Tidskriften Subaltern

När vi slås omkull av insikten om en outhärdlig, oavhjälplig övergivenhet – nationer på drift, fäderneländer oigenkännliga under människomassans tramp, kontinenter förmörkade av brott – och utan någon som visar vägen, som lyser upp, som bär med sig barmhärtighetens påbud, som läser och behärskar tecknen, som förmår lyfta vår blick – finner man ro i tanken att Någon, kanske i morgon, eller om ett år, eller om tio, vid tidpunkten för vår yttersta ångest, skulle kunna komma, uppstå, kalla oss från en asfaltspricka, från en tunnelbanevagn, uppenbarande sig som i en blixt…

Den degraderade bild av människan i vilken vi speglar oss är en kyrkostaty förstörd av smog, vilket inte är en sammansättning av svaveldioxid och stillastående luft utan en moralisk förmaning. Blott onda andar och kanaljer har tillgång till de utrymmen där kraften förvaras; svagheten befinner sig på evig, terroriserad flykt; och här och där finns rosor av kraftlöshet, skeppsbrutna vaxljus, knäböjningar, nycklar som saknar lås, sår som lär stoftet att vittna om att det finns en stum väntan.

Det finns EN REST som väntar: inte av utvalda utan av förtvivlade, av sorgsna som inte gör skada. Det tydligaste tecknet på väntan är att ingen väntar på något eller någon.

* Manlig eller kvinnlig profet, helgon, jungfru, kejsare, Lamm, starec?

* Fjärde Eklogens Puer, Mahatma, Nostradamus, Avatar, Godot?

* Parakletos, Amitaba, heresiark, strateg, Förste Konsul?

* Romersk Påve, Tarots påve, Vinthund, Immanuèl, Rasulullàh?

* Judarnas Messias, de kristnas, Caesar, De tolv Imamerna, Furst Myskjin?

* Jeanne d’Arc, Zollas schaman, Castañedas Don Juan?

* Bodhisattva, magistratus, taumaturg, stigmatiserad, Rebbe?

Ingen av dessa bilder kan svara mot honom. Omöjligheten att bestämma honom finns i djupet av hans hemlighet. En ödmjuk och pregnant bestämning kunde vara: ”handlingsmänniska”. Handlingsmänniskorna är ett nära nog helt utplånat släkte; handlingen har kommit att bli till maskiner, och brottslingen som handlar är inte en handlandets utan en blodets människa. Maskinella maskiner och maskiner av brott: ingen där, bland dem, är en handlingsmänniska. Handlingsmänniskan är således messiansk… Och magiker. Ett mirakel som kommer från Le Philosophe Inconnu: ”Allt som är handling är ett slags magi”. Handlandet är magiskt: vem är magiker? Så finns det alltså inga handlingsmänniskor.

Om man ger människa en innebörd och handlande en innebörd, kan man inte vara rädd för Handlingsmänniskan. Fanatikernas ledare är demagoger, de predikar: man kan inte vänta på Någon som, som ett tecken på närvaro, börjar predika. (Lukten av varg där det finns tribuner, podier, balkonger, fönster, mikrofoner, flaggbeprydda stativ, är outhärdlig.) Att ge sig till känna, att ge sig hän offentligheten, är inget för Handlingsmänniskan.

Men det namn som James Prinsep 1837 dechiffrerade på Ashokas första inskrifter – piyadassi, ”med vänlig blick” – måste plötsligt, oemotståndligt dyka upp hos de första som han skulle stöta på. Handlingsmänniskan med den vänliga blicken: detta får räcka. Jag har redan sagt Det som inte står att finna.

I sin yttersta expressiva spänning sänker den västerländska logiken språket, även det som befinner sig som allra närmast frälsningens trop, till ett slags enkelhet som ger det en air av bedrägeri. Nålen befinner sig alltid vid Bestämningens Nord – denna oupphörliga kosmiska förstörelse i abstraktionens fyrfat. Om jag säger NÅGON tror man genast att denna någon är bestämd, vill man att det skall vara någon. Liksom man vill att Gud existerar, att Gud gör något, så snart språket ger ifrån sig ljudet Gud (som, i likhet med Någon eller Ingen, inte är något annat än ett ljud). Jag måste med nödvändighet säga Någon, men under det att jag pådyvlar mig kraften att undvika att bestämma honom.

* Det kommer du aldrig att lyckas med, du har redan sagt någon.

Låt gå, framhärdande i misstaget kommer jag att säga något annat, så att väntan må vara trösterik, i det jag förknippar det ofelbara tecknet på igenkännande av ”den vänliga blicken” med föreställningen om kraft, ett ljud av ojämförlig konsonantisk renhet i egenskap av den första semitiska formen av det gudomliga Namnet – EL, som bör uttolkas som Kraft, den Starke, Ariete – ty endast en alltigenom Stark, en Vän som är Stark i Sig själv, förmår kuva den ljusberövade kraft som håller oss fångna, slå sönder dess fästningar, dess historiska centra, dess elektroniska centra, och i intet, från vilka de är sprungna, kasta ned de degenererade formerna av levnad och samlevnad, hörnstenarna i stadsfängelsernas bepansrade portar, de mordiska städer i vilka movemur et sumus.

Den vänliga blicken kan utmärkt väl visa sig i en uppenbarelse med hundansikte. Vinthunden är, bokstavligen, en hund – inte utsvulten, ej heller en utställningshund, men en hund som fastar:

Honom skall land och rikedom ej nära

men vishet, dygd och kärlek, och i hägnet

av tvenne filtar kommer han att födas.

Helvetet I, 103-105

Även Dante, denne stackars plågade profet, höll under hela sitt liv utkik efter en Ankomst som skulle skrapa lös dilexisti iustitiam et odisti iniquitatem (Psaltaren 45,8) från all kontingens, från varje skugga av relativitet, och såg sin Vinthund komma till världen i hägnet av tvenne filtar, vilket kan vara en dunkel metafor för en absolut orenhet. Världen har alltid väntat på en Stark som för att rycka upp och befria tvättar fler sår än han ger upphov till, för vilken ”trummornas dån blir till kungörelsen av Lagen” (fjärde ediktet på Ashokas klippa) och som ”med sin majestät bibehåller hela världen på ordningens eviga stig” (Kamandakis Nitisara). Borttynandet, det nästan totala utslocknandet av Väntan hos dem som kungör och dem som lider klargör i vilket tillstånd av förmörkning vi lever. Om även Hoppet, ultima dea, har valt eutanasi, betyder det att hjärtat är dött.

Med den tragiska pennan i bläckhornet tänkte även Machiavelli på Någon (som tilldelats det fasaväckande syfilitiska anletet hos en Borgia! men nej, en kungörare bereder inte väg för en bandit): ”… på det att Italien efter lång tid ser sin förlossare”. Det är djupsinnigt, väcker tanke och dröm, det är ord från den poet som Machiavelli var och förblev, detta: efter lång tid; det kan röra sig om årtusenden, om geologiska tidsåldrar, om föregående tider utan ens skuggan av en halvö mitt i ett öppet hav, vem vet… efter lång tid… Petrarca, även han, kungjorde Någon och ser honom utan att se honom:

Ovan, o sång, det tarpeiska berget, skall du se

en riddare som hela Italien ärar,

andra har han kärare än sig själv.

Säg honom: ”En som ännu bara sett dig på håll…”

Léon Bloy, mer än någonsin i Kungörelsens klor under blicken från de svarta Erinnyerna av år 1916, förnyar den i sina Méditations d’un solitaire en 1916: ”Jag har ofta talat om Någon som skall komma utan att vara väntad, om Främlingen bland alla främlingar som man kan föreställa sig. Aldrig skall en människa ha varit så okänd, så oväntad, så plötslig… Han skall vara Underverket personifierat”. Och hans visionära teorem omskriver honom oöverträffat i denna bild: ”ett återsken av Äran i en kloak”.

Han var viss om att han redan var född och att man i honom fann nycklarna till den gåta som Första världskriget var (och alltjämt är). Födda och uppvuxna var i stället Lenin, Stalin, Hitler, Mussolini, och till och med Khomeini – alla misstagna för Skickade, och inte uteslutande av dårar och blinda. Tiderna för en Ankomst tillhör inte någon tid igenkännbar som tid. Men för att motstå lättjan och det onda måste även jag tänka att detta ”föremål för väntan” är någon som är född, oälskad, inte ens önskad, och av ett mirakel återfunnen levande bland hjulspåren, efter en strapatsrik resa i en kloak. Bland brottslingarna och offren, råskinnen och de förtvivlade som överbefolkar detta sista, ej andningsbara segment av ett århundrade, kommer det att vara det outsägliga i ”den vänliga blicken”, aldrig tidigare skådad, som tillåter oss att känna igen honom.

GUIDO CERONETTI

[Övers. Gustav Sjöberg]

Denna text publicerades i Subaltern 2009:2 tillsammans med texter av Gunnar Holmbäck, Isabelle Eberhardt, Diana Cohen Agrest, Christina Ouzounidis, William Hutson, David Liljemark m.fl.

Gustav Sjöberg har också översatt Ceronettis uppslagsrika och sällsamma bok Kroppens tystnad som vi varmt rekommenderar.