Skip to content

Tidskriften Subaltern

När det ska uttala smutsens namn reser språket ragg, börjar det stamma.

Category Archives: Teologi

omslag23

Det egentliga spöket

Spöken

Enligt vänsterhegelianen Max Stirner (1806–1856) tror människan fortfarande på spöken. Religionernas och ideologiernas fantasmer om Gud och Människan inger henne vanföreställningar och förvägrar henne möjligheten att leva ett jordiskt liv. En tillvaro som inte ger upp den världsliga härligheten för vidskeplighetens illusoriska skatter. Är det emellertid möjligt eller ens eftersträvansvärt att hermetiskt tillsluta livet från de döda?

Måhända finns det ett liv som i stället för att fly spöket, finner nåd och försoning i dess uppenbarelse. Måhända kan spöket visa oss hur vi i livet kan övervinna livet självt.

Norman o. Brown

Hos den amerikanske losofen Norman O. Brown (1913–2002) återfinns hindren för blomning och återväxt i en framstegsbesatt, blint förnuftstänkande civilisation, där eros bortträngs och konsten, andligheten och lärdomen blir varor hos en beräknande homo economicus.

Detta författarskap, präglat av såväl Marx och Freud som dionysisk kristendom och islams profetiska tradition, söker vägen ut ur det individuellas döda grepp. Ett tillstånd där människan är i stånd att leva i stället för att göra historia, och inträda i Varats tillstånd, vilket var Blivandets mål.

Medverkande

Giorgio Agamben, Henri Bergson, Norman O. Brown, Peter Cornell, Ulf I. Eriksson, Krister Gustavsson, Birgitta Holm, Gunnar Holmbäck, Anna Holmström, Jan Håfström, Klara Kristalova, Anna-Maria Lenngren, Quentin Meillassoux, Fabián Ludueña Romandini, F W J von Schelling, Marie Silkeberg, Gustav Sjöberg, Max Stirner, Henrik Sundberg.

Numret kan beställas här. Ett smakprov, ”Not till Norman O. Brown”, av Ulf I. Eriksson, hittas här.

Annonser

Ur en predikan framförd vid vigsel , London, 19 november 1627

John Donne

Att änglarna har sina ordnade sfärer tror jag bestämt, men hur de är beskaffade kan jag inte säga. Dicant qui possunt; si tamen probare possunt quod dicunt, säger kyrkofadern [Augustinus] – Låt dem berätta som kan, så att de kan bevisaatt de talar sanning. De är väsen som har inte så mycket kropp som kött, som skum, som en dunst, som en suck, och ändå förmår de med en lätt beröring smula ett klippblock till partiklar mindre än sandkornen det står i, och en kvarnsten till mjöl finare än det den maler. De är skapade väsen, och ändå inte ett ögonblick äldre nu än när de skapades, om de så skapades innan någon tideräkning fanns. Ej heller om de skapades i tidens begynnelse, och nu är sex tusen år, syns minsta rynka i deras ansikten, eller hörs minsta flämtning av trötthet från lungorna. De är primogeniti Dei, Guds äldsta söner. De är meteorer bortom elementen, de svävar mellan Guds natur och människans, och deras tillstånd är ett mellanting. Och (om vi får uttrycka det så utan att väcka anstöt), de är aenigmata Divina, Himlens gåtor, och tankens bryderier. Men detta gäller blott fram till uppståndelsen. Då skall vi bli dem lika, och när vi blir dem lika skall vi lära känna dem.

Vi avslutar med denna eftertanke. Omvi lär känna änglarna genom att bli som dem, men är mer än som oss själva, ty vi ar oss själva, varför känner vi inte oss själva? Visste kanske inte Adam att han hade en kropp som kunde förblivit odödlig, och ändå utlämnade han sin kropp – och min, och din, och deras, som genom detta förbund skall bliva ett, och alla de som med Guds goda vilja skall härstamma från dem – åt säker, oundviklig död?  Varför förnimmer vi inte vår odödlighet, som trots Adams fall, och vårt med honom, ännu bor inom oss. Den odödlighet vi inte kan frånsäga oss, som är evig, om vi så vill eller ej? Att inse odödligheten är att göra odödligheten, som annars är den tyngsta delen av vår förbannelse, till en välsignelse, genom att vi därmed kommer att eftersträva ett evigt liv i lycka. Som det nu är känner vi inte oss själva bättre än att om min själ kunde fråga en av de maskar som min döda kropp kommer att frambringa – Vill du byta plats med mig? – så skulle masken svara – Nej, för du kommer sannolikt att leva i plågor i evighet. Jag för min del kan inte leva längre än fukten från din ruttnande kropp tillåter det, och därför vill jag inte byta. Nej, skulle ens Djävulen byta plats med en fördömd själ? Det kan jag  inte svara på. Då vi med lätthet hävdar att Djävulen plågas värre än människan, därför att Djävulen föll från Gud utan någon annan frestelse än sin egen, medan människan utsattes för en frestare – kan man då inte med samma lätthet göra gällande att människan plågas värst, ty människan har gång på gång fortsatt med och återfallit i sitt uppror mot Gud, trots att hon gång på gång har erbjudits och mottagit nåd, vilket Djävulen inte har. Hur som helst är kanske deras plågor lika stora, då Djävulen är en ande, och en fördömd själ är en ande, men själen har även en kropp som också den skall plågas, och det har inte Djävulen. Så lite vi vet om oss själva, det som är all kunskaps mål och mening!

Översättning: Celia Aijmer Rydsjö

Ur The Works of John Donne, Dean of Saint Paul’s 1621–1631. With a memoir of his life, vol. 4, red. Henry Alford,London1839.

Publicerad i Subaltern 3:2011

 

När vi slås omkull av insikten om en outhärdlig, oavhjälplig övergivenhet – nationer på drift, fäderneländer oigenkännliga under människomassans tramp, kontinenter förmörkade av brott – och utan någon som visar vägen, som lyser upp, som bär med sig barmhärtighetens påbud, som läser och behärskar tecknen, som förmår lyfta vår blick – finner man ro i tanken att Någon, kanske i morgon, eller om ett år, eller om tio, vid tidpunkten för vår yttersta ångest, skulle kunna komma, uppstå, kalla oss från en asfaltspricka, från en tunnelbanevagn, uppenbarande sig som i en blixt…

Den degraderade bild av människan i vilken vi speglar oss är en kyrkostaty förstörd av smog, vilket inte är en sammansättning av svaveldioxid och stillastående luft utan en moralisk förmaning. Blott onda andar och kanaljer har tillgång till de utrymmen där kraften förvaras; svagheten befinner sig på evig, terroriserad flykt; och här och där finns rosor av kraftlöshet, skeppsbrutna vaxljus, knäböjningar, nycklar som saknar lås, sår som lär stoftet att vittna om att det finns en stum väntan.

Det finns EN REST som väntar: inte av utvalda utan av förtvivlade, av sorgsna som inte gör skada. Det tydligaste tecknet på väntan är att ingen väntar på något eller någon.

* Manlig eller kvinnlig profet, helgon, jungfru, kejsare, Lamm, starec?

* Fjärde Eklogens Puer, Mahatma, Nostradamus, Avatar, Godot?

* Parakletos, Amitaba, heresiark, strateg, Förste Konsul?

* Romersk Påve, Tarots påve, Vinthund, Immanuèl, Rasulullàh?

* Judarnas Messias, de kristnas, Caesar, De tolv Imamerna, Furst Myskjin?

* Jeanne d’Arc, Zollas schaman, Castañedas Don Juan?

* Bodhisattva, magistratus, taumaturg, stigmatiserad, Rebbe?

Ingen av dessa bilder kan svara mot honom. Omöjligheten att bestämma honom finns i djupet av hans hemlighet. En ödmjuk och pregnant bestämning kunde vara: ”handlingsmänniska”. Handlingsmänniskorna är ett nära nog helt utplånat släkte; handlingen har kommit att bli till maskiner, och brottslingen som handlar är inte en handlandets utan en blodets människa. Maskinella maskiner och maskiner av brott: ingen där, bland dem, är en handlingsmänniska. Handlingsmänniskan är således messiansk… Och magiker. Ett mirakel som kommer från Le Philosophe Inconnu: ”Allt som är handling är ett slags magi”. Handlandet är magiskt: vem är magiker? Så finns det alltså inga handlingsmänniskor.

Om man ger människa en innebörd och handlande en innebörd, kan man inte vara rädd för Handlingsmänniskan. Fanatikernas ledare är demagoger, de predikar: man kan inte vänta på Någon som, som ett tecken på närvaro, börjar predika. (Lukten av varg där det finns tribuner, podier, balkonger, fönster, mikrofoner, flaggbeprydda stativ, är outhärdlig.) Att ge sig till känna, att ge sig hän offentligheten, är inget för Handlingsmänniskan.

Men det namn som James Prinsep 1837 dechiffrerade på Ashokas första inskrifter – piyadassi, ”med vänlig blick” – måste plötsligt, oemotståndligt dyka upp hos de första som han skulle stöta på. Handlingsmänniskan med den vänliga blicken: detta får räcka. Jag har redan sagt Det som inte står att finna.

I sin yttersta expressiva spänning sänker den västerländska logiken språket, även det som befinner sig som allra närmast frälsningens trop, till ett slags enkelhet som ger det en air av bedrägeri. Nålen befinner sig alltid vid Bestämningens Nord – denna oupphörliga kosmiska förstörelse i abstraktionens fyrfat. Om jag säger NÅGON tror man genast att denna någon är bestämd, vill man att det skall vara någon. Liksom man vill att Gud existerar, att Gud gör något, så snart språket ger ifrån sig ljudet Gud (som, i likhet med Någon eller Ingen, inte är något annat än ett ljud). Jag måste med nödvändighet säga Någon, men under det att jag pådyvlar mig kraften att undvika att bestämma honom.

* Det kommer du aldrig att lyckas med, du har redan sagt någon.

Låt gå, framhärdande i misstaget kommer jag att säga något annat, så att väntan må vara trösterik, i det jag förknippar det ofelbara tecknet på igenkännande av ”den vänliga blicken” med föreställningen om kraft, ett ljud av ojämförlig konsonantisk renhet i egenskap av den första semitiska formen av det gudomliga Namnet – EL, som bör uttolkas som Kraft, den Starke, Ariete – ty endast en alltigenom Stark, en Vän som är Stark i Sig själv, förmår kuva den ljusberövade kraft som håller oss fångna, slå sönder dess fästningar, dess historiska centra, dess elektroniska centra, och i intet, från vilka de är sprungna, kasta ned de degenererade formerna av levnad och samlevnad, hörnstenarna i stadsfängelsernas bepansrade portar, de mordiska städer i vilka movemur et sumus.

Den vänliga blicken kan utmärkt väl visa sig i en uppenbarelse med hundansikte. Vinthunden är, bokstavligen, en hund – inte utsvulten, ej heller en utställningshund, men en hund som fastar:

Honom skall land och rikedom ej nära

men vishet, dygd och kärlek, och i hägnet

av tvenne filtar kommer han att födas.

Helvetet I, 103-105

Även Dante, denne stackars plågade profet, höll under hela sitt liv utkik efter en Ankomst som skulle skrapa lös dilexisti iustitiam et odisti iniquitatem (Psaltaren 45,8) från all kontingens, från varje skugga av relativitet, och såg sin Vinthund komma till världen i hägnet av tvenne filtar, vilket kan vara en dunkel metafor för en absolut orenhet. Världen har alltid väntat på en Stark som för att rycka upp och befria tvättar fler sår än han ger upphov till, för vilken ”trummornas dån blir till kungörelsen av Lagen” (fjärde ediktet på Ashokas klippa) och som ”med sin majestät bibehåller hela världen på ordningens eviga stig” (Kamandakis Nitisara). Borttynandet, det nästan totala utslocknandet av Väntan hos dem som kungör och dem som lider klargör i vilket tillstånd av förmörkning vi lever. Om även Hoppet, ultima dea, har valt eutanasi, betyder det att hjärtat är dött.

Med den tragiska pennan i bläckhornet tänkte även Machiavelli på Någon (som tilldelats det fasaväckande syfilitiska anletet hos en Borgia! men nej, en kungörare bereder inte väg för en bandit): ”… på det att Italien efter lång tid ser sin förlossare”. Det är djupsinnigt, väcker tanke och dröm, det är ord från den poet som Machiavelli var och förblev, detta: efter lång tid; det kan röra sig om årtusenden, om geologiska tidsåldrar, om föregående tider utan ens skuggan av en halvö mitt i ett öppet hav, vem vet… efter lång tid… Petrarca, även han, kungjorde Någon och ser honom utan att se honom:

Ovan, o sång, det tarpeiska berget, skall du se

en riddare som hela Italien ärar,

andra har han kärare än sig själv.

Säg honom: ”En som ännu bara sett dig på håll…”

Léon Bloy, mer än någonsin i Kungörelsens klor under blicken från de svarta Erinnyerna av år 1916, förnyar den i sina Méditations d’un solitaire en 1916: ”Jag har ofta talat om Någon som skall komma utan att vara väntad, om Främlingen bland alla främlingar som man kan föreställa sig. Aldrig skall en människa ha varit så okänd, så oväntad, så plötslig… Han skall vara Underverket personifierat”. Och hans visionära teorem omskriver honom oöverträffat i denna bild: ”ett återsken av Äran i en kloak”.

Han var viss om att han redan var född och att man i honom fann nycklarna till den gåta som Första världskriget var (och alltjämt är). Födda och uppvuxna var i stället Lenin, Stalin, Hitler, Mussolini, och till och med Khomeini – alla misstagna för Skickade, och inte uteslutande av dårar och blinda. Tiderna för en Ankomst tillhör inte någon tid igenkännbar som tid. Men för att motstå lättjan och det onda måste även jag tänka att detta ”föremål för väntan” är någon som är född, oälskad, inte ens önskad, och av ett mirakel återfunnen levande bland hjulspåren, efter en strapatsrik resa i en kloak. Bland brottslingarna och offren, råskinnen och de förtvivlade som överbefolkar detta sista, ej andningsbara segment av ett århundrade, kommer det att vara det outsägliga i ”den vänliga blicken”, aldrig tidigare skådad, som tillåter oss att känna igen honom.

GUIDO CERONETTI

[Övers. Gustav Sjöberg]

Denna text publicerades i Subaltern 2009:2 tillsammans med texter av Gunnar Holmbäck, Isabelle Eberhardt, Diana Cohen Agrest, Christina Ouzounidis, William Hutson, David Liljemark m.fl.

Gustav Sjöberg har också översatt Ceronettis uppslagsrika och sällsamma bok Kroppens tystnad som vi varmt rekommenderar.

Mot den gängse eskatologiska föreställningen gäller det att komma ihåg att messias’ tid för honom [Paulus] inte kan vara en kommande tid. Uttrycket med vilket han hänvisar till denna tid är alltid ho nyn kairos, ”nuets tid”. Som han skriver i 2 Kor. 6, 2: ”Idou nyn, nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag.” Paroikia och parousia, att vistas som främling och messias’ närvaro, har samma struktur, som på grekiska uttrycks genom prepositionen pará: en närvaro som sträcker ut tiden, ett redan som även är ett ännu inte, ett uppskov som inte är ett uppskjutande till senare utan ett glapp och ett avstånd inom nuet som tillåter oss att fatta tag i tiden.

Erfarenheten av denna tid är alltså inget som Kyrkan skulle kunna välja att göra eller inte göra. Det finns ingen Kyrka förutom i denna tid och genom denna tid.

Hur är det ställt med denna erfarenhet i dagens Kyrka? Det är denna fråga jag kommit för att ställa här och nu till Kristi Kyrka som vistas i Paris. Åberopandet av de yttersta tingen känns så till den grad försvunnet från Kyrkans ord att man inte utan ironi kunnat hävda att Kyrkan i Rom stängt sin eskatologiska kassa. Och det är med en än bittrare ironi som en fransk teolog har kunnat skriva: ”Kristus kungjorde Riket, och det som kom var Kyrkan.” Det är ett alarmerande konstaterande, som jag inbjuder er att reflektera över.

Efter vad jag sagt er om den messianska tidens struktur, står det klart att det här inte rör sig om att i radikalismens namn förebrå Kyrkan dess kompromiss med världen. Och inte heller rör det sig om att, med gesten hos artonhundratalets störste ortodoxe teolog, Fjodor Dostojevskij, porträttera Roms Kyrka i Storinkvisitorns figur.

Det rör sig snarare om Kyrkans förmåga att läsa det som Matteus (Matt. 16, 3) kallar ”tidens tecken”, ta semeia ton kairon. Vad innebär dessa ”tecken”, som aposteln ställer mot det fåfänga begäret efter att lära känna himmelrikets karaktär? Om historien är näst ytterst i förhållande till Riket, har detta – som vi sett – emellertid sin plats inom den. Att leva messias’ tid innebär då förmågan att läsa tecknen på hans närvaro i historien, att i dess gång känna igen frälsningshistoriens signatur. I Kyrkofädernas ögon – men även i de filosofers som reflekterat över historiefilosofi, som är och förblir (till och med hos Marx) en väsentligen kristen disciplin – visar sig historien som ett spänningsfält genomkorsat av två motsatta krafter: den första – som Paulus, i en lika berömd som enigmatisk passage i Andra Thessalonikerbrevet, kallar för to catechon – håller tillbaka och fördröjer oupphörligt slutet längs den kronologiska tidens linjära och homogena förlopp; den andra, som etablerar en spänning mellan ursprung och slut, avbryter och fullbordar oupphörligt tiden. Vi kallar den första för Lag och Stat, vigd åt ekonomin, det vill säga åt det oändliga styrandet av världen; och vi kallar den andra för messias och Kyrka, vars ekonomi, i egenskap av frälsningsekonomi, tvärtom är konstitutivt ändlig. En mänsklig gemenskap kan bara konstitueras och överleva om dessa två polariteter är samtidigt närvarande och om det består en spänning och ett dialektiskt förhållande mellan dem.

Det är just denna spänning som i dag tycks omintetgjord. Allt eftersom förnimmelsen av frälsningshistorien i den historiska tiden försvagas och utplånas, utvidgar ekonomin sitt blinda, skrattretande herravälde över alla aspekter av samhällslivet. Det eskatologiska anspråket, som övergivits av Kyrkan, återkommer i sekulariserad och parodisk form i det profana vetandet, som genom att återupptäcka profetens obsoleta gest inom varje område kungör oåterkalleliga katastrofer. Det permanenta kris- och undantagstillstånd som världens regeringar proklamerar överallt är blott och bart en sekulariserad parodi på det oupphörliga uppskjutandet av Yttersta domen inom Kyrkans historia. Mot bortfallet av den messianska erfarenheten av lagens och tidens fullbordan svarar en ojämförlig hypertrofi av rätten, som, i det den gör anspråk på att kunna stifta lagar om allt, genom ett överskott av legalitet röjer förlusten av varje legitimitet. Jag säger det här och nu och väger mina ord: i dag finns ingen legitim makt på jorden, och världens mäktiga är själva övertygade om sin illegitimitet. Den fullkomliga juridifieringen och ekonomiseringen av de mänskliga förbindelserna, förvirringen mellan det som vi kan tro på, hoppas på och älska och det som vi är tvingade att göra eller att inte göra, att säga eller inte säga, betecknar inte bara rättens och statens, utan även och framför allt Kyrkans kris. För Kyrkan kan existera som institution bara genom att stå i omedelbar relation till sitt eget slut. Och – man gör gott i att inte glömma bort det – enligt den kristna teologin finns bara en enda legal institution som varken känner avbrott eller slut: helvetet. Modellen för den samtida politiken, som gör anspråk på en oändlig ekonomi över världen, är alltså i egentlig mening helvetisk. Och om Kyrkan stympar sin egen ursprungliga relation till paroikia kan den inte annat än att förlora sig i tiden.

Därför är den fråga som jag kommit hit för att ställa er, utan att för detta ha annan auktoritet än en envis vana att läsa tidens tecken, följande: kommer Kyrkan slutligen att bestämma sig för att fatta tag i sin historiska möjlighet och återfinna sitt messianska kall? Annars är risken att den dras ned i den ravin som hotar alla jordens regeringar och institutioner.

GIORGIO AGAMBEN

[Övers. Gustav Sjöberg]

Utdrag ur Kyrkan och Riket som publicerades i sin helhet i SUBALTERN 2010:3 tillsammans med mycket viktiga texter som Om Kosmos av (Pseudo)Aristoteles, In effegie och En misslyckad berättelse av Giorgio Manganelli, Bergson och Mondäniteten av Rikard Johanson, Vetenskapen om världen av Franz Rosenzweig, essäer av Anna Holmström, Ulrich Schlotmann, Helena Granström, dikter av Faltonia Betitia Proba och George Oppen, och mycket mer material som är nödvändigt för var och en i dessa  tider.