Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Category Archives: Paradiset

Ur en predikan framförd vid vigsel , London, 19 november 1627

John Donne

Att änglarna har sina ordnade sfärer tror jag bestämt, men hur de är beskaffade kan jag inte säga. Dicant qui possunt; si tamen probare possunt quod dicunt, säger kyrkofadern [Augustinus] – Låt dem berätta som kan, så att de kan bevisaatt de talar sanning. De är väsen som har inte så mycket kropp som kött, som skum, som en dunst, som en suck, och ändå förmår de med en lätt beröring smula ett klippblock till partiklar mindre än sandkornen det står i, och en kvarnsten till mjöl finare än det den maler. De är skapade väsen, och ändå inte ett ögonblick äldre nu än när de skapades, om de så skapades innan någon tideräkning fanns. Ej heller om de skapades i tidens begynnelse, och nu är sex tusen år, syns minsta rynka i deras ansikten, eller hörs minsta flämtning av trötthet från lungorna. De är primogeniti Dei, Guds äldsta söner. De är meteorer bortom elementen, de svävar mellan Guds natur och människans, och deras tillstånd är ett mellanting. Och (om vi får uttrycka det så utan att väcka anstöt), de är aenigmata Divina, Himlens gåtor, och tankens bryderier. Men detta gäller blott fram till uppståndelsen. Då skall vi bli dem lika, och när vi blir dem lika skall vi lära känna dem.

Vi avslutar med denna eftertanke. Omvi lär känna änglarna genom att bli som dem, men är mer än som oss själva, ty vi ar oss själva, varför känner vi inte oss själva? Visste kanske inte Adam att han hade en kropp som kunde förblivit odödlig, och ändå utlämnade han sin kropp – och min, och din, och deras, som genom detta förbund skall bliva ett, och alla de som med Guds goda vilja skall härstamma från dem – åt säker, oundviklig död?  Varför förnimmer vi inte vår odödlighet, som trots Adams fall, och vårt med honom, ännu bor inom oss. Den odödlighet vi inte kan frånsäga oss, som är evig, om vi så vill eller ej? Att inse odödligheten är att göra odödligheten, som annars är den tyngsta delen av vår förbannelse, till en välsignelse, genom att vi därmed kommer att eftersträva ett evigt liv i lycka. Som det nu är känner vi inte oss själva bättre än att om min själ kunde fråga en av de maskar som min döda kropp kommer att frambringa – Vill du byta plats med mig? – så skulle masken svara – Nej, för du kommer sannolikt att leva i plågor i evighet. Jag för min del kan inte leva längre än fukten från din ruttnande kropp tillåter det, och därför vill jag inte byta. Nej, skulle ens Djävulen byta plats med en fördömd själ? Det kan jag  inte svara på. Då vi med lätthet hävdar att Djävulen plågas värre än människan, därför att Djävulen föll från Gud utan någon annan frestelse än sin egen, medan människan utsattes för en frestare – kan man då inte med samma lätthet göra gällande att människan plågas värst, ty människan har gång på gång fortsatt med och återfallit i sitt uppror mot Gud, trots att hon gång på gång har erbjudits och mottagit nåd, vilket Djävulen inte har. Hur som helst är kanske deras plågor lika stora, då Djävulen är en ande, och en fördömd själ är en ande, men själen har även en kropp som också den skall plågas, och det har inte Djävulen. Så lite vi vet om oss själva, det som är all kunskaps mål och mening!

Översättning: Celia Aijmer Rydsjö

Ur The Works of John Donne, Dean of Saint Paul’s 1621–1631. With a memoir of his life, vol. 4, red. Henry Alford,London1839.

Publicerad i Subaltern 3:2011

 

När vi slås omkull av insikten om en outhärdlig, oavhjälplig övergivenhet – nationer på drift, fäderneländer oigenkännliga under människomassans tramp, kontinenter förmörkade av brott – och utan någon som visar vägen, som lyser upp, som bär med sig barmhärtighetens påbud, som läser och behärskar tecknen, som förmår lyfta vår blick – finner man ro i tanken att Någon, kanske i morgon, eller om ett år, eller om tio, vid tidpunkten för vår yttersta ångest, skulle kunna komma, uppstå, kalla oss från en asfaltspricka, från en tunnelbanevagn, uppenbarande sig som i en blixt…

Den degraderade bild av människan i vilken vi speglar oss är en kyrkostaty förstörd av smog, vilket inte är en sammansättning av svaveldioxid och stillastående luft utan en moralisk förmaning. Blott onda andar och kanaljer har tillgång till de utrymmen där kraften förvaras; svagheten befinner sig på evig, terroriserad flykt; och här och där finns rosor av kraftlöshet, skeppsbrutna vaxljus, knäböjningar, nycklar som saknar lås, sår som lär stoftet att vittna om att det finns en stum väntan.

Det finns EN REST som väntar: inte av utvalda utan av förtvivlade, av sorgsna som inte gör skada. Det tydligaste tecknet på väntan är att ingen väntar på något eller någon.

* Manlig eller kvinnlig profet, helgon, jungfru, kejsare, Lamm, starec?

* Fjärde Eklogens Puer, Mahatma, Nostradamus, Avatar, Godot?

* Parakletos, Amitaba, heresiark, strateg, Förste Konsul?

* Romersk Påve, Tarots påve, Vinthund, Immanuèl, Rasulullàh?

* Judarnas Messias, de kristnas, Caesar, De tolv Imamerna, Furst Myskjin?

* Jeanne d’Arc, Zollas schaman, Castañedas Don Juan?

* Bodhisattva, magistratus, taumaturg, stigmatiserad, Rebbe?

Ingen av dessa bilder kan svara mot honom. Omöjligheten att bestämma honom finns i djupet av hans hemlighet. En ödmjuk och pregnant bestämning kunde vara: ”handlingsmänniska”. Handlingsmänniskorna är ett nära nog helt utplånat släkte; handlingen har kommit att bli till maskiner, och brottslingen som handlar är inte en handlandets utan en blodets människa. Maskinella maskiner och maskiner av brott: ingen där, bland dem, är en handlingsmänniska. Handlingsmänniskan är således messiansk… Och magiker. Ett mirakel som kommer från Le Philosophe Inconnu: ”Allt som är handling är ett slags magi”. Handlandet är magiskt: vem är magiker? Så finns det alltså inga handlingsmänniskor.

Om man ger människa en innebörd och handlande en innebörd, kan man inte vara rädd för Handlingsmänniskan. Fanatikernas ledare är demagoger, de predikar: man kan inte vänta på Någon som, som ett tecken på närvaro, börjar predika. (Lukten av varg där det finns tribuner, podier, balkonger, fönster, mikrofoner, flaggbeprydda stativ, är outhärdlig.) Att ge sig till känna, att ge sig hän offentligheten, är inget för Handlingsmänniskan.

Men det namn som James Prinsep 1837 dechiffrerade på Ashokas första inskrifter – piyadassi, ”med vänlig blick” – måste plötsligt, oemotståndligt dyka upp hos de första som han skulle stöta på. Handlingsmänniskan med den vänliga blicken: detta får räcka. Jag har redan sagt Det som inte står att finna.

I sin yttersta expressiva spänning sänker den västerländska logiken språket, även det som befinner sig som allra närmast frälsningens trop, till ett slags enkelhet som ger det en air av bedrägeri. Nålen befinner sig alltid vid Bestämningens Nord – denna oupphörliga kosmiska förstörelse i abstraktionens fyrfat. Om jag säger NÅGON tror man genast att denna någon är bestämd, vill man att det skall vara någon. Liksom man vill att Gud existerar, att Gud gör något, så snart språket ger ifrån sig ljudet Gud (som, i likhet med Någon eller Ingen, inte är något annat än ett ljud). Jag måste med nödvändighet säga Någon, men under det att jag pådyvlar mig kraften att undvika att bestämma honom.

* Det kommer du aldrig att lyckas med, du har redan sagt någon.

Låt gå, framhärdande i misstaget kommer jag att säga något annat, så att väntan må vara trösterik, i det jag förknippar det ofelbara tecknet på igenkännande av ”den vänliga blicken” med föreställningen om kraft, ett ljud av ojämförlig konsonantisk renhet i egenskap av den första semitiska formen av det gudomliga Namnet – EL, som bör uttolkas som Kraft, den Starke, Ariete – ty endast en alltigenom Stark, en Vän som är Stark i Sig själv, förmår kuva den ljusberövade kraft som håller oss fångna, slå sönder dess fästningar, dess historiska centra, dess elektroniska centra, och i intet, från vilka de är sprungna, kasta ned de degenererade formerna av levnad och samlevnad, hörnstenarna i stadsfängelsernas bepansrade portar, de mordiska städer i vilka movemur et sumus.

Den vänliga blicken kan utmärkt väl visa sig i en uppenbarelse med hundansikte. Vinthunden är, bokstavligen, en hund – inte utsvulten, ej heller en utställningshund, men en hund som fastar:

Honom skall land och rikedom ej nära

men vishet, dygd och kärlek, och i hägnet

av tvenne filtar kommer han att födas.

Helvetet I, 103-105

Även Dante, denne stackars plågade profet, höll under hela sitt liv utkik efter en Ankomst som skulle skrapa lös dilexisti iustitiam et odisti iniquitatem (Psaltaren 45,8) från all kontingens, från varje skugga av relativitet, och såg sin Vinthund komma till världen i hägnet av tvenne filtar, vilket kan vara en dunkel metafor för en absolut orenhet. Världen har alltid väntat på en Stark som för att rycka upp och befria tvättar fler sår än han ger upphov till, för vilken ”trummornas dån blir till kungörelsen av Lagen” (fjärde ediktet på Ashokas klippa) och som ”med sin majestät bibehåller hela världen på ordningens eviga stig” (Kamandakis Nitisara). Borttynandet, det nästan totala utslocknandet av Väntan hos dem som kungör och dem som lider klargör i vilket tillstånd av förmörkning vi lever. Om även Hoppet, ultima dea, har valt eutanasi, betyder det att hjärtat är dött.

Med den tragiska pennan i bläckhornet tänkte även Machiavelli på Någon (som tilldelats det fasaväckande syfilitiska anletet hos en Borgia! men nej, en kungörare bereder inte väg för en bandit): ”… på det att Italien efter lång tid ser sin förlossare”. Det är djupsinnigt, väcker tanke och dröm, det är ord från den poet som Machiavelli var och förblev, detta: efter lång tid; det kan röra sig om årtusenden, om geologiska tidsåldrar, om föregående tider utan ens skuggan av en halvö mitt i ett öppet hav, vem vet… efter lång tid… Petrarca, även han, kungjorde Någon och ser honom utan att se honom:

Ovan, o sång, det tarpeiska berget, skall du se

en riddare som hela Italien ärar,

andra har han kärare än sig själv.

Säg honom: ”En som ännu bara sett dig på håll…”

Léon Bloy, mer än någonsin i Kungörelsens klor under blicken från de svarta Erinnyerna av år 1916, förnyar den i sina Méditations d’un solitaire en 1916: ”Jag har ofta talat om Någon som skall komma utan att vara väntad, om Främlingen bland alla främlingar som man kan föreställa sig. Aldrig skall en människa ha varit så okänd, så oväntad, så plötslig… Han skall vara Underverket personifierat”. Och hans visionära teorem omskriver honom oöverträffat i denna bild: ”ett återsken av Äran i en kloak”.

Han var viss om att han redan var född och att man i honom fann nycklarna till den gåta som Första världskriget var (och alltjämt är). Födda och uppvuxna var i stället Lenin, Stalin, Hitler, Mussolini, och till och med Khomeini – alla misstagna för Skickade, och inte uteslutande av dårar och blinda. Tiderna för en Ankomst tillhör inte någon tid igenkännbar som tid. Men för att motstå lättjan och det onda måste även jag tänka att detta ”föremål för väntan” är någon som är född, oälskad, inte ens önskad, och av ett mirakel återfunnen levande bland hjulspåren, efter en strapatsrik resa i en kloak. Bland brottslingarna och offren, råskinnen och de förtvivlade som överbefolkar detta sista, ej andningsbara segment av ett århundrade, kommer det att vara det outsägliga i ”den vänliga blicken”, aldrig tidigare skådad, som tillåter oss att känna igen honom.

GUIDO CERONETTI

[Övers. Gustav Sjöberg]

Denna text publicerades i Subaltern 2009:2 tillsammans med texter av Gunnar Holmbäck, Isabelle Eberhardt, Diana Cohen Agrest, Christina Ouzounidis, William Hutson, David Liljemark m.fl.

Gustav Sjöberg har också översatt Ceronettis uppslagsrika och sällsamma bok Kroppens tystnad som vi varmt rekommenderar.

EN UTVIDGAD TOMHET. Om mänskligt växande och teknologisk expansion

Efter ett föredrag av Helena Granström, arrangerat av kulturtidskriften Subaltern, 30 mars 2011.

Runt tjugofem personer lyssnar på Helena Granström när hon föreläser på Loftet i Malmö. I hennes böcker och pamfletter har civilisationskritiken ofta varit obeveklig, men för många som lyssnar var det nog först i och med denna föreläsning, som det blev klargjort hur kompromisslös Granström verkligen är. Det finns alltid ännu ett steg tillbaka som människan kan, och borde, ta, för att undkomma den genomadministrerade tillvaro som blivit vår. Det finns en väg att vandra, och den går ut ur kulturen, in i vildmarken. Följ historien bakåt, till det förhistoriska, till världen innan grottmålningarna i Lascaux. Detta tycktes vara Granströms svar på vad som bör göras.

Teknologin, menar Granström, stänger oss inne i ett fängelse byggt av kolfiberkablar, kretskort, mobiltelefonstrålning och motorvägarnas asfalt. Inlåst i denna maskinpark, förlorar den alltmer omyndiga människan banden till världen som hon en gång var del av, på samma sätt som stenarna i den porlande fjällbäcken fortfarande är natur, inget annat än natur. Orubblig, nödvändig, ofrånkomlig natur.

Granström är tydlig med att markera hur hennes civilisationskritik vilar på dualismen, eller snarare motsättningen, mellan natur och kultur. Naturen innebär en orepresenterbar dynamik, kulturen vilar däremot på det skapade. Stenen, det döda i naturen, tycks ligga närmare Granströms förståelse av naturen, än djuret, då det är naturens orubbliga och fasta väsen, som hon kontrasterar mot kulturens docila, bräckliga och fogliga kreatur. Djuren vi har omkring oss är de förmänskligade djuren: katterna i våra lägenheter, grisliken som hänger i slakterierna, de instängda älgarna i våra djurparker. Människan liknas vid ett fyllo, en dåre som inte kan annat än fortsätta skada sig själv. Med förakt citerar Granström Thomas Hobbes ord om människan som en maskin, konstruerad av en gudomlig ingenjör. Det skapade ser Granström som det som tillförs naturen som kultur, som onaturlig förändring. Hon berättar om arbetet med en pjäs baserad på Shelleys Frankenstein, en bok hon inte uppskattar, men som gav henne idén om det skapade, om världen som resultat av arbete. Kanske är hon inspirerad av Martin Heideggers kritik av produktivitetsmetafysiken(1), kanske har hon läst Fredy Perlmans, John Zerzans eller Jacques Camattes arbetskritiska verk, som de tre marxisterna skrev långt innan de blev primitivister. (2) Klart är i alla fall att teknologin för Granström inte är natur, eftersom den är skapad.

Det skapade för människan ut ur förhistoriens paradisiska tillstånd, där livet förvisso kunde vara kort och hårt, men där arbetsdelningen inte styckade sönder stammarnas tillvaro, där klasser inte ställde människa mot människa, och där krig var en otänkbarhet. Oskylda levde Adam och Eva djupt rotade i det naturliga, tills de åt av kunskapens äpple. Fallet orsakades inte så mycket av ormen, som av ormens ord om vad människan kunde bli: En Gud, en vuxen, något annat än människa, något annat än barn. Om vi följer Granströms argumentation blir lockelsen till kunskap, människans språkliga förmåga att säga och uttala, fallet som förklarar varför vi irrar i historien, till synes oförmögna att finna hemmet i naturens dynamiska självidentitet. Stenens liv är utopin.

Kulturen, civilisationen, reser sig ur det representerande ordet, ur ordet som innebär att tinget representeras som benämning, och därmed blir något annat än sig själv, något annat än natur. Ur denna klyvning av varat, som naturen inte känner till, föds teknologin, som genom historiens utveckling blivit till ett planetärt system, som likt ett ofrånkomligt öde dominerar varje del av livet på vår planet. Djurparken är sinnebilden för den domesticerade tillvaron, säger Granström, och refererar till Paul Shepard, som undersökt hur människans relation till det levande blivit en domesticeringsprocess. Det vilda tämjs och ställs ut för allmän beskådan, för att stilla den moderna människans perverterade längtan, efter, det som Granström i Det barnsliga manifestet, kallar barnets trotsålder. Ty trotset finns alltid kvar, och människans vägran att underkasta sig kulturens civilisationsprocess är vad som återskänker henne naturens befriande barbari.

FRAMÅT BARBARER!

Granströms appell mot teknologins herravälde leder till en lång diskussion, där Helena utan att backa en millimeter ger motargument och svar på tal på kritiken som dryftas. Det är en imponerande, om än säkert för Granström utmattande, show. Vissa tycks frustrerade, någon övertygad, de flesta överväldigade.

Låt oss bara här uppehålla oss vid fyra stridslinjer, som är värda att diskutera:

Det skapade, idén om det skapade tycks vara nödvändig för Granströms argumentation. Naturens självidentitet kontrasteras mot det skapade, kulturens konstgjordhet och föränderlighet, vilket utesluter en förståelse av världen som historia. En inte alltför illvillig tolkning av Granströms argumentation är att hon vänder sig mot det skapade för att skapelsen för in tid i naturen. (3) Det är skapelsens sju dagar, som leder fram till den åttonde dagen, människans dag, och som lovar oss dagarnas slut, en evig sabbat, som Granström inte kan acceptera, då idén om det skapade omvandlar naturens cykliska gång till en väldig födslovånda som lovar ett slut och en ny begynnelse. (4)

Det naturliga, Granström naturaliserar paradoxalt nog teknologin. Det kulturellas form blir till natur, det vill säga till ett öde, snarare än till ett historiskt, kontingent faktum som är föränderligt. (5) Vårt behov av att lämna civilisationen bakom oss möjliggör inte att vi kan vrida tiden tillbaka, hur stor vår längtan efter det barbariska än må vara, skulle kunna vara ett motargument. Det är inte naturens varande utan historiens gång, som den nuvarande nihilistisk-kapitalistiska tidsåldern undanhåller oss. Den förvandlar tidens föränderlighet till teknologiska framsteg som förevigar det nuvarande genom att erövra framtiden. Men det är tiden som är orubblig, inte världen vi lever på, och därför är det själva ändligheten, föränderligheten, som möjliggör skapelsen av förändring. Vi är instängda i en värld där teknologin blivit natur. Om vi inte vill försvinna tillsammans med denna döende civilisation, måste vi vrida oss ur såväl teknologins som naturens grepp, genom att finna vårt vara i tiden och ordet. Historien, inte det historiska framsteget, är den värld vi kan vara del av, på samma sätt som stenarna kan vara del av fjällbäckens ekosystem. Rimligtvis innebär detta en undergång för den västerländska civilisationen, en upphävning av själva idén om kultur såväl som natur, då vår värld inte är en historisk värld, utan en förhistorisk.

Det symboliska, Granström uppfattar ordet och symbolen som det som stänger oss ute från världens omedelbarhet, men är inte ordet, tanken, den predikativa satsen, också vad som befriar oss från naturens homogenitet? Det är benämnandet, namngivandet, som har makten att rädda den enskilde ur släktet. Det är genom paradoxen som vi stör de klassificerande systemen och påvisar det arbiträra i varje systematiserande av tillvaron, som naturen själv åstadkommer, när vattnet oundvikligen skiljer sig från elden, natten från dagen, träden från marken, predatorn från herbivoren. Ordet, symbolen, tanken, kan befria oss från den teknologi som naglar fast oss vid våra infantila liv, då vår förmåga att be, hoppas, tänka möjliggör en annan natur-, kultur- och tidsförståelse än den förhärskande. Ordets precision visar kanterna på varat, mellanrummen som varken kan införlivas i naturen eller kulturen, utan som varslar om något annat, något som ännu återstår att tänkas, sägas, åtrås, längtas.

Det paradisiska, Granström uppehåller sig återkommande vid de monoteistiska religionernas skapelsemyt. Den blir ursprunget till idén om naturen som en skapelse, ett slags Frankensteins monster, men paradoxalt nog vilar hennes egna civilisationskritiska narrativ på den bibliska berättelsen om ett paradisiskt ursprung. Utestängda från paradiset skyler sig Adam och Eva, inser att de talat med en orm, lockats av ett odjur, ja, något som inte är en människa, något som inte har eller äger ordet! De tvingas ordna ett nytt liv i smärta och kval, får sina två söner Abel och Kain. Jordbrukaren Kain som dödar nomaden Abel, Kain som flyr och föder civilisationen i staden han grundar… Det är Abels liv Granström söker. Det är paradiset hon vill till. Men hur skall vi hitta dit, utan ordet som säger riktningen, utan tiden som för oss mot vårt slut? Det barbariska är trots allt språk, ett främmande språk.

Mårten Björk

(1) I Subaltern 2009:3 ägnades ett temablock åt förhållandet mellan Martin Heidegger och Karl Marx, där bland annat H.D. Kittsteiner, Michael Eldred och Kostas Axelos diskuterar Heideggers analys av ”arbetsmetafysiken”.

(2) En tämligen intressant uppgörelse med primitivismen finns att läsa i den engelska tidskriften Aufhebens fjärde nummer. Kritiken av Perlmans, Camattes och Zerzans vändning från marxism till primitivism kan läsas på libcom.org.

(3)   George Steiners verk Grammars of Creation är en initierad och uppslagsrik diskussion om skillnaden mellan skapelse och uppfinning som skulle kunna läsas som en kritik av Granströms skapelsebegrepp. I Subaltern 2010:1 publicerades en viktig text om Dostojevskij, skriven av Steiner.

(4)   En diskussion om relationen mellan natur och historia finns att läsa i Jacob Taubes Abendländische Eschatologie. För en presentation av Taubes se Subaltern 2009:1.

(5)   Theodor W. Adornos kritik av Oswald Spengler kan vara belysande här. Granströms position tycks närma sig Spenglers snarare än Adornos civilisationskritik. Se Subaltern 2010:1 för Adornos kritik av Spengler, och för ett antal texter av/om Spengler.