Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Category Archives: Kommande nummer

SMUT_cover

– – –

I will make their places of joy & love excrementitious. Jerusalem 88, 39.

– – –

Den samhälleliga smutsen, fortsatte han, växlar alltså med ordningen hos det innevarande systemet, och kan liksom detta manipuleras inom vissa gränser. Den är inte abstrakt förutsägbar. Personen måste alltid tillägna sig den stegvis. Den antar ju emellanåt rätt bisarra former. I exogama samhällen framstår det exempelvis inte som äckligt att inte tvätta sig (det kräver man inte), och inte heller att älska med sin svärmor (den som gör det dräper man). Äcklig är i stället den som tittar på henne eller överhuvudtaget talar med henne – han är svinet. Den som gäller för att vara avskyvärd hos oss är den otvättade, den såkallade smutsige lille tjuven, som heter så eftersom han stjäl lite, knappt någonting.

Ett tjusigare exempel är obsceniteten. Där får den offentliga smutsreaktionen till och med en diagnostisk kraft, för första gången drar den upp i ljuset en tidigare dold överenskommelse. Ty vad är det egentligen som störs? Den som uppför sig obscent, och må det vara ett inslag i beskrivningen, framträder som en blandning av person och begärande ting. Det hör ju för övrigt till det lustiga. Men denna blandning kan bara bli till en kraftfull störning om förtingligandet av personen till varje pris måste hemlighållas. Emellertid där personen framträder på ett oöverblickbart sätt, som nu för tiden, blir det obscena till ett viktigt beskrivningsmedel och samtidigt förlorar det allt mer styrka.

– – –

Avskum och drägg förtärda av avund smädar den vår ****** och för dem är den ******de mänskligheten precis god nog för deras ******. Upplösningen av ****** droppar detta ***** ******* i vårt blåögdfolks vackra ***** och försöker med illvillig lust slita till sig det som redan för länge sen på ******* vingar höjt sig över den ***** hos deras tänkesätt.

– – –

På så sätt är ju språket indelningens moder och ordningens första förkämpe. Med nödvändighet måste det stå hjälplöst, om inte fientligt, inför smutsen. När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma. Gör det liksom bara vresigt och av plikt, på sitt mest kärlekslösa sätt. Nämligen genom ljudhärmning, kort, språket hamnar i en minst lika obekväm sits som självaste talaren, allra helst skulle det ta sin tillflykt till indirekt anföring.

Han kan inte hjälpa det, men de germanska språken har en särskilt sjåpig hållning. Knappt har ett träffande ord för något stötande infunnit sig, innan det återigen skickas bort, trycks ut mot kanten, eller kapslas in i ett slags historiskt överdrag. Hundsfott är ett exempel. Av denna anledning är så gott som alla vulgära glosor dialektala eller relativt unga. Och för vissa sakförhållanden, exempelvis att tömma blåsan, har ju språkbruket ännu inte ens regulariserats! Engelskan eller franskan (för att inte tala om medelhavsspråken) har faktiskt en mycket mer utvecklad uppsättning av smutsbeteckningar.

Slutsatsen om de germanska språkens systemtrogenhet överlåter han åt andra – eller kanske ännu hellre inte alls. Enligt hans uppfattning är inte de germanska språken mer auktoritetstrogna än andra språk, men väl lättare att manipulera på grund av sina svagare lägre skikt. Allt blir alltid vagt och sluttande, de seglar därför utan köl.

Oren bild.

– – –

Han ber så hemskt mycket om förståelse. Om man inte vill ha med smutsen att göra hjälper det inte att prata bort den – man måste hålla smutsen på avstånd och med omsorg undvika att ge upphov till den. Det lyckas under gynnsamma omständigheter och ibland. Han talar om tillfälligheter som ändå trängt ut smutsen till köket och yttervärlden, som förskjutit den till ett väl avgränsat område, talar om fest och hövlighet: där är det faktiskt fint, under det personliga självåtertagandets kupa, under den milda föreskriften att inte komma något nära, under den bräckliga fiktionen att var och en är ren och rund,[1] en munter dans kulor emellan!

Där är det i själva verket desto mer förbjudet att söka bevisa detta. Förvisad är all störning, smutsen och allt tal om dem. Ty annat än talet om det sköna, som ingalunda alltid är skönt, är talet om det smutsiga alltid själv redan smutsigt. Det kallar något till minnet som man inte talar om, som inte passar sig och som tröttar ut öronen: att man är sårbar och alltid redan sårad.

– – –

Bland dödssynderna – borde han utveckla det? – motsvarar ju lättjan smutsen bättre än frosseriet. Den lättjefulle är lat, till och med lealös. Med det menas såklart ingen kroppslig förslappning, utan en själslig förruttnelse genom stillestånd, som i bilden med stillastående vatten. Men den lättjefulle är ju också irriterande till det yttre. Han rör sig som vore han av seg konsistens, som vore han gjord av självhäftande material. Det går helt enkelt inte framåt för honom.

– – –

Så kan man alltså bevisa, sade han utan vidare, att varje rening äger rum endast som en konsekvens av en förbrytelse mot den samhälleliga överenskommelsen. Inte av någon annan anledning, oavsett vad man kallar de enskilda förbrytelserna för. Hur högljutt man än påstår att de bryter mot lagarna som reglerar hygienen, skönhetsuppfattningen eller instinkten. Ingen Robinson önskar sig sådana lagar (vad ska han med dem till?) och ännu mindre strävar han efter inre renhet – han skulle överhuvudtaget inte längre förstå vad något sådant skulle betyda.

Personen vill nämligen inte tvaga sig ren från världen, som det först tycktes, utan från sin avvikelse i förhållande till samhället. Om personen fullkomligt och utan motstånd uppgår i samhället så är allt i sin ordning för denne (det säger personen själv). Om inte, måste den raskt se till att så blir fallet, och i nödfall städa bort sig själv. Så genomgående blir den, utan att ens märka det själv, definierad utifrån.

Men som vad? Det är den stora frågan, och två eller tre svar på detta hade han gärna tittat lite närmare på.

– – –

De har förkläden av gummi. De äter njurar och inälvor. De slår fiskarnas huvuden mot den kantiga brädan. De svettas och rastar hundarna. De gör kvinnorna med barn och biktar sig. De torkar upp ölet med trasor. De spottar i sågspånet, kastar upp trumfen på bordet, slänger fram den med handbollarna. De slår in istret i papper, skär korven över brödet. De röker bakom den kupade handen, mellan långfingret och tummen. De vet lastbilens rutt. De torkar pannan med underarmen, de slickar på blyertspennan, tecknar porten med streck. De dyker djupt ner i degen, lägger smör i pastan. De glömmer bort predikan, kortfilmen. De ropar ner från höga byggnadsställningar. De biter sönder snigelskalet, slaktar fåren och kalvarna. De skopar upp oljan, de river sönder den stekta hönan.

– – –

[Översättare: Henrik Sundberg]


[1]        Jfr Friedrich Hebbel (1813–1863): Ich und Du. Ö. a.