss är en kyrkostaty förstörd av smog, vilket inte är en sammansättning av svaveldioxid och stillastående luft utan en moralisk förmaning. Blott onda andar och kanaljer har tillgång till de utrymmen där kraften förvaras; svagheten befinner sig på evig, terroriserad flykt; och här och där finns rosor av kraftlöshet, skeppsbrutna vaxljus, knäböjningar, nycklar som saknar lås, sår som lär stoftet att vittna om att det finns en stum väntan.

Det finns EN REST som väntar: inte av utvalda utan av förtvivlade, av sorgsna som inte gör skada. Det tydligaste tecknet på väntan är att ingen väntar på något eller någon.

* Manlig eller kvinnlig profet, helgon, jungfru, kejsare, Lamm, starec?

* Fjärde Eklogens Puer, Mahatma, Nostradamus, Avatar, Godot?

* Parakletos, Amitaba, heresiark, strateg, Förste Konsul?

* Romersk Påve, Tarots påve, Vinthund, Immanuèl, Rasulullàh?

* Judarnas Messias, de kristnas, Caesar, De tolv Imamerna, Furst Myskjin?

* Jeanne d’Arc, Zollas schaman, Castañedas Don Juan?

* Bodhisattva, magistratus, taumaturg, stigmatiserad, Rebbe?

Ingen av dessa bilder kan svara mot honom. Omöjligheten att bestämma honom finns i djupet av hans hemlighet. En ödmjuk och pregnant bestämning kunde vara: ”handlingsmänniska”. Handlingsmänniskorna är ett nära nog helt utplånat släkte; handlingen har kommit att bli till maskiner, och brottslingen som handlar är inte en handlandets utan en blodets människa. Maskinella maskiner och maskiner av brott: ingen där, bland dem, är en handlingsmänniska. Handlingsmänniskan är således messiansk… Och magiker. Ett mirakel som kommer från Le Philosophe Inconnu: ”Allt som är handling är ett slags magi”. Handlandet är magiskt: vem är magiker? Så finns det alltså inga handlingsmänniskor.

Om man ger människa en innebörd och handlande en innebörd, kan man inte vara rädd för Handlingsmänniskan. Fanatikernas ledare är demagoger, de predikar: man kan inte vänta på Någon som, som ett tecken på närvaro, börjar predika. (Lukten av varg där det finns tribuner, podier, balkonger, fönster, mikrofoner, flaggbeprydda stativ, är outhärdlig.) Att ge sig till känna, att ge sig hän offentligheten, är inget för Handlingsmänniskan.

Men det namn som James Prinsep 1837 dechiffrerade på Ashokas första inskrifter – piyadassi, ”med vänlig blick” – måste plötsligt, oemotståndligt dyka upp hos de första som han skulle stöta på. Handlingsmänniskan med den vänliga blicken: detta får räcka. Jag har redan sagt Det som inte står att finna.

I sin yttersta expressiva spänning sänker den västerländska logiken språket, även det som befinner sig som allra närmast frälsningens trop, till ett slags enkelhet som ger det en air av bedrägeri. Nålen befinner sig alltid vid Bestämningens Nord – denna oupphörliga kosmiska förstörelse i abstraktionens fyrfat. Om jag säger NÅGON tror man genast att denna någon är bestämd, vill man att det skall vara någon. Liksom man vill att Gud existerar, att Gud gör något, så snart språket ger ifrån sig ljudet Gud (som, i likhet med Någon eller Ingen, inte är något annat än ett ljud). Jag måste med nödvändighet säga Någon, men under det att jag pådyvlar mig kraften att undvika att bestämma honom.

* Det kommer du aldrig att lyckas med, du har redan sagt någon.

Låt gå, framhärdande i misstaget kommer jag att säga något annat, så att väntan må vara trösterik, i det jag förknippar det ofelbara tecknet på igenkännande av ”den vänliga blicken” med föreställningen om kraft, ett ljud av ojämförlig konsonantisk renhet i egenskap av den första semitiska formen av det gudomliga Namnet – EL, som bör uttolkas som Kraft, den Starke, Ariete – ty endast en alltigenom Stark, en Vän som är Stark i Sig själv, förmår kuva den ljusberövade kraft som håller oss fångna, slå sönder dess fästningar, dess historiska centra, dess elektroniska centra, och i intet, från vilka de är sprungna, kasta ned de degenererade formerna av levnad och samlevnad, hörnstenarna i stadsfängelsernas bepansrade portar, de mordiska städer i vilka movemur et sumus.

Den vänliga blicken kan utmärkt väl visa sig i en uppenbarelse med hundansikte. Vinthunden är, bokstavligen, en hund – inte utsvulten, ej heller en utställningshund, men en hund som fastar:

Honom skall land och rikedom ej nära

men vishet, dygd och kärlek, och i hägnet

av tvenne filtar kommer han att födas.

Helvetet I, 103-105

Även Dante, denne stackars plågade profet, höll under hela sitt liv utkik efter en Ankomst som skulle skrapa lös dilexisti iustitiam et odisti iniquitatem (Psaltaren 45,8) från all kontingens, från varje skugga av relativitet, och såg sin Vinthund komma till världen i hägnet av tvenne filtar, vilket kan vara en dunkel metafor för en absolut orenhet. Världen har alltid väntat på en Stark som för att rycka upp och befria tvättar fler sår än han ger upphov till, för vilken ”trummornas dån blir till kungörelsen av Lagen” (fjärde ediktet på Ashokas klippa) och som ”med sin majestät bibehåller hela världen på ordningens eviga stig” (Kamandakis Nitisara). Borttynandet, det nästan totala utslocknandet av Väntan hos dem som kungör och dem som lider klargör i vilket tillstånd av förmörkning vi lever. Om även Hoppet, ultima dea, har valt eutanasi, betyder det att hjärtat är dött.

Med den tragiska pennan i bläckhornet tänkte även Machiavelli på Någon (som tilldelats det fasaväckande syfilitiska anletet hos en Borgia! men nej, en kungörare bereder inte väg för en bandit): ”… på det att Italien efter lång tid ser sin förlossare”. Det är djupsinnigt, väcker tanke och dröm, det är ord från den poet som Machiavelli var och förblev, detta: efter lång tid; det kan röra sig om årtusenden, om geologiska tidsåldrar, om föregående tider utan ens skuggan av en halvö mitt i ett öppet hav, vem vet… efter lång tid… Petrarca, även han, kungjorde Någon och ser honom utan att se honom:

Ovan, o sång, det tarpeiska berget, skall du se

en riddare som hela Italien ärar,

andra har han kärare än sig själv.

Säg honom: ”En som ännu bara sett dig på håll…”

Léon Bloy, mer än någonsin i Kungörelsens klor under blicken från de svarta Erinnyerna av år 1916, förnyar den i sina Méditations d’un solitaire en 1916: ”Jag har ofta talat om Någon som skall komma utan att vara väntad, om Främlingen bland alla främlingar som man kan föreställa sig. Aldrig skall en människa ha varit så okänd, så oväntad, så plötslig… Han skall vara Underverket personifierat”. Och hans visionära teorem omskriver honom oöverträffat i denna bild: ”ett återsken av Äran i en kloak”.

Han var viss om att han redan var född och att man i honom fann nycklarna till den gåta som Första världskriget var (och alltjämt är). Födda och uppvuxna var i stället Lenin, Stalin, Hitler, Mussolini, och till och med Khomeini – alla misstagna för Skickade, och inte uteslutande av dårar och blinda. Tiderna för en Ankomst tillhör inte någon tid igenkännbar som tid. Men för att motstå lättjan och det onda måste även jag tänka att detta ”föremål för väntan” är någon som är född, oälskad, inte ens önskad, och av ett mirakel återfunnen levande bland hjulspåren, efter en strapatsrik resa i en kloak. Bland brottslingarna och offren, råskinnen och de förtvivlade som överbefolkar detta sista, ej andningsbara segment av ett århundrade, kommer det att vara det outsägliga i ”den vänliga blicken”, aldrig tidigare skådad, som tillåter oss att känna igen honom.

GUIDO CERONETTI

[Övers. Gustav Sjöberg]

Denna text publicerades i Subaltern 2009:2 tillsammans med texter av Gunnar Holmbäck, Isabelle Eberhardt, Diana Cohen Agrest, Christina Ouzounidis, William Hutson, David Liljemark m.fl.

Gustav Sjöberg har också översatt Ceronettis uppslagsrika och sällsamma bok Kroppens tystnad som vi varmt rekommenderar.

Mot den gängse eskatologiska föreställningen gäller det att komma ihåg att messias’ tid för honom [Paulus] inte kan vara en kommande tid. Uttrycket med vilket han hänvisar till denna tid är alltid ho nyn kairos, ”nuets tid”. Som han skriver i 2 Kor. 6, 2: ”Idou nyn, nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag.” Paroikia och parousia, att vistas som främling och messias’ närvaro, har samma struktur, som på grekiska uttrycks genom prepositionen pará: en närvaro som sträcker ut tiden, ett redan som även är ett ännu inte, ett uppskov som inte är ett uppskjutande till senare utan ett glapp och ett avstånd inom nuet som tillåter oss att fatta tag i tiden.

Erfarenheten av denna tid är alltså inget som Kyrkan skulle kunna välja att göra eller inte göra. Det finns ingen Kyrka förutom i denna tid och genom denna tid.

Hur är det ställt med denna erfarenhet i dagens Kyrka? Det är denna fråga jag kommit för att ställa här och nu till Kristi Kyrka som vistas i Paris. Åberopandet av de yttersta tingen känns så till den grad försvunnet från Kyrkans ord att man inte utan ironi kunnat hävda att Kyrkan i Rom stängt sin eskatologiska kassa. Och det är med en än bittrare ironi som en fransk teolog har kunnat skriva: ”Kristus kungjorde Riket, och det som kom var Kyrkan.” Det är ett alarmerande konstaterande, som jag inbjuder er att reflektera över.

Efter vad jag sagt er om den messianska tidens struktur, står det klart att det här inte rör sig om att i radikalismens namn förebrå Kyrkan dess kompromiss med världen. Och inte heller rör det sig om att, med gesten hos artonhundratalets störste ortodoxe teolog, Fjodor Dostojevskij, porträttera Roms Kyrka i Storinkvisitorns figur.

Det rör sig snarare om Kyrkans förmåga att läsa det som Matteus (Matt. 16, 3) kallar ”tidens tecken”, ta semeia ton kairon. Vad innebär dessa ”tecken”, som aposteln ställer mot det fåfänga begäret efter att lära känna himmelrikets karaktär? Om historien är näst ytterst i förhållande till Riket, har detta – som vi sett – emellertid sin plats inom den. Att leva messias’ tid innebär då förmågan att läsa tecknen på hans närvaro i historien, att i dess gång känna igen frälsningshistoriens signatur. I Kyrkofädernas ögon – men även i de filosofers som reflekterat över historiefilosofi, som är och förblir (till och med hos Marx) en väsentligen kristen disciplin – visar sig historien som ett spänningsfält genomkorsat av två motsatta krafter: den första – som Paulus, i en lika berömd som enigmatisk passage i Andra Thessalonikerbrevet, kallar för to catechon – håller tillbaka och fördröjer oupphörligt slutet längs den kronologiska tidens linjära och homogena förlopp; den andra, som etablerar en spänning mellan ursprung och slut, avbryter och fullbordar oupphörligt tiden. Vi kallar den första för Lag och Stat, vigd åt ekonomin, det vill säga åt det oändliga styrandet av världen; och vi kallar den andra för messias och Kyrka, vars ekonomi, i egenskap av frälsningsekonomi, tvärtom är konstitutivt ändlig. En mänsklig gemenskap kan bara konstitueras och överleva om dessa två polariteter är samtidigt närvarande och om det består en spänning och ett dialektiskt förhållande mellan dem.

Det är just denna spänning som i dag tycks omintetgjord. Allt eftersom förnimmelsen av frälsningshistorien i den historiska tiden försvagas och utplånas, utvidgar ekonomin sitt blinda, skrattretande herravälde över alla aspekter av samhällslivet. Det eskatologiska anspråket, som övergivits av Kyrkan, återkommer i sekulariserad och parodisk form i det profana vetandet, som genom att återupptäcka profetens obsoleta gest inom varje område kungör oåterkalleliga katastrofer. Det permanenta kris- och undantagstillstånd som världens regeringar proklamerar överallt är blott och bart en sekulariserad parodi på det oupphörliga uppskjutandet av Yttersta domen inom Kyrkans historia. Mot bortfallet av den messianska erfarenheten av lagens och tidens fullbordan svarar en ojämförlig hypertrofi av rätten, som, i det den gör anspråk på att kunna stifta lagar om allt, genom ett överskott av legalitet röjer förlusten av varje legitimitet. Jag säger det här och nu och väger mina ord: i dag finns ingen legitim makt på jorden, och världens mäktiga är själva övertygade om sin illegitimitet. Den fullkomliga juridifieringen och ekonomiseringen av de mänskliga förbindelserna, förvirringen mellan det som vi kan tro på, hoppas på och älska och det som vi är tvingade att göra eller att inte göra, att säga eller inte säga, betecknar inte bara rättens och statens, utan även och framför allt Kyrkans kris. För Kyrkan kan existera som institution bara genom att stå i omedelbar relation till sitt eget slut. Och – man gör gott i att inte glömma bort det – enligt den kristna teologin finns bara en enda legal institution som varken känner avbrott eller slut: helvetet. Modellen för den samtida politiken, som gör anspråk på en oändlig ekonomi över världen, är alltså i egentlig mening helvetisk. Och om Kyrkan stympar sin egen ursprungliga relation till paroikia kan den inte annat än att förlora sig i tiden.

Därför är den fråga som jag kommit hit för att ställa er, utan att för detta ha annan auktoritet än en envis vana att läsa tidens tecken, följande: kommer Kyrkan slutligen att bestämma sig för att fatta tag i sin historiska möjlighet och återfinna sitt messianska kall? Annars är risken att den dras ned i den ravin som hotar alla jordens regeringar och institutioner.

GIORGIO AGAMBEN

[Övers. Gustav Sjöberg]

Utdrag ur Kyrkan och Riket som publicerades i sin helhet i SUBALTERN 2010:3 tillsammans med mycket viktiga texter som Om Kosmos av (Pseudo)Aristoteles, In effegie och En misslyckad berättelse av Giorgio Manganelli, Bergson och Mondäniteten av Rikard Johanson, Vetenskapen om världen av Franz Rosenzweig, essäer av Anna Holmström, Ulrich Schlotmann, Helena Granström, dikter av Faltonia Betitia Proba och George Oppen, och mycket mer material som är nödvändigt för var och en i dessa  tider.

Demokratin, den formella, kontraktsbaserade gemenskap som jämställer alla människor genom att tilldela dem varsin likvärdig röst, har i sin moderna form visat sig fungera utmärkt som politiskt maskineri åt kapitalismen. Även om andra politiska modeller i detta hänseende fungerat bättre under andra historiska perioder, lever vi nu i en epok där liberal demokrati har blivit ett sådant självklart sätt att styra samhället att det svårligen låter sig ifrågasättas. All demokratikritik är per automatik misstänkt; själva ordet ”antidemokratisk” används genomgående som en blandning av skällsord och varningsrop. Inte ens när blockpolitiken rört sig mot den så kallade mitten i en sådan utsträckning att politikerna är hänvisade till personlig smutskastning för att markera avstånd från varandra, ifrågasätts den parlamentariska ordningens legitimitet.1

Vad grundar då den demokratiska gemenskapens formella styrka? Den opererar onekligen med likhet, men det är en likhet som härskar genom bilden av skillnad; en skillnad som numera uteslutande rör sig på framställningens representativa nivå. Denna bild är inte mindre verklig än något annat, men dess skådespelskaraktär gör att skillnaden på ett viktigt sätt är separerad från själva fundamentet i produktionssättets förutsättningar. Fundamentet är nämligen likhet, eller mer specifikt: förekomsten av vissa nödvändiga förutsättningar, såsom varuproduktion och lönearbete. Den grundläggande likheten är densamma varhelst det kapitalistiska produktionssättet etablerat sig, oavsett vilken yttre form – samhällsskick, konsumtionsmönster, politisk retorik och så vidare – det för tillfället använder sig av. Demokratins produktion av skillnad utgör därför, i relation till kapitalismen, en egen sfär som förvisso är satt i nödvändig relation till likhetens kärna, men som samtidigt äger en autonomi vilken tillåter den att producera och utvecklas under de mest skiftande omständigheter. Detta gör också att den fundamentala likheten, tack vare demokratin, förmått överleva historiska omständigheter som andra politiska modeller visat sig oförmögna att hantera.2

Den demokratiska-kapitalistiska skillnadens ideologiska karaktär skapar hos den moderna människan föreställningen att hon är unik och i besittning av en individuell röst, men hon drabbas samtidigt av alienationens kanske mest konkreta konsekvens: separationen från en verklighet i vilken hon är fullständigt utbytbar. Erfarenheten av separation reflekterar det faktum att demokratin, liksom varulogiken, reducerar alla totalitetens komponenter till utbytbara delar; kapitalismen gör helt enkelt den andre till den samme, samtidigt som ideologin intalar oss att vi, just genom att vara det vi är, kan vara någonting annat än det vi är.3 Likheten drabbar således den kapitalistiska människan genom skillnadens sfär, vilket producerar en märklig dubbelhet i den mänskliga erfarenheten.

Den demokratiska gemenskapen är alltså en kluven gemenskap, en samvaro där olikheterna förpassats till representationernas separata sfär och där den fundamentala likhet som grundlägger alla relationer skapar ett glapp mellan den mänskliga erfarenheten och det som erfars. Det är en gemenskap där den samme ser sig själv i allting men samtidigt är främmande inför allting. Det är en gemenskap där den andre finns till enbart som den sammes spegelbild, på andra sidan glappet. Mångfalden av spegelbilder gör gällande att verkligheten är oändligt varierad, när den i själva verket består av ett ständigt upprepande av samma omständigheter. Demokratins chimära skillnad spelar upp olikheter där inga olikheter finns: de politiska blocken förenas exempelvis i sin vilja att framställa varandra som oförsonliga motsatser, när de i själva verket är delar av samma sak. Det schizofrena i den demokratiska självförståelsen består därför inte i konflikten mellan sant och falskt, mellan sakernas egentliga tillstånd och den dimridå som söker maskera det. Tvärtom ligger förhållandena i öppen dager, men är genom sin dubbelhet närmast omöjliga att fixera. Den moderna människan försöker fokusera blicken bland de bilder och utsagor som lovar henne förändring, någonting annat, alltmedan hon fortsätter att gå till arbetet och att definiera sig själv genom sina konsumtionsmönster. Det av demokratin utlovade, kommande andra är i slutänden inget annat än en mer effektivt förvaltad samtid.

Samtidens fundamentala likhetsprincip är dock inte ett statiskt tillstånd, trots alla mer eller mindre lyckade försök att ideologiskt framställa framtiden som enbart en vidare utsträckning av nuet. Kapitalismens behov av mänsklig aktivitet gör att produktionssättet ständigt befinner sig i rörelse, att dess betingelser förskjuts. Detta innebär givetvis också att begäret efter andra gemenskaper ständigt gör sig gällande, i olika former, med olika innehåll. Försöken att ersätta kapitalismens gemenskap med andra relationer skapar händelser där det grundläggande likhetsförhållandet utmanas av en skillnad som, åtminstone potentiellt, förmår gå bortom representationernas sfär men som också alltid riskerar att återbördas – alla utbrott ur skådespelet hanteras fortgående genom funktioner som blivit alltmer raffinerade och komplexa i takt med kapitalismens utökade totalitetsanspråk. Det finns därför ett misslyckande inbyggt även i de mest radikala anspråk på att ”rena” demokratin från dess kapitalistiska innehåll. Direktdemokrati arbetar till exempel enligt samma princip som parlamentarisk demokrati, det vill säga enligt idén om formell jämlikhet, vilket placerar skillnaden – den förändring vilken det skall röstas om – vid sidan av en formaliserad apparat byggd på principen om likhet. Den förändrande kraften underordnas därmed ett majoritetsbeslut där varje människa formellt sett bidragit exakt lika mycket, oavsett den kvalitativa mångfald som i realiteten ligger bakom varje individuell röst och som gör sig gällande i varje verklig gemenskap. Demokratin, direkt eller ej, bygger ofrånkomligen en kvantitativ form kring alla gemensamma mänskliga handlingar med anspråk på förändring.

Begagnandet av denna form, grundad som den är på samma liberala världssyn av antropocentriska ideal som redan genomsyrar samtiden, återför därmed även den radikalaste av rörelser till det moderna samhällets likhetsmaskineri. Så länge mänsklig aktivitet kvarstannar i likhetens sfär, kommer skillnaden att fortsätta vara en representation, åtskild från den gemenskap som kräver ett formaliserat kontrakt för att fungera.

GUNNAR HOLMBÄCK

1 ”Mitten” är som bekant en plats där det råder ideologisk konsensus kring marknadens metafysiska makt och arbetets nödvändighet.

2 Detta är givetvis inte en universell, överhistorisk omständighet. Även om demokratisk kapitalism visat sig kapabel att överleva både fascismen och realsocialistiska kommandoekonomier av det gamla slaget, har de senaste decenniernas utveckling, främst i Kina, demonstrerat att parlamentarisk demokrati knappast är en förutsättning för blomstrande kapitalism.

3 Detta framställs exempelvis så att vi genom att konsumera skulle kunna ersätta det vi förlorat genom att producera – oavsett om det rör sig om tid, identitet, materiell njutning eller andlig mening.

4 Den av alla politiker så omhuldade arbetslinjen framställer denna logik på ett oblygt sätt; ”mer av detsamma” borde vara varje partis självklara slogan. Kodorden välfärd och tillväxt är just inget annat än löften om att förbättra framtiden genom att förädla samtiden

*

Denna text publicerades i ett block ägnat demokrati- och politikkritik, i Subaltern 2010:2. Andra texter i blocket är skrivna av Helen Andersson, Simone Weil, Mario Tronti, Laurent Dubreuil, Tiqqun, Eric Petterson m.fl.

heiner-mc3bcller_foto-privat-900-2

Utgår man från den kapitalistiska strukturen är myran den ideala människan. Människan själv är ett störningsmoment. Därför måste hon ibland röjas undan, när hon inte helt och hållet kan mekaniseras och därigenom tömmas på sina egentliga behov och företräden. I Brechts Fatzer uppehåller sig fyra soldater under kriget i ett område som redan är fullständigt ödelagt och där bara en halv trädstam sticker upp. De diskuterar vart de skulle kunna ta vägen, men de kan inte längre ta sig någonstans. För överallt finns människan, den alienerade – människan som vapen. Till följd av detta är hon fienden, och måste upphöra. Detta är omvänt även maskinens uppfattning. Människan är maskinens fiende, i varje regelbundet system är hon ett störningsmoment. Hon är slarvig, skitar ned och fungerar inte. Därför måste hon röjas undan, och detta är kapitalismens uppgift, maskinens struktur. Att reducera människan till råstoff, till material plus tandguld, svarar mot maskinens logik. Auschwitz är kapitalismens altare. Rationalitet som det enda obligatoriska kriteriet reducerar människan till hennes materialvärde.

Dostojevskij var en avgörande upplevelse för mig. Jag läste Brott och straff 1944, en kort tid innan jag blev inkallad. Raskolnikovs fråga lyder: Vad återstår egentligen om religionen försvinner? Finns det då överhuvudtaget några argument exempelvis mot Auschwitz? Raskolnikov mördade en gammal pantlånerska, sådana har gott om pengar och lägger dem ändå bara på hög. Han trodde sig vara Napoleon, eller närmare bestämt att han var lika intelligent som denne, och behövde pengar för att förverkliga sitt geni. Pantlånerskan var ett skadedjur, en lägre stående varelse, och hade inget behov av pengar. Han gjorde henne till material, efter att först med det bästa samvete i världen ha tagit hennes liv. Därefter inträder den stora ryska erfarenheten av att handlingen kanske är oriktig. Som ett svar på Auschwitz-principen återstår då bara nåden: en prostituerads kärlek. Ett element av kitsch och kristendom ryms däri, men fram till Auschwitz finns det inget annat svar än nåden. Det basala hos Dostojevskij är hans försök att finna ett svar på denna civilisations utrotningsprincip. Det hänger samman med hans levnad. Han gjordes klar för avrättning och trodde att han skulle bli skjuten, men blev i stället deporterad till ett sibiriskt läger. Han var egentligen redan död, och nu började ett andra liv. Detta var hans grunderfarenhet. Att det skulle finnas nåd är ett försanthållande som kanske aldrig kan uppfyllas.

Den andra punkten hos Dostojevskij är formulerandet av det diffusa, de element hos det ryska tänkandet som inte kan härledas till en ordning. Det såg jag alltid som hoppingivande. Ryssland är nämligen en ickeordningsmakt, en makt präglad av kaos, som kämpat emot ordning, även mot en processuellt fattad ordning. Brott och straff är skriven mot Auschwitz-principen, och Auschwitz är västerländskt. Dostojevskij är den som kommer näst efter Shakespeare, den första tilldragelsen efter Shakespeare. Inte heller Shakespeare skapade ordning. Han ställde ordningen mot kaoset, något som ordningen sedan dess måste sysselsätta sig med.

Dostojevskij ställde frågan: Vad händer om man dödar en skalbagge eller en fluga? Därmed inleds något som kan utsträckas i oändlighet. En skalbagge är något främmande och väcker en impuls hos oss. Den har ett för oss ovanligt rörelsemönster och allt som är ovanligt irriterar och stör, ur detta kommer den europeiska enhetlighetstanken. Flugor är bara till besvär – därför slår man ihjäl dem. Nazisternas propagandaframgångar bestod i att få folk att anse att judeförintande och ryssdödande var jämförbart med grisslakt.

Kafka placerar Dostojevskij i ett annat sammanhang. Som tyskspråkig jude i Prag var Kafka redan från början marginaliserad. Hans främsta uppgift var att sortera ut sig själv. Genom skrivandet hade han gjort sig till koncentrationslägerfånge. Därav hans realism. Mielkes* sista mening i Volkskammer löd: ”Jag älskar er dock alla.” Kafka skriver i Domen: ”Kära föräldrar, jag har dock älskat er.” Det är den dömdes sista ord innan han hoppar från bron. Mielke var säkert inte bekant med Kafka, men Kafka var bekant med Mielke.

Man kan numera endast tänka utifrån minoriteterna. Tänker gör man numera bara i utkanten, för det är blott där det finns rörelse. Precis som Kafka måste man tänka utifrån dem som utsorteras. Det är bara minoriteter som skriker. För majoriteten är det inte längre nödvändigt, de har bilar och tutar möjligen innan de kör över en minoritet på öppen gata.

Utrotandet av minoriteter motsvarar utrotandet av biografier. Biografier är minoriteter, just som var och en av oss, så länge vi förblir ensamma, utgör en minoritet. De utrotade biografierna utgör majoritetens grundstenar, och smärtan över den egna utrotningen förbyts i hat gentemot minoriteterna. André Gide skrev efter andra världskriget: ”Några skall rädda världen.” Betoningen låg på ”några”.

När Benjamin sade att Kafka var den förste bolsjevikiske författaren, svarade Brecht: ”I så fall är jag den siste katolske.” Benjamin satte emellertid fingret på något. Kafka var den förste författare som inte ville bli odödlig, som ville att hans texter skulle brännas upp. Då han drog en linje mellan Auschwitz och den europeiska kulturen skrev han till sig en plats i koncentrationslägret.

En annan variant av Kafkas intentioner återfinns i Faulkners sätt att skriva – där fakta fördunklas genom en uttryckets hypertrofi. Faulkner beskrev situationen i den amerikanska södern. Han gjorde sig till neger. Kafka och Faulkner har båda skrivit vidare på Dostojevskijs verk. Huvudtemat i linjen Dostojevskij-Kafka-Faulkner är utsorterandet: Auschwitz som upplysningens avslutande fas. Runt slutet av 1700-talet ägde en kongress mellan teologer och jurister rum i S:t Petersburg. Ryssarnas problem var att de hade svårt att finansiera sina fängelser och inte visste vad de skulle göra med de kriminella. Den fransk-jakobinska delegationen kom då med förslaget att de skulle inrätta arbetsläger. Det var europeiskt upplysningstänkande. Själva skulle ryssarna inte ha kommit fram till detta, det stod inte i Bibeln och de var ännu inte upplysta. Sedan dess existerar gulagerna.

Nietzsches övermänniska är inget annat än brottslingen eller idioten hos Dostojevskij. I vart fall ville Dostojevskij med brottslingen eller idioten alltid framhålla ryssarna som ett alternativ till västerlänningarna. Nietzsche hade känsla för Dostojevskij och betecknade honom genomgående som den store psykologen som kunde förmedla kunskap om framtiden. Dostojevskijs psykologi formades under de fyra lägeråren i Sibirien, där han förhöll sig till människor som levde under ett extremt tryck. Dostojevskij kände till Auschwitz-principen och hans frågeställningar rörde alternativet till denna. Det enda han funnit var – som tidigare nämnt – nåden. Kvinnan, horan, förlöste Raskolnikov. Vid koncentrationslägerexperimenten blev fångar underkylda. Man sköt då in en kvinna under dem och samlaget räddade deras liv. Dessa experiment utgör fundamentet för rymdmedicinen. Så tolkar den teknologiska tidsåldern Raskolnikov.

Auschwitz är tekniksamhällets förebild. Dostojevskij ifrågasatte den självklarhet med vilken vi dödar en insekt. Detta problem ställdes Nietzsche aldrig inför, hos honom finns insekter bara som metaforer. Nietzsche var aldrig i den sitsen att han var tvungen att döda ett djur. Han behövde heller aldrig uppleva hur ett människoliv utplånades som en insekts. Det bidrog till hans intellektuella lättfärdighet.

Västerlandets öga har ett perspektiv tillhörande ett kulsprutekompani, som tvättar landskapet rent från små svarta punkter som närmar sig. Fienden syns endast som en svart punkt som återigen ska bli en del av landskapet. Ryssarna har sedan 1918 fått sona för att Dostojevskij torpederat detta perspektiv. Emedan Västeuropa kan leva utan denna fråga var ryssarna tvungna att ställa frågor som i Västeuropa helt enkelt hade förträngts eller glömts bort. För det betalar de fortfarande.

Nietzsches maktvisioner gjorde honom förryckt. Först som förryckt kunde han omfamna ett djur. Han hade inte skapat tidsandan men försett elden med bensin, och bröt samman vid denna insikt. Av nödvändighet, till följd av klart och precist tänkande, hade han upptäckt det naturliga urvalet. Det är problemet med tänkande och konst i stort: det är i grunden förknippat med skuld. Men naturligtvis är inte Nietzsche skyldig till fascismen, lika lite som Kafka till koncentrationslägren. Ju exaktare man tänker eller skriver, desto mer gör man gemensam sak med tidens strömningar. För konst eller tänkande fungerar endast om man ger sig i lag med tidens strömningar. Att tänka betyder djupast sett att bära skuld, eftersom allt tänkande måste ta sitt avstamp i verkligheten.

HEINER MÜLLER

* Erich Mielke, Stasichef 1957–1989. Ö.a.

[Översatt av Martin Bergqvist.]

Denna översättning finns publicerad i Subaltern 2010:1, där ett block ägnades åt Fjodor Dostojevskij, vid sidan av Müller publicerades texter av Dostojevskij, George Steiner, Elena Namli, Nagarjuna, Theodor W. Adorno, Botho Strauss m.fl.

”Denken ist Schuld” är hämtad ur Gnade – Überschreitung und Zurechtweisung, (red. Jutta Wangemang), Volksbühne/Alexander Verlag Berlin, 2005. En textantologi sammanställd i samband med Frank Castorfs teaterföreställning Schuld und Sühne , en iscensättning av Dostojevskijs Brott och straff .