Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Category Archives: Nytt nummer

 

overs

 

Översättning tycks fordra en dubbel trohet: mot bokstaven och mot anden, mot avsändaren och mottagaren, mot originalspråket och det mottagande språket. En kluvenhet som antyder något om gränslandets allvar och åtminstone synbara hopplöshet.

Det finns något försåtligt självklart i denna uppfattning, där läsaren också tvingas välja sida. Verkets principiella oöversättbarhet ställs mot en översättning som inte visar några spår av att vara översatt. Finns det något sätt att ta sig ur detta dödläge?

I slutändan handlar det om att ställa översättningens fråga. Oavsett om den bärande tanken är översättningens principiella omöjlighet eller den ideala översättningens osynlighet kan det inte råda något tvivel om att det finns gott om översättningar. Texternas och verkens sätt att leva låter dem nämligen ”trakta efter översättning”, för att låna ett uttryck från Hans-Georg Gadamer.

I detta nummer har vi samlat ett antal texter som sätter segel mot en annan strand. Som på olika sätt för­söker tänka över och genom översättningens dubbelhet, bortom den fullständiga anpassningens ideal. Som på olika sätt försöker tänka över och genom oöversättbarhetens i sista hand mätande och räknande perspektiv, utan att för den skull prisge ursprungsverkets egenart.

Översättning som en väg till att öppna sig för och möta det främmande. Det är vad som står på spel.

*

Innehåll:

Inledning – Henrik Sundberg

Att läsa är som att översätta – Hans-Georg Gadamer

Ur Skriften och Luther – Franz Rosenzweig

La vie de difference. Å lese forskjeller – Anders Kristian Strand

Etnocentrisk översättning och hypertextuell översättning – Antoine Berman

Språketik, översättningsetik, omgående – Henri Meschonnic

Till översättningens lov – Birgitta Trotzig

Heidegger, Hölderlin och excentrisk översättning – Julia A. Ireland

Breven till Böhlendorff – Friedrich Hölderlin

Teknik, språk, språkteknologi. Om språkmaskiner och översättning – Henrik Sundberg

I begynnelsen var översättning – Anna Sjöberg

Mellan Babel och pingst. A partir des tours de Babel de Jacques Derrida – Camilla Miglio

 

Beställ numret.

 

Annonser

omslag4

 

Sinnliga verkligheter

 

Estetik, menar begreppets fader Alexander Gottlieb Baumgarten (1714–1762), är ”den sinnliga varseblivningens vetenskap”. I lika hög grad som den är en ram för reflektioner kring de fria konsterna utgör estetiken för honom en teori om människans varseblivning, hennes minnen, hennes fantasier. Genom estetiken slås en kil i rationalismens negativa syn på de mänskliga sinnena som kunskapsförmedlare (”alla villfarelsers moder”); en undre kunskapslära, tidigare förbisedd, avtäcks.

”Bara i det sinnliga livet ges det värld, och bara som sinnligt liv är vi i världen”, skriver den italienska filosofen Emanuele Coccia. Denna i-världen-varo är avhängig våra sinnen, exempelvis synen, som Joseph Addison (1672–1719) i en essä beskrivit som en mer utsökt typ av känsel ”som utbreder sig själv över ett oändligt antal kroppar, inbegriper de största formerna och tillgängliggör för oss några av de mest avlägsna delarna av universum.”

Ett tillgängliggörande som även inbegriper konstverket, skönheten och smaken. Kanske beskriver så estetiken, när allt kommer omkring, den fortgående produktionen av sinnliga verkligheter.

Medverkande

Joseph Addison, Karl Axelsson, Kristina Bength, Mikkel Bolt, Anders Burman, Emanuele Coccia, Carl August Ehrensvärd, Vendela Fredricson, G W F Hegel, Patric Larsson, Giacomo Leopardi, Anna-Lena Renqvist, Shaftesbury, Edgar Wind.

Beställ numret här. Ett smakprov, ”De brittiska moralisterna. Konsten att bilda ett smakomdöme och förnedra en slav”, av Karl Axelsson, finns här.

omslag23

Det egentliga spöket

Spöken

Enligt vänsterhegelianen Max Stirner (1806–1856) tror människan fortfarande på spöken. Religionernas och ideologiernas fantasmer om Gud och Människan inger henne vanföreställningar och förvägrar henne möjligheten att leva ett jordiskt liv. En tillvaro som inte ger upp den världsliga härligheten för vidskeplighetens illusoriska skatter. Är det emellertid möjligt eller ens eftersträvansvärt att hermetiskt tillsluta livet från de döda?

Måhända finns det ett liv som i stället för att fly spöket, finner nåd och försoning i dess uppenbarelse. Måhända kan spöket visa oss hur vi i livet kan övervinna livet självt.

Norman o. Brown

Hos den amerikanske losofen Norman O. Brown (1913–2002) återfinns hindren för blomning och återväxt i en framstegsbesatt, blint förnuftstänkande civilisation, där eros bortträngs och konsten, andligheten och lärdomen blir varor hos en beräknande homo economicus.

Detta författarskap, präglat av såväl Marx och Freud som dionysisk kristendom och islams profetiska tradition, söker vägen ut ur det individuellas döda grepp. Ett tillstånd där människan är i stånd att leva i stället för att göra historia, och inträda i Varats tillstånd, vilket var Blivandets mål.

Medverkande

Giorgio Agamben, Henri Bergson, Norman O. Brown, Peter Cornell, Ulf I. Eriksson, Krister Gustavsson, Birgitta Holm, Gunnar Holmbäck, Anna Holmström, Jan Håfström, Klara Kristalova, Anna-Maria Lenngren, Quentin Meillassoux, Fabián Ludueña Romandini, F W J von Schelling, Marie Silkeberg, Gustav Sjöberg, Max Stirner, Henrik Sundberg.

Numret kan beställas här. Ett smakprov, ”Not till Norman O. Brown”, av Ulf I. Eriksson, hittas här.

En text från vårt nya nummer, årets första, finns nu upplagd här. Markus Huss essä ”Det slutna rummets utopi”.

Beställ numret eller prenumeration här.

 

Årets första nummer av Subaltern ägnar sin fulla uppmärksamhet åt litteraturen. Ett block med nyskriven poesi av bland annat Birgitta Lillpers och Erik Bergqvist samsas med översättningar och introduktioner av Alessandra Cava, Amelia Rosselli och Barbara Guest. Den rumsliga utopin hos Peter Weiss och andra möter Walter Benjamins sysslande med fantasins färger. Därtill texter om och av den belgiske kritikern och teoretikern Max Loreau, målningar av Etta Säfve och en inblick i brevväxlingen mellan det unga snillet Thomas Thorild och den mogne patriarken Pehr Tham

 

MEDVERKANDE

Walter Benjamin, Erik Bergqvist, Alessandra Cava, Erik Erlanson, Barbara Guest, Marte Huke, Markus Huss, Birgitta Lillpers, Max Loreau, Tuija Nieminen Kristofersson, Kristina Nordström, Nils Poletti, Amelia Rosselli, Etta Säfve, Pehr Tham, Thomas Thorild, Vsevolod Tjepuchin.

 

Köp numret eller beställ prenumeration här.

Ur en predikan framförd vid vigsel , London, 19 november 1627

John Donne

Att änglarna har sina ordnade sfärer tror jag bestämt, men hur de är beskaffade kan jag inte säga. Dicant qui possunt; si tamen probare possunt quod dicunt, säger kyrkofadern [Augustinus] – Låt dem berätta som kan, så att de kan bevisaatt de talar sanning. De är väsen som har inte så mycket kropp som kött, som skum, som en dunst, som en suck, och ändå förmår de med en lätt beröring smula ett klippblock till partiklar mindre än sandkornen det står i, och en kvarnsten till mjöl finare än det den maler. De är skapade väsen, och ändå inte ett ögonblick äldre nu än när de skapades, om de så skapades innan någon tideräkning fanns. Ej heller om de skapades i tidens begynnelse, och nu är sex tusen år, syns minsta rynka i deras ansikten, eller hörs minsta flämtning av trötthet från lungorna. De är primogeniti Dei, Guds äldsta söner. De är meteorer bortom elementen, de svävar mellan Guds natur och människans, och deras tillstånd är ett mellanting. Och (om vi får uttrycka det så utan att väcka anstöt), de är aenigmata Divina, Himlens gåtor, och tankens bryderier. Men detta gäller blott fram till uppståndelsen. Då skall vi bli dem lika, och när vi blir dem lika skall vi lära känna dem.

Vi avslutar med denna eftertanke. Omvi lär känna änglarna genom att bli som dem, men är mer än som oss själva, ty vi ar oss själva, varför känner vi inte oss själva? Visste kanske inte Adam att han hade en kropp som kunde förblivit odödlig, och ändå utlämnade han sin kropp – och min, och din, och deras, som genom detta förbund skall bliva ett, och alla de som med Guds goda vilja skall härstamma från dem – åt säker, oundviklig död?  Varför förnimmer vi inte vår odödlighet, som trots Adams fall, och vårt med honom, ännu bor inom oss. Den odödlighet vi inte kan frånsäga oss, som är evig, om vi så vill eller ej? Att inse odödligheten är att göra odödligheten, som annars är den tyngsta delen av vår förbannelse, till en välsignelse, genom att vi därmed kommer att eftersträva ett evigt liv i lycka. Som det nu är känner vi inte oss själva bättre än att om min själ kunde fråga en av de maskar som min döda kropp kommer att frambringa – Vill du byta plats med mig? – så skulle masken svara – Nej, för du kommer sannolikt att leva i plågor i evighet. Jag för min del kan inte leva längre än fukten från din ruttnande kropp tillåter det, och därför vill jag inte byta. Nej, skulle ens Djävulen byta plats med en fördömd själ? Det kan jag  inte svara på. Då vi med lätthet hävdar att Djävulen plågas värre än människan, därför att Djävulen föll från Gud utan någon annan frestelse än sin egen, medan människan utsattes för en frestare – kan man då inte med samma lätthet göra gällande att människan plågas värst, ty människan har gång på gång fortsatt med och återfallit i sitt uppror mot Gud, trots att hon gång på gång har erbjudits och mottagit nåd, vilket Djävulen inte har. Hur som helst är kanske deras plågor lika stora, då Djävulen är en ande, och en fördömd själ är en ande, men själen har även en kropp som också den skall plågas, och det har inte Djävulen. Så lite vi vet om oss själva, det som är all kunskaps mål och mening!

Översättning: Celia Aijmer Rydsjö

Ur The Works of John Donne, Dean of Saint Paul’s 1621–1631. With a memoir of his life, vol. 4, red. Henry Alford,London1839.

Publicerad i Subaltern 3:2011

 

 

”I människans väsen finns en ociviliserbar kärna”, menar den tyske konservative tänkaren Arnold Gehlen i ett före­drag från 1975. Han citerar inkännande Freuds ord i Das Unbehagen in der Kultur om att ”det är svårt för människan att bli lycklig i kulturen”.

Kanske är olyckan sprungen ur civilisationen själv, som tycks havande inte bara med underverk utan också med undergång och förödelse. Den tyske marxisten Robert Kurz anser att det barbari som upplysningen och moderniteten sade sig ha brutit med, snarare har intensifierats under industrialismens och kapitalismens era, som sammanfaller med teorins och det reflexiva tänkandets borttyning.

Hannah Arendt ser i den moderna civilisationen ytterst en fråga om kapitalets expansionsmöjligheter och spårar bour­geoisiens ideologiska rötter i Thomas Hobbes Leviathan-stat.

För den norske, pessimistiske metafysikern P. W. Zapffe är ”civilisationen” snarast namnet på det sofistikerade system för självcensur som den ångestridna homo sapiens utvecklat för att inför sig själv dölja sin egentliga – och fasansfulla – belägenhet i kosmos.

Det rådande insisterar på kulturen, på civilisationen. Framstege­t och utvecklingen är fortfarande bländande storheter, hållfasta suggestioner. Frågan är bara mot vilken bakgrund och med vilka offer.

Teorins slut – maktens filosofi – replikanter – axiala världsrum – posthistoria – fetischkritik – oupphörlighet – imperialism och expansion – tekniken och det tekniska – biologiska paradoxer – sublimering – själslig arbetslöshet – Leviathan – övningen i att dö

 

MEDVERKANDE

Hannah Arendt, Ulrika Björk, Hjalmar Falk, Rasmus Fleischer, Arnold Gehlen, Carl-Göran Heidegren, Helmut Heißenbüttel, Robert Kurz, Jörgen Lind, Patrick Nilsson, Gisle R. Tangenes, Fredrik Wiklund, Jon Wittrock, P. W. Zapffe.

 

Beställ numret eller prenumeration här.